Jag har planerat det sedan i juni.

Exakt på sekunden, mittmellan Nelson Mandelas födelsedag, Dr Albans 3 minuter på PSL och Paul Simons skandinavienkonserter i dagarna, så drar jag av plasten och öppnar den… den stora, tjocka Graceland-boxen.

Men, får jag verkligen spela skivorna?

Paul Simon får ett polarpris om en månad. Synnerligen välförtjänt. Det har skrivits en fin motivering om varför han får det.

Läsa den, eller se rhymin´ Simon sjäv bevisa sin storhet under konserterandet i Danmark i afton, i Stockholm på söndag eller i Oslo på tisdag.

Fokus på konserterna är albumet ”Graceland” som spelas upp från det första spåret till det sista under turnén.

”Graceland” fyller snart 26 år. Skivan har, som kanske bekant, levt ett ganska omtumlande liv. Jag snabbspolar:

Från att ha varit hårt kritiserad politiskt (för att Simon gjorde det i Sydafrika under apartheidtiden och sades exploatera sina lokala medmusikanter) till det att den tidstypiskt nog kallades yuppiemusik (legendariskt utskälld i sällskap med David Bowies 80-tals-produktioner) fram till de senare årens totala kärlek och inspirationsinhämtande från en hel generation nya musiker (Vampire Weekend och tusen till).

Något som också predikats från de stockholmska skivryttarbåsen år ut och år in.

Tills i våras.

Strax efter det Polarprisnämnden hade sagt sitt försåg, givetvis, den historierevisionistiskt intresserade delen av poptyckarsverige en Nej-Nej-etikett på den ful-laddade ”You Can Call Me Al”-MP3:an.

(nä, jag minns inte vem som började, men jag kommer ihåg hur det osynliga budet spreds… och vi kan prata länge om vilken roll denna sorts stentavlor skall spela en annan gång. På ont, men också gott)

Nu får inte DJ PSL-Henrik och andra locka till kärleksfylld kvart-i-två-eufori med denna alltid så fungerande pärla.

Vilken tur då att Graceland-boxen rymmer så mycket mer än den. Och resten av originalutgåvan.

Jag är vanligtvis ingen vän av den sortens elefantsjuka som skivboxarna ofta erbjuder; det där extramaterialet som oftast bara är just extramaterial…

I Simons nästan sko-stora låda hitar man en skiva med alternativtagningar, en bok, en affisch plus två DVD-skivor.

En av dem bjuder på konserten »Graceland: The African Concert« med bland andra sånggruppen Ladysmith Black Mambazo (som var med på skivan och nu på kommande konserter i Skandinavien) och Miriam Makeba.

En annan med regissören Joe Berlingers dokumentär om skivan; ”Under African Skies” (som visas i SVT på tisdag och som Sara berättar mer om då på PSL).

Men, förlåt, Simon-antagonister, mest av allt, framförallt, innehåller detta paket just albumet ”Graceland”.

Jag överraskas än en gång av vilken musik det faktiskt är. Hur fantastisk och sinnrik den låter än idag. Hur den bygger stiliga broar mellan rytmer och melodi i öst och väst.

Och, såklart, hur fin den känns. Just den här helgen. På ettårsdagen efter Utöya.