Peter Bjorn and John har gjort en egen version av ”Mrs Lennon” till Yoko Onos nästa skiva. Och, hon gillar deras version. Vill kanske spela med dem? Det berättade Yoko själv när vi träffade henne på Moderna Museet i Stockholm där hon just nu ställer ut.

- Jag blev som Madonna…

Yoko Ono skrattar lite när hon säger så.

Vi sitter i ett litet kök och dricker japanskt te några trappor ner från den utställningssal som vigts åt Yoko Onos Grapefruit-utställning i sommar (se den!).

”Vi” är Peter Morén (33 % av Peter Bjorn and John), museets chef Daniel Birnbaum och undertecknad.

Jag funderar på hur hon orkar.

Fram till halv fyra i morse framförde denna 79-åriga konstnärinna sina två verk Evening till Dawn (1964) och Secret Piece (1953) i nattgrönskan på Djurgården i Stockholm.

Och för bara för en stund sedan öppnade hon utställningen med ännu ett performance på muséet.

Tjugo minuter med mycket röst, rörelse och en avslutande sorts nattvard för åskådarna.

Nu, ja, direkt efter detta lilla spontant organiserade möte, väntar ett plan till London. Och ännu ett öppnande av en utställning.

Och, efter det, inom sin tid, ännu ett album där andra artister tolkar hennes verk. En uppföljare på de enorma framgångar hon fick ifjol med mixalbumet ”Move On Fast (The Remixes)” som toppade danslistor och hyllades (det är det hon ”Madonna”-referar till).

Samt, i ännu högre grad, till de två andra album hon gjort med andra artisters versioner några år tidigare, bl a ”Yes I’m A Witch” som kom 2007 där bland andra Cat Power och Flaming Lips medverkade.

Alla låtar på nya albumet är färdiga. Utom en.

Peter Bjorn and John har, istället för att remixa traditionellt, valt att spela in ”Mrs Lennon” från Yokos album ”Fly” från 1971, men som flest kanske känner igen från filmen ”Imagine”.

Den är gjord i Ingrid-studion med Nille Perned som medproducent. Först hade gruppen velat spela in ”Move On Fast”, men den var redan bokad av andra.

Peter Morén berättar:

- Jag drogs till ”Mrs. Lennon” dels för att det är en väldigt vacker låt med en läskig antikrigstext, kanske influerad av Yokos egna erfarenheter från andra världskrigets Tokyo. Det var också frestande att göra något med en pianoballad utan särskilt mycket rytmer, då är det mer vita ytor utan förkunskap att fylla i på något sätt.

- Det är magiskt att få separerade sångspår från 1971 att jobba med. Man känner lite av historiens vingslag. Den kommer från albumet ”Fly” som är lite av en systerskiva till Johns ”Imagine”. Det är också kul att den så tydligt influerat den fantastiska Alex Chilton-låten ”Holocaust”. Vi spelade in låten under en paus i turnén med ”Gimme Some” och det var därför självklart för oss att jobba vidare i en gitarr-bas-trumm-stil. Vi la till en hel del instrumentala delar (bland annat ett halvt improviserat crescendo som skulle kunna symbolisera bombkrig) och ändrade i formen, samt lekte en del med vita oljudsfilter från en gammal moog-synth. Det roliga är att sättet vi spelar på tillsammans med hennes sång och melodi helt osökt låter ganska Plastic Ono Band. Kanske är de därför hon verkar gillar den så mycket, vi har tydligen blivit lite av hennes favoritremix vilket är fantastiskt kul.

Vid vår träff syns det tydligt på Yoko att hon gillar Peter Bjorn and Johns version. Och, påpekar hon, att deras sätt att tolka henne verkligen står ut jämfört med många av de andra (vilka de är vill hon dock inte avslöja).

Innan vi skiljs åt ger Peter några av hans orkesters vinylskivor till henne i present. Ono är märkbart förtjust i omslaget till trions senaste album, teckningen på de tre tummarna pryder ”Gimme Some”. Det verkar också som hon och hennes assistent, Connor, har hört gruppens skiva ”Living Thing”.

Jag undrar vad hon kommer att tycka om Moréns egen svenskspråkiga soloskiva som också ligger med i presentpacken. Den som följs upp i höst med ett nytt album (har du inte hört hans goa, precisa tidsträff ”Vinstintressen”? Ladda ner den gratis här).

Peter Morén summerar mötet några dagar efteråt:

- Otroligt roligt, dels förstås för att hon är en levande legend som alltid existerat, inspirerat och influerat både konst och musikvärlden på avgörande sätt och som dessutom visar sig vara så vital och nyfiken vid snart 80 års ålder. Men kanske framför allt för att man direkt kände sig väldigt bekväm och avslappnad i hennes närvaro. Hon var genuint intresserad, vänlig och varm. Vore fantastiskt om de lösa snacket om att någon gång spela tillsammans på scen skulle bära frukt. Det skulle kunna bli bra!

Förresten…Vem som inte gjort klart sitt bidrag till kommande Yoko-albumet?

Sonen Sean.