Sedan han i förra veckan berättade om sin kärlek till en annan man har både stöd och förakt uttryckts mot världens just nu hetaste RnB-sångare. Petter Hallén från podcasten ”Vad blir det för rap?” skriver här nedan om kraften i två små bokstäver, och i tre små ord.

För en vecka sen, den 4 juli 2012, stod jag på en perrong i Stockholm med låten ”Novacane” i hörlurarna och grät, av lycka. Jag lyssnade på texten på ett helt nytt sätt. På det nya sätt som alla som bryr sig om Frank Oceans musik lyssnat på den efter att han gjorde det han gjorde den dagen.

Frank Ocean – ”Novacane”

Jag skriver ”gjorde” för när Ocean beslutade sig för att genom en tacklista/bekännelse/kärleksförklaring/avskedsbrev komma ut som en man vars livs största och hittills enda förälskelse varit riktad mot en annan man, så är detta ett utmärkt exempel på när att tala också är att handla. Långt ifrån allt tal är också handling i sig. De tre orden ”jag älskar dig” har inga konsekvenser utan att understödjas av faktiska kärleksfulla handlingar, medan de tre orden ”jag gör slut” i sig själva kan vara nog för att kroppar, tillhörigheter och bekantskapskretsar ska separeras, ofta för gott.

På Expressen.se kunde man på USA:s nationaldag klicka på rubriken ”Frank Ocean kommer ut: ‘Jag är bisexuell’”. Men Frank Ocean har aldrig själv sagt just de (tre) orden.

Detta spelar både roll och inte roll alls, samtidigt. Kraften och tydligheten i Oceans komma ut-akt förminskas inte av att han inte bokstavligen definierar sig som bi eller bög. Tänk er Franks puls när han tryckte ner tangenterna och skrev ordet ”han”. Bara genom att använda detta pronomen gör han många saker, men framför allt en: han tar bort alla möjligheter till förnekelse. Team Straighta Män: Frank Ocean har lämnat er.

(Jag personligen hade däremot älskat om Frank hade kommit ut som just bisexuell man, av den enkla anledningen att jag själv är det. Jag skulle gärna ha fler offentliga bi-förebilder. Oh well.)

Vad ”betyder” då det här för ”scenen”? Utan att behöva påbörja den tröttsamma definitionsprocess som skulle behövas för att lyfta bort citattecknen jag just använde mig av, kan vi konstatera att Ocean genom ett knapptryck (eller som sagt två: ett på knappen ”h” och ett på knappen ”e” på tangentbordet) effektivt queerat alla sammanhang han befinner sig i, kommer att befinna sig i samt har befunnit sig i. Detta inkluderar bland annat två låtar på förra årets favoritskiva för 25-plus-demografin, Jay-Z:s och Kanye Wests ”Watch The Throne”.

Jay-Z & Kanye West – ”No Church In The Wild” feat. Frank Ocean & The-Dream

Public Enemys frontman Chuck D, relevant som rappare under några år på 1990-talet, uttalade häromdagen sitt stöd för Frank men la till att hans utkomst egentligen inte är en milstolpe för ”hiphopkulturen”: verkligt utmanande för hiphop hade varit om en ”hardcorerappare”, ”till exempel någon i Wu-Tang Clan” hade kommit ut.

Vad Chuck D, och många män med honom, verkar efterfråga är en slags rappande Omar från The Wire, den fiktiva rånaren som både hade sex och var genuint kär i män samtidigt som han var bäst i hela serien på att vara farlig, handlingskraftig, kompetent och respektingivande Man med stort M.

Detta kan många raplyssnande män gå med på. En man som visserligen knullar andra män men som ändå är mer som de själva än de själva är, eller ens har förmågan att vara. Vid tanken på att det finns andra, annorlunda men likvärdiga (oftast bättre) sätt att vara på, klämmer den straighta skon fortfarande åt.

(Osynliggörandet av kvinnor är till ingens förvåning sammankopplat med detta. Rappande flator och bi-kvinnor, mer eller mindre öppna, har alltid funnits, men har aldrig uppmärksammats på samma sätt som den gäckande spökfiguren ”The Gay Rapper”. Patriarkatkunskap 101: Män bryr sig inte så mycket om vad kvinnor håller på med.)

Samma heteronorm som vi ser i detta låter höra av sig i alla röster som säger att det inte ”förändrar någonting” att Frank Ocean kommit ut, att sexuella identiteter inte skulle spela någon roll för ens kreativa uttryck. Som om var du bor, vem du älskar, vilken hudfärg du har, vad du tjänar, vem du ligger med eller för all del vad du tänker på när du onanerar inte även skulle påverka vilken musik du gör. Många av de här sakerna borde möjligtvis inte påverka oss, men det där är ett så kallat ”post-revolutionärt koncept i en pre-revolutionär värld”. Med andra ord: tills kampen fortsatt och förtrycket har krossats spelar alla de här sakerna roll. Vilket inte borde vara något nytt för oss som lyssnar på rap och RnB.

Bloggaren Kid Fury om Frank Ocean

Samtidigt är Frank Oceans texter på ett sätt väldigt universella sånger om längtan och obesvarad kärlek, som bloggaren och prata-in-i-webcam-och-sen-upp-på-youtube-tyckaren Kid Fury påpekar ovan angående ”Thinking About You”, första singeln från ”Channel ORANGE”: ”The song goes ‘I’ve been thinking about bout you, oh na na na’, not ‘I’ve been thinking about your long dick in my ass.’”

Vill man ha mer explicit kukorienterad bögrap/RnB finns det att få, om så inte med ett Def Jam-kontrakt i ryggen. Det har redan gått tre år sen Scandoicious J.R. chockade World Star HipHop-publiken med videon till ”Addicted 2 Boyz”, en inblick i Atlantas omfattande svarta gayklubbscen.

J.R. skulle aldrig ha fått vara med i Wu-Tang. Och han hade inte velat det heller, ens om han varit ung i New York i början av 1990-talet. Inte heller de unga bögar som rappar i New York just nu visar något särskilt stort intresse för att ingå i ett traditionellt rapsound. Rappare som Cakes Da Killa, Le1f, Mykki Blanco, flera med anknytning till den anrika och fundamentalt queera ball-kulturen som skildras i klassiska dokumentären ”Paris Is Burning”, låter inte som ”vanlig” rap helt enkelt för att de inte är några ”vanliga” rappare.

Cakes Da Killa – ”Cuntspiracy”

Det kommer antagligen aldrig att komma en icke-straight, låt oss säga Notorius B.I.G., på samma sätt som det antagligen aldrig kommer att komma en straight Sylvester. Vi är olika och vi gör saker på olika sätt. Det är okej.

Undantaget som bekräftar regeln här är bouncerapscenen i New Orleans, Frank Oceans hemstad, där öppna, fjolliga, bögar som Big Freedia och Sissy Nobby verkar ha en självklar plats på ett till synes okontroversiellt sätt. Termen ”Sissy-bounce” är en medial konstruktion, musiken låter likadant.

Big Freedia – ”Y’all Get Back Now”

Men i ljuset av detta är själva timingen för Frank Oceans avslöjande intressant. Oavsett hur mycket som är medvetet planerat av Ocean så har händelseförloppet spelat ut som en perfekt trojansk häst rakt in i popkulturen. Den kometkarriär som Frank Ocean har gjort på bara ett år hade aldrig hänt, i alla fall inte på det här sättet, om han betraktats som ”the gay RnB-singer” från dag ett.

Genom att ta av sig masken i precis rätt akt har Frank Oceans genuint fuckat med publikens hjärnor, och som queer kampstrategi är detta fantastiskt. Som byggande av berättelsen kring ”artisten Frank Ocean” är det magnifikt. Vi som publik har en unik historia kring Frank nu, vi älskar honom och inte bara hans musik.

fanvideo till ”Pyramids”

Så Frank Ocean, den här texten handlade inte så mycket om dig, jag vet, i alla fall inte om din musik. Det är okej, det har skrivits och kommer fortsätta skrivas många texter om dina texter, din röst, ditt uttryck. Men just nu behöver vi också skriva och prata om detta du gjort, och vad det betyder.

Välkommen ut, välkommen in. Vi står med dig, och vi är så glada att du valt att stå med oss.

Frank Ocean – ”Thinking About You”

Petter Hallén bukar kalla sig @petter417 på internet, som när han är med och gör hiphoppodcasten ”Vad blir det för rap?” Utanför internet föreläser han ibland om genus och maskulinitet.