Bra om Springsteen spelar, men viktigast är kanske Laleh (PSL på Utöya-konserten på söndag)
På söndag kommenterar jag minneskonserten för Utöya i SVT. Springsteen får gärna spela, men viktigast är kanske ändå de norska artisterna. Och Laleh.
Tillsammans med min kollega Ann-Britt Ryd Pettersson är jag svensk röst i rutan för den 90 minuter långa direktsändningen från Oslo på söndagkväll kl 20-21.30 i SVT1.
Konserten som hålls på Rådhusplassen i centrala Oslo är avslutningen på en dag fylld av ceremoni och tal, minnen och sorg…
Norge är som bekant ett litet land.
Precis som Ole Paus konstaterar i en av sångerna som blivit nära förknippade med Utöya.
Jag tror att det var landets statsminister Jens Stoltenberg som sa att en fjärdedel av landets befolkning känner någon som mördades eller skadades under den där gråa, regniga julifredagen för snart ett år sedan.
Poeten Nordahl Griegs ord från krigsåret 1940 gäller än;
”Vi er så få her i landet / Hver fallen er bror og venn”
Jag har själv stor släkt, många vänner och kollegor i Norge. Ingen av dem är, såklart, opåverkad av vad som hänt.
På musikkontoret där jag brukar ha möten, vid paradgatan Karl-Johan, går ytterdörren fortfarande inte riktigt att stänga. Trycket från bomberna gjorde sitt.
Jag minns hur jag hörde nyheten på en gammal radio förra sommaren.
Hur vi dagen innan dådet lämnat sommarparadiset på sydkusten i Norge. Hur vi på grund av ett kraftigt oväder och sedvanligt trafikkaos valt en annan väg än den förbi Oslo.
Många av dem jag pratat med säger att Norge blivit lite varmare, lite snällare under tiden som gått. Men, också allvarligare.
Andra skräms över att vissa inte verkar vilja komma ihåg det som skedde. Hur de stänger dörren.
Jag och min kollega Ann-Britt vet ännu inte så mycket vad som händer under sändningen på söndag.
Vilka artister, författare och politiker som kommer är känt. Men, inte vad de skall spela eller säga. Beslutet om att konserten skulle hållas kom sent.
Våra kollegor på NRK, som arrangerar den, jobbar för fullt in i det sista (ni får därför gärna förlåta oss om vi pratar vid fel tidpunkt någon gång, vi har inga fusklappar…).
Uppställningen på estraden är urnorsk, mycket folklig, men långt ifrån okontroversiell.
Här finns musiken som gärningsmannen hatar.
Bortsett från samiska Mari Boine och popstjärnan Marit Larsen är få av dem som ställer sig på scen kända utanför landets gränser.
Arendalrapparen Vinnis möte med sångaren Halvdan Sivertsen som blev succé i ett teveprogram är det nog få svenskar som känner till.
Inte heller är Tine Thing Helseth eller Delillos bekanta för oss.
Men, så är också tanken med kvällen att den skall vara något för Norge.
Det hade varit väldigt lätt att få en internationell artist att komma till minnesevenemanget, men arrangörerna är rädda för att det skulle ta fokus från aftonen.
Undantaget är Bruce Springsteen.
Han har fått en förfrågan och befinner sig i Oslo i helgen. Det skulle förvåna mig om han inte kommer.
Kvällen står knappast och faller med honom, men på flera sätt vore det bra ifall han gjorde det.
Jag tänker inte bara på hur stort hjärta han har i det han gör.
Hur engagerad han varit i det som hände i hans hemland efter 11:e september.
Jag tänker på hur det ser ut runt omkring oss idag.
Kanske kan ett världsnamn som Springsteen i ännu högre grad sprida kvällens budskap över gränserna. Något som inte kan göras nog i en tid då smutsig nationalism och rasism är på frammarsch.
Men, jag tänker också på de drabbade.
Ett Springsteen-framträdande är en liten tröst i ljuset av att man mist någon nära, men en internationellt stor artists närvaro kan kanske lätta på sorgen?
Påminna om att medkänslan för dem inte bara finns hemma i Norge utan överallt på jorden.
Skulle Springsteen komma kanske han gästar i sången som den åtalade skyr som pesten? Tillsammans med vissångaren Lillebjörn Nielsen.
Nämnde norske sångare tolkade 1973 sin idol, den amerikanske protestsångaren Pete Seegers sång ”My Rainbow Race”.
På norska blev det ”Barn av Regnbuen” och en stor hit.
Det var den sången den åtalade menade används som ”marxistisk hjärntvätt av norska barn” under rättegången i våras och som 40 000 sjöng för honom utanför rättegångssalen.
Att Bruce gillar Seeger vet vi sedan hans turnéer och skivor med sångarens band. Och kanske passar det honom utmärkt att stå lite vid sidan om. Att inte ta för mycket plats.
Överhuvudtaget står mycket av den musik som kan komma att framföras i direkt opposition mot allt vad massmördaren står för.
Mycket pekar på att vi får höra hiphopduon Karpe Diem och deras ”Tusen Tegninger”.
En av landets största artister, den sjungande prästen Björn Eidsvåg kan mycket väl framföra den för norrmän mycket välkända sorgesången ”Eg Ser”.
Det är sånger med medmänsklighet som pratar om ett öppet land. För alla.
Som spelats vid flera av de andra minnesstunder som hållts.
Musiken verkar faktiskt såhär i ljuset av ett år av sorg, ilska och kraftsamling, ha haft en viktig roll i bearbetningen av vad som hänt för många i vårt grannland.
Både som terapi och för sorg, men också för enande och energi till att se framåt.
Inte minst står två svenska artister i centrum.
Dels Melissa Horn som sjöng ”Kungsholmens Hamn” vid den officiella minneskonserten i augusti ifjol.
Den där hon sjunger ”Jag blir så rädd när jag tänker på att det kunde varit han eller jag” för att sedan avsluta ”Det kan aldrig göras ogjort, det där som hände ikväll”.
Sedan är det Laleh. Av många unga norrmän – de i det som kommit att kallas 22 Juli-generationen – sedd som söndagens kanske viktigaste röst.
Hennes ”Some Die Young” har blivit synonym med Utöya i Norge och har spelats flitigt i radio inte minst vid rättegången. Både i originalversion och i en akustisk signerad Frida Amundsen.
Det som gör sången speciell är att den släpptes efter attentatet. Att den inte – som mycket av den andra musiken i Utöya-sammanhang – spelats vid andra tillfällen i Norge; vid begravningar och skolavslutningar.
Och texten såklart. Den berättar för oss att det är okej att sörja den vi förlorat, men att vi måste samla kraft för att gå vidare. Inte minst för deras skull.
”Some Die Young” förklarar hur man kanske bäst omfamnar minnet av dem som inte längre är med oss.
Redan i öppningen sjunger Laleh…
”I will tell your stories if you die,
I will tell your story and keep your love the best I can”
