Vi missade kvällens inplanerade solnedgång i Monument Valley (ni vet, stenformationerna kända från alla västernfilmer) med sisådär sju timmar. Vi blev distraherade på vägen igen – av helt makalös folk art och av en så förkrossande mäktig natur att det känns som att National Geographic inte ens försöker. Aldrig har så mycket tid gått åt till att inte tro mina ögon.

Bara kvällen är svårsmält. Efter att istället ha sett solen göra sin dramatiska sorti ner bakom en bergkedja från ett truckstop i Colorado kör vi in i Utah ensamma med ett kompakt kolmörker. (Vi kör bland annat igenom samhället med det magiska namnet Mexican Hat – och deras berg som även är en musikalisk genre, Mexican Hat Rock). Längs de smala vindlande vägarna dyker titt som tätt en gul reflexskylt upp i mörkret, med en stiliserad ko och texten ”open range” under. Hittills har jag mest tyckt att den ser rolig ut. I kväll fick den sin innebörd väldigt tydligt illustrerad. Efter att ha värjt för en ökenräv, diverse olika ökenråttor och åtskilliga vilda hundar som titt som tätt kastar sig ut framför bilen som självmordsbenägna jehun så är vi plötsligt – och från INGENSTANS – hårstråssida vid sida med en skock kor. Längs hela kanten av vägen står de, i nattsvart mörker och tittar på oss med obrydda lysande ögon.

Emellan oss ingenting mer än vår förhoppning att de är smarta/dumma nog att stå alldeles, alldeles stilla. Lite senare händer exakt samma sak fast med småtravande vilda hästar, mular och manar mitt i körfältet.

Mina ögon har aldrig varit öppnare. (Nu ska de däremot stängas så att jag inte missar soluppgången om mindre än sex timmar).