D som i Deschanel, Zooey.

Jag kan nästan inte beskriva hur mycket jag älskar Zooey Deschanel. Hennes musik är ganska menlös, men hennes tv-serie New Girl är fantastisk.

Den gör så mycket som är ovanligt. Som att den vinner från första stund: jag var fast redan när vinjetten gick igång i piloten. Och precis som signaturmelodin är helt avig, väljer New Girl alltid en småkrånglig väg. Berättandet är som vore det stämt med min hjärna. Varje skämt innehåller en överraskning, varje berättelse en oväntad om än alldeles så liten vändning. Alla de fyra huvudpersonerna är dessutom mina favoriter. Jag verkar inte vara ensam om att gilla allihop eftersom vissa, som Schmidt är så bra att han fått ett liv även vid sidan av serien. Zooey Deschanels karaktär Jess är i sin tur så lysande att hon gett upphov till en vad det verkar hel motståndsrörelse som tävlar i att driva med hennes quirky-stil.

Och jag menar, kolla på det här klippet ovan. Det är inte exakt coolt. Men jag tycker att New Girl är mycket, mycket roligare än till exempel hyllade och hippa modeserien Girls. Som jag i sin tur inte alls förstår eller gillar. Det är lika långt mellan Girls och New Girl som det är mellan New York och LA, och gillar man den ena är det ganska troligt att man ogillar den andra. Medan Girls bygger hela sina relevans på nån slags ful (och framför allt fejkad) autencitet är Jess och de tre killarna i kollektivet relaterbara, men på samma gång totalt Hollywood.

I Girls får man lära känna fyra tragiska personer. I New Girl får man lära känna fyra fina. De är snyggare, roligare, bättre än man själv, och de får en att känna hopp för mänskligheten i stället för att få en att vilja slå sönder och bomba den (som Girls får mig att känna). De är den där goda, glada tanken. Och hur den kan vara något destruktivt eller ur feministisk synvinkel förebildsmässigt dåligt så som vissa kritiker beskyllt New Girl för att vara förstår jag inte alls.

Ska du bara se en tv-serie i sommar? Se New Girl! Jag tänker se om hela första säsongen, minst en gång.