Hurra för hat – Ännu ett rant om Sizzla
Ungefär ett decennium senare kommer nu ett hatiskt inpass i Sizzlagate.
Jag har suttit på det här inlägget i en månad nu – ungefär ett decennium i internetår alltså. Jag har väntat, för att inte låta upprörd eller raljerande. Men även för att jag är långt ifrån säker på att jag har rätt.
Det blev ingen Sizzla-konsert i Stockholm. Jamaicanen med de mörka ögonen och den stora turbanen skulle ha spelat på Strand 28 mars, men eftersom han brutit mot ett sorts avtal om att inte uttrycka homofientliga åsikter ställdes konserten in.
Det här inte kritik mot Strand, inte egentligen. De råkar bara hamna mitt i exemplet. Och jag råkar bara få fullkomlig panik av att Sizzla inte fick spela på Strand.
Jag vill se Sizzla. Jag vill lyssna på Sizzla. Jag tycker han är cool och snygg och när han sjunger låter det som om han gurglar småspik. Jag är dessutom totalt, fullkomligt säker på att jag inte kommer att misshandla någon på väg hem från en konsert bara för att Sizzla sagt till mig att göra det. Jag spöar inte invandrare när jag lyssnat på Skrewdriver. Jag har aldrig skjutit en kvinna med hagelbrakare efter att ha lyssnat på Utah Phillips ”Rock Salt and Nails”. Och min egen reaktion är den enda jag kan ta ansvar för.
Hela den här situationen känns som asfyxi – som om utrymmet för vad som får tyckas och sägas minskar för varje dag som går. Och även om bara en enda person – en person med föraktfulla åsikter – censureras, så minskar automatiskt det totala utrymmet för vad vi alla får tycka och säga.
Det går inte en dag utan att jag lyssnar på hetero-breeders som i musik och böcker hyllar sina barns storhet, trots att det enligt alla moderna undersökningar är fullkomligt förkastligt att föröka sig. I alla fall i västvärlden. Det spelar ingen roll hur mycket ekologisk mat du köper eller hur många miljöbilar du kör – en till nyfödd västerlänning nollställer omedelbart all annan miljömedvetenhet.
Men det är normen. Att skaffa familj och sen älska den är det som anses normalt. Därför höjs inga röster mot kärleksfulla hetero-hyllningar.
Att hata bögar, däremot, är inte normen.
Sizzla hatar bögar. Han har skrivit extremt medryckande dancehall om hur det känns för honom när han hatar bögar. Men eftersom hat är mycket mer icke-normativt än homokärlek förbjuds han att uttrycka de känslorna.
”Jag tycker ingenting är fel, så har det vart sen jag var barn” sjunger Jonas Lundqvist på sin nya skiva. Jag känner lika och för mig betyder det flator och humlor och radhushomos och råbögar och Sizzla ska få göra precis det som de tycker är rätt för dem. Det har inte med mig att göra.
”Jag kanske inte håller med dig, men jag är beredd att dö för dina åsikter”. Ungefär så står det på en av Simon ”Far Och Son” Gärdenfors nybuskisteckningar. Pratbubblan tillhör en svart man som hänger i en snara från ett träd bredvid en glad man i vit stjärngosse-kåpa. Tolerans kan gå för långt. Men genom att censurera nån med inkorrekta, intoleranta åsikter begår man samma misstag som miffot man vill skydda sig mot. Dessutom är det skillnad på åsikter och handling. Genom att censurera konst och musik missar du viktig information om vad människor som inte är som du tycker. Konst är som den där lilla fågeln som alla säger att de hade i gruvorna förr: den avslöjar saker som vi själva inte har möjlighet att känna av. Den är varningsklockan, golbögen, indikationen på att något är fel och kanske behöver åtgärdas. Och just nu är fågeljäveln knäpptyst.
Gavin McInnes, min högljudde, kontroversielle ex-chef på tidning Vice, skrev en gång en väldigt bra artikel som hette ”Hooray for Hate”. Där förklarade han exakt varför han älskar hat. Han räknade även upp ett antal människor med hatiska åsikter som verkat i det fördolda men som fått chansen att uttrycka sig och då druttat på ändan.
Så hur gör man då? Sitter man snällt och säger ”Mhmm” och ”Ahaa” och ”Nämen säger du det?” när någon sjunger att man ska spöa folk som bara vill uttrycka sig fritt? Det håller ju inte heller. Men att förfölja och förbjuda människor med marginaliserade åsikter kommer inte att göra att de åsikterna försvinner. Syndabocken har ju inte funkat särskilt bra de senaste typ 2 000 åren.
Jag har alltså ingen lösning eller slutkläm här. Jag vet bara att det behövs mer syre i den här ljusa, fräscha kulturgruvan vi lever i.
