Som ett brev på posten pilade en roadrunner – också känd som Californian Earth-Cuckoo – över vägen bara minuter efter att vi hade kört in i Kalifornien på väg mot Joshua Tree.

De är ju för roliga. Ser exakt ut som seriefiguren med samma namn (fast mycket mindre blå) och gör precis vad de heter = springer supersnabbt över vägar. Roadrunnern är 61 cm lång, varav hälften är stjärt, flyger ganska oövertygande men springer desto snabbare – upp till 42 km/h, vilket gör den till den allra snabbaste löparen bland flygkunniga fåglar. (Strutsen är mycket snabbare men med de där bena hade ju allt annat varit konstigt). Roadrunnern är New Mexicos officiella statsfågel och bland hopi-indianerna trodde man att den skyddade mot onda andar. I Mexico ska den ha fyllt storkens funktion och kommit med bebisar. (Tack wikipedia, utan dig hade inget av det här varit möjligt).

Vi har inte sett till dess nemesis Wile E Coyote ännu.

In other news är jag tillbaka på Joshua Tree Inn – ni vet Gram Parsons gamla motell som jag skrivit om tidigare – och bor i vad som ska ha varit Emmylou Harris gamla rum. Det ligger vägg i vägg med Grammets – som var uthyrt samt dyrare (väldigt oklart för mig hur Emmylou kan vara mindre värd) – och två dörrar ner från Donovans gamla favoritsvit. Till middag blev det vegetarisk burgare på Joshua Tree Saloon, som från utsidan ser ut som en ganska dålig nyhet i korrigerad rostig plåt. Men väl inne är det supertrevligt, god mat och med både Beach House och Washed Out sipprandes ur högtalarna (inte samtidigt) medan vi åt.

Och apropå Beach House så har jag fått lite tips av dem som jag tänkte publicera här snart. Kanske redan imorgon, om internetet i Palm Springs är snabbare än det här. För här. går. det. inte. fort alls. *tumbleweed blåser förbi*.