PSL Resumé – vecka 20

Här är vår version av veckan som gått!

Veckan inleddes med att sajten Dagensskiva.com meddelade att de lägger ner, efter 13 år och 6348 recensioner. Sidans grundare Patrik Hamberg motiverade det hela med att det varit svårt för sajten att förnya sig.

PSL-favoriterna Friends med coola Samantha Urbani i spetsen släppte ny video till sin ”Mind Control”. Låten är den tredje singeln från debutplattan ”Manifest!”.

Vidare i videoland utnämnde Lisa Milberg Kindness ”House” till årets bästa sådan. Håller du med?


I går fick vi tragiskt nog ta farväl av en av discons största stjärnor när Donna Summer avled efter en tids cancersjukdom. Hon blev 63 år gammal, och lämnar hits som ”Hot Stuff”, ”I Feel Love” och ”Love To Love You Baby” efter sig.
PSL:s Sara Martinsson kommenterade dödsfallet i Sveriges Radios Mitt i Musiken.
Musikguiden i P3 har tittat tillbaka på Summers karriär och listat hennes allra bästa låtar i en spellista!

Regina Spektor släpper nya skivan ”What We Saw From The Cheap Seats” 29 maj. Igår gästade hon talkshowgiganten David Letterman för att dela med sig av ”All The Rowboats” från just kommande skivan.

Och idag avslöjade Kristian Anttila och samiska musikmakerskan Sofia Jannok att de tänker göra en samiskt duett ihop. Inspirationen fick de när de båda deltog i SVT:s Sápmi Sessions. Mer om det läser du hos Kulturnyheterna.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

PREMIÄR: Dalaplan – ”Jag Är Din Gud”

Dalaplan

Malmöbandet håller på traditioner och laddar upp inför skivsläpp med PSL-premiär. (mer…)

Dalaplan knöt en näve för frihet på sin fina debutskiva. De skånskklingande spåren fylldes med orgel, piano och gitarriff och handlade om att fly tristess och rutiner. Bandets nya album, som släpps om si sådär tre veckor, ”föddes ur den hopplöshet man känner när man inser att den nyvunna friheten inte gjorde en lyckligare”, berättar sångare/låtskrivare Niklas Svensson. Därav den passande titeln ”Plikt Och Elände”.

En av låtarna på skivan har nu fått video och vi på PSL har äran att premiära. ”Jag Är Din Gud” spelar på religionstemat och tar det till manisk sektnivå i den snygga minifilmen. Videomakarna Christian Jönsson och Peter Toggeth Karlsson förklarar: ”Vi har alla mött den här karaktären och han verkar aldrig vilja försvinna. Av alla krossade drömmar har patriarkala egon pumpats upp.”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

A Bigger Splash

lisapsl

Jag förlorade mig i ”A Bigger Splash” härom kvällen. Ni vet den gamla sjuttiotalsdokumentären om David Hockney(s uppbrott med sin älskare Peter mest). Och om tavlan med samma namn. (mer…)

En vanlig recension av filmen verkar vara ”this thing is just plain awful” och varianter på temat ”it is worse than bad. Go for a walk instead.”. Jag älskar den.

Ja, som dokumentär betraktad lämnar den massor att önska. Eller ja, betraktad som vilket filmat material som helst som man förväntas kolla på så lämnar den rätt mycket att önska. Ljudet är pålagt efteråt. Ibland är scener så långa att man tror att klipparen drabbats av små slängar av koma på jobbet. Det är massa omotiverad, ansträngd nakenhet. Det är stelt och påtagligt regisserat och knappt dokumentärt alls. Det är bitvis mycket undermålig dramaturgi. Öppet slut. Och så vidare.

Men! Det är också magiska interiörer. Det är olika, men tydligt besläktade, glasögon. Det är extremt mycket sjuttiotal. Det är fantastisk blom- och krukväxtinspiration. Det är dynamiska duon Celia Birtwell och Ossie Clark, både livs levande och som odödlig tavla. Det är – föga förvånande – en massa Hockneymålningar med, under arbete och i olika grader av färdighet. Det är underbara närbilder på penslar och pennor i Fortnum & Mason-koppar, på enorma glasaskfat i bruna skinnsoffor, på döende tulpaner på glasbord. Ja det är en massa glasbord med förstås. (Finns det någon enskild människa som har gjort mer för glasborden än Hockney?). Och hinkvis med swimmingpooler och nakna mansrumpor, palmer och snygga persienner. Och omotiverad, ansträngd nakenhet.

Det är solkiga swinginglondonexteriörer, det är David med yvig hemklippt frilla, charmerande underbett, excentrisk hatt. Det är kalifornienromantik, newyorkromantik, londonromantik, homoerotik. Det är väldigt inspirerande tittning helt enkelt.

Så det som händer nu direkt är att jag ska måla om två dörrar här hemma. Och börja köpa hem liljor igen. Underskattad överskattad blomma. Kanske en monstera också. Ska nog skaffa en jättestor spegel att ha bakom soffan i vardagsrummet. Överväger att börja röka. Det var ju så gott. Är det väldigt svårt att måla med olja? Jag återvänder till Kalifornien tidigare än planerat i alla fall. Så mycket är säkert.

ps. Egentligen skulle det här bli en TBT på temat. Den kommer. Kanske rentav i morgon, så den lever upp till sitt namn. Jag lämnar er med några skärmdumpar och filmtrailern så länge.


golden boy 



David och Peter i arbete 



Peter och David i arbete 



 ”Mr and Mrs Clark and Percy”. Och Mr Clark and Percy.



glasögon och skinnsoffor 



alla dessa skinnsoffor 



liljor och en palmkuliss hemma hos Celia 



interiör 



tulpaner 



 ”Mt. Fuji and Flowers” och en stol 



 nyklippt (räknar med en bild på en Monchichi i innerfickan) 


Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Ska Shoreline-stenen få stå kvar?

7f11ae21cdd1_141086250113_nyhedstor2

Broder Daniel-fans oroar sig för att minnesmärket i Slottsskogen ska tas bort av kommunen. (mer…)

2008 höll legendariska indiebandet Broder Daniel sin sista konsert – men ”Spela Shoreline” ekar fortfarande på spelningar, musikevenemang och sena efterfester runt om i landet. Sex år efter Way Out West-spelningen i Göteborg blev den episka frasen bokstavligt talat ristad i sten.

Nu vill Göteborgs Kommun riva monumentet.
– Vi har medvetet låtit den stå ett tag för att se vilka reaktioner det får, men nu tar vi snart bort den. Om den ska stå kvar måste vi åtminstone veta vad det är för något, uttalar sig Park- och naturförvaltningen i tidningen Faktum.

En protestgrupp med namnet ”Låt Shoreline-Stenen VARA KVAR” har nu skapats för att rädda stenen, och upphovsmakarna skriver på Facebook: ”Nu samlar vi oss här i gruppen och visar kommunen att vi är många som tycker att man ska spela Shoreline!”

Vad tycker du? Ska Shoreline-stenen få stå kvar? Är det inte lika självklart att en av bästkustens bästa band hyllas, som boxaren Ingo Johansson (han står staty utanför Ullevi)?

Eller, har kommunen rätt? Är det förlegat (kanske rent stenåldersmässigt?) att hylla den flyktiga gruppen med ett stenblock? Är det inte mer passande att pryda våra kinder med förgängliga, Henrik Berggrenska stjärnor?

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Hej redaktör: Vad vill du fråga Seinabo Sey?

Seinabo-Sey

Hon har varit en av drömgästerna sedan start. På fredag gör hon oss äntligen sällskap i Studio PSL! (mer…)

På fredag rullar Studio PSL-säsongen vidare. I program nummer två får vi finbesök av självaste Seinabo Sey, som mitt emellan USA-turné, studiotid och videoinspelande, fick en eftermiddag över.

Sveriges nästa stora popstjärna är sparsmakad med filmade intervjuer och liveuppträdanden (i somras gav hon till exempel bara en enda konsert i Sverige – den på Way Out West). Istället jobbar hon hårt i studion på att färdigställa sin debutskiva ihop med producenten Magnus Lidehäll (som också har jobbat med Mapei och Katy Perry).

Det vore allt för egoistiskt att hålla henne helt för oss själva. Så därför undrar vi: Vad vill du veta om Seinabo?

Fyll på med era frågor i kommentarsfältet – så plockar vi med oss allihop till studion på fredag!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: José González – ”This Is How We Walk On The Moon”

jose-gonzalez-the-goteborg-string-theory-en-madrid_no__2509

Robyn valde disco - nu har även José González hyllat Arthur Russell med urfin cover. (mer…)

Nya Arthur Russell-samlingen fortsätter att växa. Efter att Hot Chip, Sufjan Stevens och Robyn har betat av sina hyllningar till musikern/cellisten/discolegenden går det nu att lyssna på titelspåret från samlingsskivan ”Master Mix: Red Hot + Arthur Russell”. Bakom covern står José González som har snappat upp det intimt melankoliska på Arthurs ”This Is How We Walk On The Moon” där dansbeats möter akustisk folk.

Hela samlingsskivan släpps i oktober och vill uppmärksamma HIV/AIDS (som Arthur avled i 1992). José beskriver sitt fina låtval med orden: ”It was one of those songs that I’d heard but didn’t pay that much attention to before, but once I started listening with the cover in mind it really grew on me. I began to hear the potential in the simplicity.”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Jag vänder mig om och möts av en leende Robyn”

lisapsl

Höstens mest efterlängtade skiva släpps om en månad, och Lisa har intervjuat dess upphovsmakare: Adam Bainbridge från Kindness. I del två dyker en av skivans gäster oannonserat upp. (mer…)

Promenaden fortsätter. Vi har nått en liten park och Adam har placerat sig framför en blå fond han fick syn på. Medan vi pratar på tar fotografen Märta bilder. Plötsligt börjar Adam vinka glatt åt någon bakom mig.

Jag vänder mig om och möts av en leende Robyn, i vinröda kängor med superplatå, vita stretchjeans, mönstrad T-shirt och en liten ryggsäck.

Robyn kliver in framför fonden bredvid Adam och de skrattar och kramas innan hon förklarar att hon inte riktigt är fixad för att fotograferas. Adam skämtar och föreslår att hon sitter med ryggen mot kameran men snart finner hon sig i situationen och säger att vi kan fota henne men att vi får fråga om vi vill publicera någon bild. Adam erbjuder sin hatt som kamouflerande rekvisita.

Robyn är en av gästerna på “Otherness” och sjunger låten “Who Do You Love” som de skrivit tillsammans.



Foto: Märta Thisner

Ni träffades genom Robyns pojkvän Max, eller hur?

Robyn: – Ja, jag hörde Adams musik för att Max spelade den för mig. Och jag gillade det verkligen och lyssnade jättemycket under lång tid. Och, hur var det nu…. Jag tror att jag bara kände att det vore roligt att samarbeta med folk jag gillar utan att göra min egen skiva och Adam var en av dem jag kontaktade.

Så det var du som tog initiativet till samarbetet?

Adam: – Folk har sagt ’Jaha, så det var inte du som tog kontakten?’ och jag bara ’Nä, så gör man ju inte!’. Man hör inte av sig till den mer framgångsrika artisten, det vore galenskap. I såna fall skulle alla ringa Beyoncé och ba: ”hejhej! Ska vi göra nåt ihop?” Men det är väldigt smickrande däremot. Det är det fina med det. Och det känns mer passande såhär också, att den större artisten säger ”Jag vill prova nåt” för jag hade aldrig vågat föreslå något sådant!

R: – Hade du inte?

A: – Haha. Nä!

Men nu har ni behållit kontakten och var ute och åt middag i går, va?

A: – Ja, vi åt middag igår och det är konstigt men på alla våra resor verkar vi alltid hamna i samma städer…

R: – Ja, vi möts upp ofta.

Det jag tycker är fint är att även om Robyn är ett väldigt stort namn så känns det aldrig som om du tagit in någon av gästerna på din skiva för att du hoppas att de ska ta dig någonstans, i form av succé menar jag. Hela skivan känns väldigt, vad ska man säga, oskrytsam.

A: – Om jag brydde mig om framgång så hade jag nog skrivit enklare låtar. Och vad gäller gästerna så är de vänner i första hand. Och det är nog det bästa sättet att jobba på, tror jag. Det börjar nog inte ens som ett musikaliskt erbjudande. Det är snarare något som händer på vänskapsplanet.


Foto: Märta Thisner

Hur var upplevelsen i studion när ni jobbade ihop?

A och R (i munnen på varandra): – Bakfull! Haha.

R: – Adam är mycket mer avslappnad i studion än vad jag är…

Medan Robyn säger detta ligger Adam raklång på rygg på marken, på en liten plätt fuskgräs, med händerna bakom huvudet.

R: – Du är väldigt bra på att bara hänga och göra musik samtidigt som du hänger. Jag är mer så att jag åker till studion och så jobbar jag.

A: – Du kanske har jobbat med mer intensiva personer tidigare.

R: – Ja kanske, men jag gillar verkligen att jobba med Adam för att han har ett annat sätt att jobba på än jag har så det är intressant att se vad som händer när vi samarbetar. Och det känns väldigt obesvärat.

A: – Det är roligt, till och med dagen när vi skrev texten till låten på skivan… Vi var som två bakfulla tonåringar som kollade på Daft Punk-videor. Men sakta men säkert fick vi ändå ihop texten. Och sen dagen därpå jobbar du med nån som Klas [Åhlund] som bara: ”Jobba jobba jobba!”. Jag kände det verkligen som om vi var två förfallna tonåringar som inte ens vet hur man läser läxor men som ändå lyckades få ihop det på nåt sätt.

R: – Ja, det var toppen!

R: – Det var så konstigt alltihop, har du berättat historien? Vi var ute kvällen innan och sprang på en kille på gatan. Han var väldigt bedrövlig och vi var jättefulla och bad honom berätta sin historia för oss. Sen slutade det med att han bjöd med oss till sin musikaffär…

A: Ja, var ligger den förresten?

R: …Vid St Eriksplan.. och så gick vi in i hans musikaffär allihop och jammade. Det var så underligt.
Oj. Finns detta dokumenterat någonstans?

A: – Ja, du [Robyn] lade upp nåt väldigt pinsamt på din Instragram när jag trummade dåligt. Men han sitter nog på det värsta materialet…

R: – Ja! Och han var så glad. I alla fall, sen dagen därpå skrev vi en text om det. Jag bara: Jag skulle vilja säga det här och du bara: säg det såhär: ”Blablabla”. Det var som att du var min tolk eller nåt.

A: – Vi var också ute med Max och sjöng karaoke och han ville inte riktigt sjunga tillsammans med oss så han bara fortsatte köpa tillbringare med öl i stället, och jag menar tillbringare med öl…

R: – Ja, vi blev jättefulla!

A: – Och sen nästa dag, det var en sån där ovanlig bakfylla som känns nästan farlig, hm, bra på ett dåligt sätt, du vet…

R: – Ja, det hade kunnat förvandlas till något väldigt dåligt.

A: – Du vet, man mår fruktansvärt dåligt, kroppen gör ont… Men det finns en sådan viktlöshet i att vara riktigt, riktigt bakfull, som att vara avskild från livet, och jag tror att vi hittade nåt i den känslan, svävande mellan liv och… död.

R: – Haha ja. En utomkroppslig upplevelse.

Vilka var era bästa karaokelåtar?

R: – Min är alltid ”Total Eclipse Of The Heart”. Det är ett uppenbart val men den är väldigt bra.

A: – Jag gillar att göra… Vilken var Stoneslåten jag gjorde med Max med piratröster? Dadadadadadada…. ”Paint it Black”!

R: – Piratrösterna var riktigt bra. Det är ett väldigt bra minne.

A: – Jag kommer ihåg att jag gjorde första versen av ”Fast Car” med Tracy Chapman och jag kändes mig så nöjd och sen kom refrängen och jag vet inte om det var fylla eller trötthet men jag kunde inte träffa tonen och bara slutade. ”Nä, men nu räcker det”. Vi gjorde det sedan med flera låtar, tog första versen och ba: ÄH, vi behöver inte göra hela låten ju.

R: – Nä men det var för att vi hade lite tid kvar och Max, som är rationell, bestämde att ”låt oss göra halva låtar så hinner vi fler innan vi måste gå!”

A: –Aaaah.

Bra strategi.

R: Ja verkligen.

Här kan du läsa första delen av min promenad med Kindness. På torsdag kommer den tredje och sista delen. Då pratar vi mer om ”Otherness” och musik – och om att leva i fel tid.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: I’m Kingfisher – ”My Beak May Break”

im_kingfisher_photo_gustav_adhagen01-583x466

Det är bara fyra år sedan sist. Nu är Thomas tillbaka. Lysande röd! (mer…)

Nope! Det handlar inte om en politiker som bytt sida efter valet. Utan om Thomas Jonsson. Och hans orkester I’m Kingfisher. I morgon skeppas lundaestradörens femte album ”Avian” ut. På vacker, klarröd vinyl. Inpaketerad i vackert omslag.

Skivan är andra avsnittet i en trilogi där förra albumet ”Arctic” (2010) – ett temaalbum om polarexpeditioner – också ingår.

Fyra år är ingen tid för ett album som detta. Det låter väldigt arbetat, men samtidigt både varmt och öppet. Den tretton spår långa skivan är ett stort pussel av ballader och pop, prärietoner och elektronika.

Och den polarflörtiga videon som vi premiärar idag på PSL (Nicholas Wakeham som också jobbat med First Aid Kit och Big Fox har gjort den) är en god vägvisare.

PSL: Fyra år sen sist – vad har du gjort?

Thomas: Jag har äntligen fått spela på mitt favoritställe Södra teatern i Stockholm – två gånger, sen har låtskrivandet och inspelningarna av ”Avian” tagit upp mycket tid. Har också turnerat rätt mycket i Europa på förra skivan ”Arctic”, bland annat med Damien Jurado, Ed Harcourt och Christian Kjellvander. Och jag har blivit pappa, vilket har varit det bästa som kunnat hända.

PSL: Jag gillar det jag hör.

T: Tydlighet har varit ledordet under albumprocessen, även om jag har undvikit upprepningar, refränger och annat påtvingat. Jag har ju hela tiden tänkt ”Avian” som mitt kommersiella album, men jag har nog skev syn på vad som är kommersiellt, tänker typ M. Ward och Nick Drake. Så tydlighet är nog ändå den bästa beskrivningen.

PSL: Förresten! Omslaget! Hur hittade du den mexikanska fågelkonstnären Geninne D Zlatkis?

T: En annan av mina favoritillustratörer, Camilla Engman, länkade till någon av Geninne Zlatkis fågelgrejer på sin blogg. Vår gemensamma vurm för färglada fåglar gjorde att Geninne kändes skräddarsydd för uppgiften. Så himla glad att hon tackade ja.

Nästa steg i Thomas Jonssons värld är sång på en kommande belgisk skiva samt ett samarbete med en författare. Och, framöver, en kopp kaffe med Carl Edlom. Hans producent. För att prata om nästa skiva.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Det skulle vara intressant att jobba som bandpsykolog till Oasis”

annika

Annika Norlin gästade senaste Studio PSL. Där berättar hon bland annat om tankarna kring ett karriärsbyte. (mer…)

I höstens första Studio PSL sitter popfenomenet Annika Norlin (Säkert!/Hello Saferide) i panelen. I programmet berättar hon vad hon sysslat med de senaste fyra åren (efter senaste skivsläppet), hur hon nollställde sitt musikhuvud med hjälp av hiphop och hur musikbranschen förändrats på senaste tiden.

Dessutom bollar panelen frågan om hur psykologistudierna och musikkarriären skulle kunna kombineras. Kanske är Annikas nya kall helt enkelt bandpsykolog?

Här ovan ser du intervjun med Annika, och här hittar du hela Studio PSL.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Dödens Dal – ”En Spillra” (med Fredrik Wallenberg)

Dödens Dal

Dödens Dal känner sig som en spillra efter valet, de skickade oss en låt som visar hur det känns. (mer…)

Tidigare hallån från våra PSL-favoriter i Dödens Dal har inte varit ehm… helmuntra (typ den här videohälsningen som beskrevs som ”Lite som en likvaka utan lik”) – och även denna gång är stämningen deppig i Henrik Von Euler (Rigas) och Rickard Jäverlings gemensamma musikprojekt. Efter valutgången i helgen vill duon nu dela med sig av en låt med motiveringen: ”Låten beskriver känslan just nu. Hopplöst. Vi är en spillra.”

Fredrik Wallenberg från Skitsystem gästar sången som är den enda helt nyskrivna på Dalens nya skiva. De andra låtarna kommer från förra albumet ”Korsa Jord, Luft, Is” tillsammans med sångassistans från Jenny Wilson, Peter Morén, Manuela De Gouveia (Pascal), Oscar Svensson (Knivderby), Billie Lindahl (Promise And The Monster) och Bäddat För Trubbel-Hjelle. Skivan släpps på fredag, tills dess finns Dödens Dals musikaliska sorgearbete att avnjuta i premiären här under.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg