Män som bad boys och kvinnor som deras viljelösa slavar? Frågan om musikindustrins osunda könsroller har fått förnyad aktualitet den senaste tiden i och med hur två av popvärldens största stjärnor har framställts. Musikskribenten Tony Ernst ser en moralkonservativ bransch visa upp sig i jakten på ännu mera pengar.

Recap för de som av outgrundlig anledning missat storyn: Rihanna och Chris Brown var alltså ett par. Tills Chris Brown misshandlade Rihanna på det mest utstuderat sviniga vis. Rihanna polisanmälde och lämnade honom. Chris Brown erkände och fick fem års villkorligt samt ett halvårs »community service«. För ett tag sedan dök det dock upp en remix på Rihannas låt »Birthday Cake« där Chris Brown medverkade. Och enligt skvallerblaskor i USA så är de två nu åter snart ett par.

Att kvinnor som blir misshandlade stannar kvar eller återvänder till sina banemän är ingen nyhet. Det ingår som del i den destruktiva miljö som förövaren byggt upp under lång tid. Men att en underhållningsindustri aktivt verkar understödja detta sätter ny standard för cynisk publicitet.

Från musikindustrins håll har man hela tiden försökt få Rihanna att framstå som en synnerligen sexuell varelse som har nära till S/M och dylika lekar på skuggsidan. ”Hon ville nog egentligen ha sig en omgång”, typ. Chris Brown har man i sin tur putsat upp till en gangsterikon. Det absoluta bottennappet nåddes när Vibe i sitt senaste nummer, i positiva ordalag, kallade honom »rapping bad boy«.

Det är hög tid att ta ur folk den spridda villfarelsen att musikindustrin på något vis skulle vara en spegel av samhället i stort. Musikindustrin är möjligtvis samhällets förvrängda skrattspegel, även om mycket få verkligen skrattar åt det som sker i denna industri.

De patriarkala strukturerna och det institutionaliserade kvinnoförtrycket i det vanliga samhället är i musikindustrin uppförstorat till parodins gräns. Här är kvinnor inget annat än objekt, blott till för att behaga män. Och män är spännande och farliga vildar redo att ta det de vill ha.

”En moralisk identitet bör kombineras med ett etiskt korrektiv” skriver författaren Ann Heberlein i ”En liten bok om ondska” och skildrar, utan att hon egentligen vet om det, det industriella musikkomplexets etiska underskott i ett skal av nöt. Här behövs alltså en överordnad princip för att hålla dekadensen i schack.

Så alla stereotyper, alla fel och brister, alla goda sidor, alla särdrag, alla roller: allt förstoras och förvrids i musikindustrin för att kränga plattor, skapa stjärnor, pressa underhållningsvärdet till nivå 11 på reglaget. Ingen står egentligen utanför denna vansinniga och vådliga färd. Skivbolag, PR-avdelningar, media, artister och publik, alla är med. Det är en yster dans. Dance, dance, dance, to the radio.

Störst otjänst gör oss denna skrattspegel när det kommer till hur mans- och kvinnorollen cementeras, enkom i syfte att tjäna pengar. Alla skivbolag vet att en stor del av den tänkta publiken är loja förströelsekonsumenter. Man vill slippa tänka, ta ställning; man vill matas med underhållning. Oftast är nog inte artisten själv speciellt sugen på att se ut eller bete sig på ett visst sätt, men hen vet mycket väl vad som förväntas. Och alla runt om garvar och applåderar ju. Att det är pålagda burkskratt hörs inte i kaoset.

Så kvinnor görs till vackra, viljelösa offer vars högsta önskan är att bli påsatta tillbaka till medeltiden. Och män modelleras till bad boys, coola snubbar som pökar, koksar och skjuter. Om rapstjärnornas hopfantiserade pang pang-stories verkligen stämde så skulle USA vara folktomma spökstäder vid det här laget. Stereotyperna är hämtade från stenåldern, med ungefär samma privathygien därtill.

Jag är inte ute efter att förskjuta någon för all evinnerlig framtid. Har man avtjänat sitt straff så är man välkommen tillbaka till samhället. Detta gäller även för kvinnomisshandlare. Men det framstår ju som alldeles självklart att med ett sådant här understöd från en pengalysten bransch så kommer inte Chris Brown att lära sig ett skvatt. Strax kommer vi att få läsa om nya misshandelsfall och det musikindustriella komplexet kommer ånyo att få rycka ut, etcetera ad infinitum.

Jag själv kommer naturligtvis aldrig att lyssna på Chris Brown igen. Han har sjunkit alldeles för lågt. Men samtidigt tror jag att det är viktigt att skilja verket från konstnären. Det blir nog ohållbart om man ska kontrollera alla artister, författare, filmare innan man vågar lyssna, läsa och se. Våra nationalscener har till exempel inga problem att spela vare sig Strindberg eller Wagner, även om vissa anser den ene vara rabiat misogynist och den andre skogstokig antisemit. Ja, det där sista är ju mina personliga åsikter, men jag står för dem.

Men var landar man då någonstans, om man alls landar? Ja, inte bara i »Chris Brown är ett kräk« utan också i att mansrollen i musikindustrin är en mansroll dragen till sin yttersta spets. Här cementeras gammaltestamentliga idéer om mannen som allenahärskande patriark. Allt för att kommersiella krafter ska kunna samla pengar på hög. »Popular culture just pursues the dollar«; det var kulturhistorikern och feministen Camille Paglia som sa det, och i ett annat sammanhang, men det är inte mindre sant för det.

Det är alltså varken Rihanna eller Chris Brown vi ska skylla för hur de porträtteras. Det är en osund industri som måste raseras, fabrik för fabrik, sten för sten. Först när skiten ligger demolerad i rök och damm så kan vi bli fria. Quod erat demonstrandum – vilket alltså skulle bevisas – motherfuckers.

Tony Ernst är musikskribent. Du kan läsa honom i Sonic, och från och med 1 april på den egna bloggen svartatankar.se: en ny musikblogg om black metal!

Mer på PSL: ”Ett, möjligen missriktat, långfinger” – Rebecka Hedström om Rihanna, Chris Brown och popvärldens dubbla bestraffning