Hade Paddy McAloon varit ung i dag hade han också stått i bar överkropp på skivomslaget!

Peter Conradi har de senaste två åren låtit så på pricken som en modern version av Prefab Sprout att (gissar den konspiratoriske!) hans två EP:s i princip har tigits ihjäl av den svenska popscen som i flera år försökt men aldrig ens kommit i närheten av en lika fingertoppskänsligt exakt men ändå nyskapande tolkning. En neurologisk undersökning skulle sannolikt visa att Niklas Von Arnold-kompisen Conradis hjärna är som vore den kopplad enligt precis samma schema om Paddy McAloons, åtminstone i de skrymslen som innefattar människans preferenser för estetiska uttryck: form, ljud och färg. Debuten ”WFSBN” har sin egen ”Carnival 2000″ i ”Giving Up Time” och när Göteborgaren nu just släppt en fristående fortsättning är släktskapet fortsatt spöklikt.

Ung och verksam just nu i stället för på 1980-talet tar Conradis mer bisarra sidor inte sig uttryck i att han som Paddy har Elviskomplex, utan snarare i att han vill vara D’Angelo. Fint så. De mest lyckade originalen är de misslyckade kopiorna, eller hur är det? Lyssna på ”Ordinary Crime EP” HÄR!