Del två av Killbloggen diskuterar vissa mäns ovilja att dela sina idoler med flickor, och the original MIMSKANDAL – Milli Vanilli! Popbandet A-ha bildades 1982 i Norge, av Morten Harket, Magne Furuholmen och Pål Waaktaar, långt ifrån hungriga managers och auditions. Bandet fick en internationell hit 1985 med klassiska ”Take on me” och blev med den det första norska bandet någonsin med en Billboard-etta i USA. Den delvis tecknade och numera klassiska tillhörande videon var banbrytande, och blev inför 1986 års MTV Video Awards nominerad i hela åtta kategorier. Av dessa vann den sex, dubbelt så många som Michael Jacksons ”Thriller”, och bland annat priset för ”bästa specialeffekter”.

A-ha kvalificerar sig egentligen inte som pojkband, enligt de kriterier som vanligtvis ställs upp. Men de är ändå intressanta ur ett sådant perspektiv då de ofta har kallats för pojkband, och i början av sin karriär uppfattades som ett band för tjejer, med tonårsfans. Var de möjligen för söta för att tas på allvar? Stod flickors åtrå i vägen för kredibilitet?

Vid en sökning på google hittar jag en diskussionstråd med ämnet ”Male A-ha fans under-represented?”. En tråd i vilken en samling uppgivna manliga fans vädrar sin frustration över att bli skrattade åt på grund av sitt favoritband. De tycker att det känns dystert att se lekmän bunta ihop de begåvade musikerna i A-ha med töntar som dansar och sjunger playback:

• ”A-ha är utan tvekan det mest missförstådda bandet någonsin. Deras utseenden har stått i vägen för deras kredibilitet. Om de såg ut som Coldplay hade de varit det största bandet i världen.”

• ”Det är en skam att de räknas som ett pojkband och buntas ihop med band som Boyzone, Westlife, New Kids, Backstreet Boys etc”

• ”Det är verkligen synd då en stor andel av låtarna berör manliga känslor och förnimmelser. Den melankoli och eftertänksamhet som bara män går igenom. Det är genuint.”

(min översättning)

Visst är frustrationen man kan känna när favoritbandet inte får det erkännande man anser rättmätigt förståelig. Men det finns en väldigt besvärande underton här av att inte på några villkor vilja dela publikplats med en kvinnlig fanbas. Och dessa känslor som bara män går igenom… Spännande!
Morten Harket, bandets frontman, talade själv i Skavlan i april 2011 om kändisskap. Kanske kan det han sa också appliceras på utseende, även hos män?

”Om jag ska försöka likna det vid något så är det en kvinna som har lite för stora bröst. De går in i rummet före henne. Hon lever med det och måste tackla med det. Alla kvinnor har ett inslag av det. De får uppmärksamhet, inte för sin personlighet, utan för kroppen. Åtminstone i det samhälle där jag vuxit upp. Ett objekt på det sättet blir man i allra högsta grad om man är kändis. ”

Milli Vanilli blev en tysk pop-sensation med debutsingeln ”Girl You Know It’s True”. Men framgången blev kortlivad och slutade i ett offentligt magplask. Bandet som står bakom världens kanske mest kända mimskandal skapades av tyska producenten och låtskrivaren Frank Farian i München 1988. Utåt sett bestod bandet av de unga vackra männen Fab Morvan och Rob Pilatus, dansare och modeller. Men rösterna på gruppens framgångsrika debutalbum tillhörde egentligen Charles Shaw och Brad Howell, vars ansikten skaparen Farian inte ansåg vara tillräckligt kommersiellt gångbara.

Debutalbumet ”Girl You Know It’s True” var enormt framgångsrikt internationellt, och Milli Vanilli blev snabbt ett av världens mest populära popband under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. I februari 1990 vann de en Grammy för bästa nya artist. Rob Pilatus uttalade sig, hög på framgångarna, i Time Magazines marsnummer 1990 där han utnämnde sig själv till ”den nya Elvis” och menade att han och Fab var mer musikaliskt begåvade än Bob Dylan, Paul McCartney och Mick Jagger. Nåväl.

Det dröjde dock inte länge innan det avslöjades att varken Rob eller Fab hade tagit en ton på albumet. Detta efter bland annat ett pinsamt framträdande där playbackskivan börjat hacka, med konsekvensen att Rob skamfyllt rusat av scenen. Frank Farian bestämde sig så för att gå ut med sanningen under en presskonferens, enligt honom för att han kände sig tvingad, då Rob och Fab börjat kräva att själva få sjunga på Milli Vanillis andra album.  Kanske var, om inte musikindustrin själv, så i alla fall publiken mer oskyldig på den tiden för nyheten mottogs allt annat än väl. Milli Vanilli blev det första bandet någonsin att få en Grammy indragen. Radiostationer slutade spela deras musik och skvibolaget Arista drog in albumet. Fansen rasade!

Det som skulle ha blivit Milli Vanillis andra album släpptes sedermera under namnet ”The Real Milli Vanilli” och frontades av de som faktiskt sjöng, med ganska ljumma framgångar. Samtidigt försökte sig Morvan och Pilatus på en ny gemensam karriär som Rob&Fab, men succén uteblev.

De efterföljande åren är en ganska sorglig historia. Framför allt för Rob Pilatus som levde ett kaotiskt nittiotal fullt av missbruk, fängelsevistelser, rehab och depressioner. 1998 planerade det ursprungliga Milli Vanilli en comebackturné, men planerna fick ett drastiskt slut då Rob Pilatus hittades död på ett hotellrum i Frankfurt 1998. Fab Morvan harvar på, och uppträder idag med gamla Milli Vanilli-låtar, och det låter faktiskt helt okej.