Hur du skapar en sydeuropeisk piazza
Negfesten fortsätter!
Det känns som om jag varit lite gnällig på sistone, men tyvärr måste jag fortsätta ett litet tag till. För i dagens Svenska Dagbladet står det om ett nytt, planerat popmuseum som ska ligga vägg i vägg med Gröna Lund i Stockholm. Muséet, Swedish Music Hall of Fame, kommer att vara tre våningar högt och i styrelsen sitter bland annat Eva Dahlgren och Timbuktu. Huset kommer att innehålla en hall of fame för svenska musiker, en scen där unga band kan spela, en tillfällig utställning och en permanent och förmodligen väldigt få artister (förutom möjligtvis Karl Gerhard som nämns i artikeln) som är intressanta för just mig. Men det är fine. Det är ett popmusikmuseum och popmusik måste få vara flyktig och banal och till för barn. Det står i lagen.
Men – och här kommer det – huset kommer också att innehålla en härligt livfull restaurang som spiller ut över en ”piazza med en känsla av Sydeuropa”. En piazza. En sydeuropeisk piazza.
Herregud vad töntigt. Varför kan man aldrig bara anlägga en svensk innergård? Varför ska allt alltid vara syderopeiskt och lite exotiskt men ändå inte och proppfullt av tälttanter i Gudrun Sjödén-sjok som armbågas med låtsasformgivar-gubbar i ironiska glasögon och barnvagnsfamiljer om att få den sista biten gummiaktig, Martin Olsson-tillverkad morotskaka?
Det är en innergård. Den ligger i Sverige. Nio månader om året kommer den se ut som om gud släppt en blöt fis över den. Men om man förhåller sig till just den specifika situationen kanske det kan bli bra ändå.
Det är ganska exakt som min favoritträdgårdsdesigner James C. Rose skriver i boken ”Gardens Makes Me Laugh” från 1965 (precis som jag är den väldigt full av ilska): ”Of course you can have a japanese garden. All you need to do is move to Japan.”
