E, som i Eve Babitz.

Eve Babitz är mest känd för att ha spelat schack mot Marcel Duchamp. Naken. På en värlsberömd bild av Julian Wasser. Hennes gudfar var Igor Stravinsky, hon hade kärleksaffärer med Paul och Ed Ruscha (hon är en av de fem i hans bok ”Five 1965 Girlfriends”) och Jim Morrison (ingen är felfri). Männen i hennes liv är förstås inte hennes prestation men däremot befäster de tid och plats på ett närmast poetiskt perfekt vis. För Eve Babitz skildrar konstens, musikens och dekadensens Los Angeles på 60- och 70-talen. Och hon gör det som ingen annan.

Hennes bästa bok heter ”Slow Days and Fast Company: The World, the flesh and L.A.” och är självbiografiska journaler – lätt förklädda till fiktion – över älskare hon haft, fester hon har gått på, klänningar hon burit. Det låter förstås ytligt – och det är det, men det är också fruktansvärt roligt, livsbejakande och gränslöst, på ett sätt som alldeles för få saker är. Om Joan Didions lyrik är sval, kritisk och kirurgiskt exakt är Eve Babitzs het, ”ja varför inte” och salongsberusat babblig.

Eve har skrivit fem skönlitterära böcker och gjort en bok om italienska modehuset Fiorucci. Alla dessa är tyvärr utgånga men går att få tag på begagnade via t ex onlineantikvariat (Men Fiorucciboken kostar tyvärr ca 800 dollar). Hon skrev också för Rolling Stone, Vogue, Cosmopolitan och Esquire och gjorde skivomslag åt Linda Ronstadt, Buffalo Springfield och The Byrds.

En svartvit pressbild av henne, med en vit katt på axeln, hänger på min vägg, strax till höger om en på Paul McCartney. Det säger nog egentligen mest om varför hon fick bli mitt E.

Hon gör mig glad.

(ps. Här lade jag upp ett av mina bästa stycken ur Slow Days.)