Ni som inte ”gillade” Kindness ikväll:

Ni kommer aldrig fatta nåt om rocken eller, vad värre är, livet.

Haha. Stora ord från mig (på twitter) i torsdags natt. Men jag kände så. Och känner väl ärligt talat lite så fortfarande. Men den viktiga poängen är ju förstås det magiska och det centrala i att rocken kan få en att känna så.

Jag gick hem längs Avenyn efter spelningen, med vild blick och matchande gestikulerande armar, medan jag förklarade (eller ”försökte förklara”, för i sådana lägen är känslan alltid att jag är den enda som VERKLIGEN fattar) för mitt sällskap hur FANTASTISK Kindness är och varför.

 

Kindness – och när jag säger så menar jag Adam Bainbridge, bandets hjärna, hjärta och hårsvall – är så fantastisk som han är för att han egentligen inte är så fantastisk alls. På sätt och vis är han troligtvis minst ”bra” i sitt band. Hans två körtjejer till exempel bär upp en ansenlig del av både musiken och showen. Bainbridge själv sjunger ofta lite vid sidan om tonerna och rör sig – studsigt, yxigt, yvigt, lustigt – strax utanför takten. Hans musikaliska fingertoppskänsla är helt enkelt inte helt hundra. Och ändå är det just precis vad den är.

Adam Bainbridge älskar funk, soul, house och disco. Sexig, skicklig, själfull – och i rötterna svart – musik som det pulserar, blänker och stänker om.

Adam själv, i oerhört smal slips, en frisyr som 1982 ofta ringer och vill ha tillbaka och precis den där välartade lärarvikarielooken som han understryker så roligt i videon till ”House” – är den spinkiga antitesen. Han kan sina synthar, sina trummaskiner och sina musikaliska referenser. Det är bara det att han hålls gisslan av sin egen person.

Men det är också precis där, i skarven mellan dit han vill och där han är, dit han siktar och dit han når, som magin uppstår.

Det är att funken i hans händer (som även i t ex Orange Juices händer före honom) aldrig blir sådär fläskig, slick och, ja, funkig som funken är känd för att vara, som gör den så fantastisk.

Det är  hans enkla formel – att låna, inspireras och härma så bra man bara kan från allt man tycker är bra – som gör att det känns så angeläget.

Det är att han inte bara plockar russin ur någon gammal kaka utan plockar favoritrussinen ur favoritkakorna och lägger ut dem  i en lång snårig stig av ledtrådar – från The Replacements till Roy Davis Jr, via Womack & Womacks ”Teardrops” och Luniz ”I got 5 on it” i medleyformat – som gör att det känns så personligt.

Och så fruktansvärt roligt att titta på.

Det är just den där vilda mixen och modet det krävs för att ge sig på den som gör att det aldrig känns som att han försöker vara något han inte är. Det känns tvärtom som att han är en massa saker. En massa fantastiska saker han egentligen inte är.