Om det lyckats undgå någon så bilar jag just nu (i ett slags zickzackmönster) från Chicago till Los Angeles. Och så ofta det passar rutten så gör jag det på en klassisk gammal väg.

Under depressionen på 30-talet tvingades tusentals bönder lämna Oklahoma för Kalifornien när deras mark förstörts av ”the dust bowl”, stormarna som följde efter en lång torka och som förvandlade hela Oklahoma till en skål yrande sand. John Steinbecks ”Vredens Druvor” handlar om just det här, om familjen Joad som tillsammans med massor av andra ”oakies” lämnar sina hem i hopp om nya jobb, nya hem, drägligare liv i apelsinernas förlovade land.

Vägen de tog var route 66.

På 40- och 50-talet  blev ”the mother road”, som Steinbeck kallade den, den självklara semestervägen för turistande amerikaner som vallfärdade från Illinois i öst tvärs genom landet till Los Angeles, palmerna, den blå himlen och havet. Vägen blev en enda lång turistattraktion och kantades av mackar, diners, caféer och stora färgglada neonskyltar. Man byggde motellrum i teepee-form (jag bodde i en k-märkt sån igår), erbjöd en tvåkilosstek gratis till den som lyckades äta upp den på under en timme, öppnade souvenirbutiker som sålde indianfiltar, kristaller, drömfångare och kylskåpsmagneter. Man (Bobby Troup) skrev rocklåt om den.

Men parallellt med det här började Amerika rita på ett nätverk av större, snabbare och mer autobahnliknande motorvägar, som på sikt skulle bli slutet för Route 66.

Med åren byggdes fler och fler nya vägar och även om långa sträckor löpte mer eller mindre parallellt med den gamla vägen så var de lika ofta omdragna för att kunna vara rakare, plattare, bättre. Och mackarna, alla diners, caféer och souvenirbutiker som inte låg precis längs med de nya vägarna blev utan kunder. Neonskyltar släcktes, vacancyskyltar tändes. Folket som arbetade och bodde längs Route 66 ställdes återigen inför faktumet att deras mark gått och blivit obrukbar.

Ni som har sett Pixars underbara romantiska bilkomedi ”Cars” vet redan det här. John Lasseter, Pixars kreativa chef, bilade genom USA med sin familj och blev så tagen av Route 66 och dess övergivna spökstäder att han bestämde sig för att göra en animerad hyllning till dess ära. Resultatet är väldigt rörande och väldigt roligt. Och fångar känslan av Route 66 perfekt – det hjärtslitande i att åka igenom ruinerna av alla dessa småföretag som gått omkull och desperationen som omger många av dem som kämpar vidare. Alla famlar efter försäljningsargument – bygger världens största gungstol, knåpar ihop ett torftigt taggtrådsmuseum, bygger ett hotell nere i en fuktig grotta, ansöker om att K-märkas. När man är här blir det också tydligt att det är ur det här perspektivet ”Cars” blir som allra mest rörande – i konsekvenserna filmen haft för vägen den hyllar. Många av dagens turister är här på grund av ”Cars” och kan man som stad/restaurang/plats hävda någon endaste koppling till filmen, oavsett hur vag, så gör man det.

Och ungefär så lär det fortsätta för Route 66. I terrorbalans med precis tillräckligt många besökare för att se till att dess historia och myt skrivs vidare men få nog att hålla tjusningen med vägen intakt.

Det jag ser som tjusningen i alla fall.