Rebecka Hedström om killar, tjejer, musik, fankultur, genus – och en ny blogg som kommer att vara med dig här på PSL genom hela juli!

Jag har tre särskilt tydliga musikminnen från min barndom, under det tidiga nittiotalet, som alla har lämnat ett starkt avtryck, och som på olika sätt har lett mig in i en livslång kärlek till rnb.

Det första var när jag fick en kassett med Lisa Nilssons album ”Himlen runt hörnet” av min pappas arbetskamrat. Det andra var också ett kassettband, med New Kids On The Blocks ”Greatest Hits”. Det tredje var en avspelning av TLC:s ”CrazySexyCool”. Jag kan fortfarande nästan samtliga texter från dessa tre album utantill.

Egentligen var jag kanske lite för ung för New Kids On The Block just då. Jag gick bara i mellanstadiet och hade inte riktigt hunnit få upp hormonerna i osedliga nivåer.  Men mitt lyssnande fungerade ändå som en perfekt projiceringsyta för romantiska barnfantasier om kärlek, också om den lite vuxnare sorten som jag läste om i Frida. Jag och min dåvarande bästis Carro brukade ”leka hotell” när vi sov över hos varandra. Det gick i princip ut på att vi lyssnade på New Kids On The Block, dansade och sov sked med varsin kudde. Hennes var Jon Knight om jag inte minns fel. Min var Joey McIntyre, och jag minns att jag tänkte att det eventuellt var ett problem att han var katolik och ville bli präst.

Det var drömmar både om den underbara utlovade heterokärleken, och likaså drömmar om ett lite vuxnare jag. Ett med bröst till exempel. Så mycket känslor investerade jag i de fantasier som ackompanjerade mitt lyssnande att jag ännu idag får ett lätt pirr i magen av ljudet från rösten hos en Justin Bieber eller Jordan Knight.

Jag har, både i egenskap av pojkbandsälskare och rnb-fangirl, lagt mycket tid på att försvara min musiksmak, även om jag slutat nu. Det klassiska pojkbandssoundet och rnb har också alltid haft en del gemensamt, utöver perfekta harmonier så inte minst den kommersiella aspekten. Låtskrivare, producenter och artister är inte sällan separerade också i den delen av branschen, på ett sätt som autenticitetshungriga gitarrmän aldrig kan älska. Om det inte ligger tillräckligt långt bak i tiden, som låtar utgivna under Motown och Stax records. En annan sak pojkband och rnb delar är den innerliga kärleksballaden. Och dansen.

Under den här månaden kommer jag dock att prata om just pojkbandet och dess fans som fenomen. Om vilka några av de största akterna från åttiotal till tiotal har varit, och hur de har låtit. Det handlar inte bara om musik som konsumeras av unga tjejer utan också om musik som marknadsförs emot just dem. Det de flesta av dessa grupper och artister har gemensamt är att de är unga, de spelar inga instrument på scen, de älskas av tusentals tjejer och föraktas inte sällan av musikkritikerna. De allra flesta har också på något sätt förts samman av en manager, via auditions eller talangjakter.

Vi börjar från åttiotalet eftersom en ny populärkulturell era på många sätt inleddes där, med MTV och i Sverige med publikationer som tidningen Okej. Jag vill med detta hälsa er hjärtligt välkomna till KILLBLOGGEN! Här vi pratar om killar, tjejer, musik, fankultur, genus och dessutom tittar vi tillbaka i historien med hjälp av klipp från Okej, Frida och andra svenska musiktidningar från åren som gått.

MER på PSL: EXTRA-EXTRA: Möt PSL:s nya bloggare – Rebecka Hedström!