Soundtrack of our miles
3756 miles blev det. 604 svenska mil. Och nu är jag hemma igen, i ett hav av oöppnad post, tunna gröna stjälkar som vuxit upp i min frånvaro (och som alla måste planteras om nu) och halvuppackade resväskor. Jag ska försöka återkomma till resan lite framöver men först måste ”Somebody’s Baby” sluta snurra i min skalle.
Jag fick många förslag på soundtrack innan jag åkte. Från geografiska teman till ”Drivin’ in my car” och sådär. Men det blev väldigt lite temalyssnande. Musik låter sig ju sällan* väljas på det där teoretiska sättet. (*Utom den där natten i LA när vi kördes runt på sightseeing med Drive-soundtracket i bilstereon – det funkade!).
I stället blev det ljudbok, reportageradio eller vad som råkade kännas rätt just då, vilket till exempel var Kurt Vile, Nina Simone och – så perfekt i New Mexico tolkandes Randy Newman – Dusty Springfield.
Reportageradion var gamla hederliga ”This American Life” och ljudboken var Howard Zinns ”A People’s History of The United States”, inläst av Matt Damon.
Den kan jag rekommendera – i allmänhet om ni inte läst den och i synnerhet med Amerika som backdrop. En utmärkt motvikt mot den lite gränslösa amerikakärlek man kan känna när man bara stannar tillräckligt länge på varje ställe för att få en perfekt omelett och/eller solnedgång.
Men, resans egentliga soundtrack var det inte vi som valde. Musiken som ringer i mina öron medan jag packar upp är låtarna som spelades var vi än befann oss.
Hur vi än rattade på radion spelades de. Och varje gång vi klev in i en luftkonditionerad jättemataffär, väntade på en taco, fyllde upp bensintanken, hällde grädde i morgonkaffet på någon diner så sipprade de ur högtalarna. Pretenders, Pink Floyd, Carly Simon. Hall & Oates, Fleetwood Mac, Jackson Browne. Gamla rockklassiker helt enkelt.
Såhär lät resan, överallt hela tiden. Och det finns inget som talar för att Jackson Browne någonsin lämnar mitt huvud.
