Denna del av Killbloggen handlar om två av de absolut största: Backstreet Boys och *Nsync, två klassiska amerikanska pojkband helt efter Lou Pearlmans lyckade formula.

Innan Backstreet Boys träffades och blev Backstreet Boys sjöng kusinerna Kevin Richardson och Brian Littrell tillsammans på sitt håll, och Alexander McLean, Nick Carter och Howie Dorough uppträdde tillsammans på sitt.

De träffades allihopa via en gemensam bekant och bildade en vokalgrupp.  Via annons såg Alexander att en Lou Pearlman satte upp castings för att bilda ett pojkband och 1993 den 20 april var gruppen ett faktum. Första spelningen hölls på SeaWorld i Orlando, samma år.

Bandets första singel ”We’ve Got It Goin’ On” släpptes 1995, och gick så pass mycket bättre på den europeiska marknaden än den amerikanska att man nästan uteslutande gjorde promotion i Europa. Första albumet ”Backstreet Boys” var inspelat och klart 1996 men släpptes först inte i USA utan bandet fick i stället sin första platinaskiva i Tyskland samma år. De steg snabbt till superstjärnor i Europa och andra delar av världen, samtidigt som knappt någon visste vilka de var i hemlandet. Backstreet Boys kan till viss del räknas som en del av det som kallats det svenska popundret i och med Cherionstudion och Max Martin, Denniz Pop och Herbie Chrichlows inblandning i flera av deras allra största hits. Tidigt i karriären besökte de SVT:s dåvarande storprogram ”Söndagsöppet”, och tvingades smaka på sillmackor av Tina Leijonberg:

Det stora genomslaget i USA kom först med låten ”Quit Playing Games With My Heart” 1997. Den tog dem till andra platsen på Billboard Hot 100, och singeln sålde i mer än en miljon kopior. Andra albumet ”Backstreet’s Back” släpptes internationellt, samtidigt som en uppdaterad version av debuten med låtar från båda albumen släpptes på hemmaplan. Tillsammans sålde båda versionerna av debuten över 28 miljoner totalt.

När de senare släppte ”Millennium” var de enorma. Albumet sprang in på förstaplatsen på Billboard 200, och sålde över en miljon bara veckan efter releasen, och sammanlagt över nio miljoner under 1999 i USA. Med albumet efter, ”Black And Blue”, blev de det första bandet sedan Beatles att få två album i rad med mer över en miljon sålda exemplar första veckorna. Enorma. Vid millennieskiftet hade de arbetat hårt tillsammans i sju år. Och om det är något som den här typen av band definitivt får för lite respekt för så är det hårt arbete. Innan youtube, musikbloggar och forum kunde det ta evigheter att få uppmärksamhet, att upprätthålla entusiasmen varje gång du spelar i en liten skolaula eller galleria. Kudos.

Backstreet Boys har aldrig officiellt splittras. De tog däremot några år ledigt för att satsa på personliga projekt. 2006 lämnade Kevin Richardson gruppen, ett år efter att comeback-albumet ”Never Gone” hade släppts och tagit musiken i en lite poprockigare riktning. Sedan dess har Backstreet Boys släppt ytterligare två album, och turnerar nu med New Kids On The Block som manbandet NKOTBSB.

Man kan inte gissa det, men den som först var drivande i bildandet av *Nsync var en av dem som knappt sjunger. Det var Chris Kirkpatrick, som kontaktade musik-och pojkmogulen Lou Pearlman först. Han lovade att finansiera ett band, om Chris själv letade upp lämpliga gruppmedlemmar. Chris fann till slut Joey Fatone, Justin Timberlake, JC Chasez och Lance Bass. Pearlman fixade ett hus i Orlando där killarna kunde repetera dans och sångrutiner inför sitt första framträdande i oktober 1995. Jonny Wright anlitades som manager, en man med gedigen pojkpopserfarenhet då han arbetat med både New Kids On The Block och Backstreet Boys tidigare. Att bandet sedan skickades till Sverige för att arbeta med Cheirons låtskrivare och producenter inför debutalbumet föll sig helt naturligt. Debutalbumet ”*Nsync” släpptes 1996 i Tyskland och Europa och 1998 släpptes en ny marknadsanpassad version av debuten i USA. Försäljningen gick till en början trögt, innan gruppen fick chansen att uppträda i The Disney Channel på en slot som Backstreet Boys tackat nej till. Tre veckor efter det nådde albumet upp till nionde platsen på albumlistan.

Andra albumet ”No Strings Attached” som släpptes 2000 innehöll fantastiska pophits som ”Bye, Bye, Bye” och ”It’s Gonna Be Me”. Det sålde över två miljoner redan första veckan, och innan årets slut runt tio miljoner exemplar.

Tredje albumet ”Celebrity” släpptes 2001 och gav oss låtar som ”Girlfriend”, ”Pop” och ”Gone”.

Låtar som alla hintade om åt vilken riktning Timberlake senare skulle gå musikaliskt, både han och JC Chasez skrev och producerade flera av spåren på albumet. 2002 tog gruppen vad som kallades ett avbrott, men det är tio år sedan nu och inget nytt material har släppts sedan dess. Timberlake har dock som vi alla vet gjort sig ett namn på egen hand, främst som musiker, men han har också uppvisat en dragning till humor, bland annat i Saturday Night Live. Bandet gjorde i likhet med alla andra stora popstjärnor i USA en hel del reklam, bland annat för revbensspjäll och öl: