Varför är det ingen som pratar om att spara längre? Bra bok - låna den på biblan idag! Alla pratar bara om att KÖPA ekologiskt, inte spara. När jag var liten var spara ekologiskt det enda som fanns*. Nu är det som om vi blivit övertygade om att konsumentmakten är den enda makten. Och om man inte konsumerar så är man maktlös. Wolves In The Throne Room live Jag köper ekologiskt för att jag inte kan annat. Men jag inbillar mig inte för en sekund att det är något annat än ett trick för att urskilja mer betalningsvilliga konsumenter. Jag inbillar mig inte heller att tio kronor i löneförhöjning för någon som hugger sockerrör 14 timmar om dan översätts i en fem kronors prishöjning per paket fairtrade-socker. SÄRSKILT inte eftersom själva produktionskostnaden på nästan allt vi köper utgör typ 1 % av den totala kostnaden för produkten. DIY-konst av G. Sus. Du kan också! Ett annat liknande sätt att urskilja mer betalningsvilliga konsumenter är att döpa en version av sin produkt till ”lyx”-nånting-nånting eller ”guld”-nånting-nånting och sen höja priset med tre kronor. Tim Harford i Financial Times har skrivit mycket smart om båda dessa metoder, men jag orkar inte googla upp det just nu. Killing Joke-tatuering Istället sitter jag här och tänker på Crass, som på 70-talet hängde i ett perfekt organiserat hus i Epping och lyssnade på klassisk musik och spelade punk ihop. Jag kan ha svårt för britpunk, och kanske är det för att Crass hatade alla andra så mycket som gör att det är omöjligt att inte älska dem.
Och så tänker jag på Linnéas favvoband Killing Joke, som jag undvikit eftersom jag trodde det var tråkig hardcore (som man ofta gör när det handlar om ”politisk” musik). Men sen tvingade Linnéa på mig en spellista och det visade sig vara Joy Division-punk med Motörhead-energi. Killing Joke gillar också att spara. Det är den allra första lektionen i kursen i självförsörjande.
Och till sist tänker jag mycket på Wolves In The Throne Room, som skrotar runt i den regniga, amerikanska vildmarken och odlar grönsaker och spelar drömsk black metal. Men bara när det inte är skördetid.
De här banden har kommit på lösningar, och en väg framåt. Det har inte en dyr tamed-kaffemugg som det står ”Jag vill förändra världen!” på.
* I morse, här ute vid kanten av Alvaret där jag befinner mig just nu, utan min vanliga ångkokare, kokade jag ägg som min grönavågen-mamma lärde mig, för att spara el.
Lägg äggen i kallt vatten, sätta på plattan, låta dem koka upp och koka i nån minut och stäng sen av plattan. När det slutar bubbla har du perfekt löskokta ägg.
Joe Goddard har legat lågt med solokarriären ett tag och istället satsat på sitt Hot Chip och skivbolaget Greco-Roman, där han bland annat släppt favoriten Valentina. Och senast vi hörde honom solo var ju faktiskt när han gjorde en version av ”Gabriel” med henne 2011.
I vår satsar Joe på att komma tillbaka och då med EP:n ”Taking Over”. För att ladda inför detta har han nu släppt ett första spår, ”She Burns”, tillsammans med den brittiska sångerskan Mara Carlyle. Du hör den här!
Varför är det ingen som pratar om att spara längre? (Läs mer…)
Bra bok - låna den på biblan idag! Alla pratar bara om att KÖPA ekologiskt, inte spara. När jag var liten var spara ekologiskt det enda som fanns*. Nu är det som om vi blivit övertygade om att konsumentmakten är den enda makten. Och om man inte konsumerar så är man maktlös. Wolves In The Throne Room live Jag köper ekologiskt för att jag inte kan annat. Men jag inbillar mig inte för en sekund att det är något annat än ett trick för att urskilja mer betalningsvilliga konsumenter. Jag inbillar mig inte heller att tio kronor i löneförhöjning för någon som hugger sockerrör 14 timmar om dan översätts i en fem kronors prishöjning per paket fairtrade-socker. SÄRSKILT inte eftersom själva produktionskostnaden på nästan allt vi köper utgör typ 1 % av den totala kostnaden för produkten. DIY-konst av G. Sus. Du kan också! Ett annat liknande sätt att urskilja mer betalningsvilliga konsumenter är att döpa en version av sin produkt till ”lyx”-nånting-nånting eller ”guld”-nånting-nånting och sen höja priset med tre kronor. Tim Harford i Financial Times har skrivit mycket smart om båda dessa metoder, men jag orkar inte googla upp det just nu. Killing Joke-tatuering Istället sitter jag här och tänker på Crass, som på 70-talet hängde i ett perfekt organiserat hus i Epping och lyssnade på klassisk musik och spelade punk ihop. Jag kan ha svårt för britpunk, och kanske är det för att Crass hatade alla andra så mycket som gör att det är omöjligt att inte älska dem.
Och så tänker jag på Linnéas favvoband Killing Joke, som jag undvikit eftersom jag trodde det var tråkig hardcore (som man ofta gör när det handlar om ”politisk” musik). Men sen tvingade Linnéa på mig en spellista och det visade sig vara Joy Division-punk med Motörhead-energi. Killing Joke gillar också att spara. Det är den allra första lektionen i kursen i självförsörjande.
Och till sist tänker jag mycket på Wolves In The Throne Room, som skrotar runt i den regniga, amerikanska vildmarken och odlar grönsaker och spelar drömsk black metal. Men bara när det inte är skördetid.
De här banden har kommit på lösningar, och en väg framåt. Det har inte en dyr tamed-kaffemugg som det står ”Jag vill förändra världen!” på.
* I morse, här ute vid kanten av Alvaret där jag befinner mig just nu, utan min vanliga ångkokare, kokade jag ägg som min grönavågen-mamma lärde mig, för att spara el.
Lägg äggen i kallt vatten, sätta på plattan, låta dem koka upp och koka i nån minut och stäng sen av plattan. När det slutar bubbla har du perfekt löskokta ägg.
