Två saker jag tänkte på när jag såg det enda överlevande grungebandet spela för 14 431 euforiska personer:

1. När man som jag går på många konserter som mer känns som stödgalor för storspoven eller nåt annat rödlistat (man är själv där och det regnar alltid lite) är det härligt att vara på en konsert där i alla fall alla andra är extremt uppspelta över vad som händer på scenen.
2. Man vet att konserten är för lång (treeeee timmar) när ens sångare inte behöver ta en, utan TVÅ rökpauser för att klara sig genom hela resan.
För en mer exakt beskrivning av hur det var, kolla här.