För att vi ska kunna fortsätta prata om de här banden så behöver vi ett namn (det är kul att döpa saker!) på den här nygamla genren. I Studio PSL pratade vi om det som ny-psych, men det kändes inte riktigt rätt. Och OOR (Occult Oriented Rock), som någon föreslog, är för torrt. Men vad sägs om att – lite inexakt – kalla det för nu doom? Som new dawn, fast tvärtom…

Lägg till lite progg, en broderad tunika och ännu mer flum så får du ungefär vad Blood Ceremony från Kanada spelar. Lite som om Black Sabbath skulle gjort en cover på Hårgalåten. I Marocko. Typ. De släppte sin debutskiva 2008, älskar den anti-kristna 70-tals-filmen The Wicker Man och leds av organisten och flöjtisten Alia O’Brien. Alia är en överbegåvad fox med en magisterexamen i etnoflöjt (hon håller kurser på universitetet i ämnet) och råkar vara den enda som någonsin fått mig att vilja lyssna på Jethro Tull*. Dessutom har hon stenkoll på arabisk 70-talshårdrock och sjunger som en hednisk gudinna.
”Children of the Future” från Blood Ceremonys debutskiva gör mig fortfarande svag i knäna. Det är ett bra ställe att börja på om du känner dig sugen på flöjt-freak outs och vacker, mörk hippiemusik som det är lätt att svänga med håret till. Men egentligen är hela skivan som en enkelbiljett till en paralellvärld där Jefferson Airplane sjunger om dödslängtan istället för om ”Alice i Underlandet”.
Deras senaste skiva heter ”Living with The Ancients”. Det är den första där Alia varit med och skrivit mer av låtarna (debuten var nästan klar när hon kom med i bandet), och jag tror att det är därför den känns lite svårare och mer invecklad. Eftersom hon är en brainiac. Det är mindre oskuldsfull 60-tals-rock och mycket flummigare, tyngre och hårdare. Blood Ceremony har utvecklats på samma sätt som västevärlden när 60-talet övergick i 70-tal…
”The Great God Pan” är en av de bästa låtarna (aldrig fel med lite Pan-dyrkan) men ”Oliver Haddo” (den får mig att vilja meditera kring förruttnelse och olika former av skörd…) är fin den med.

* Numera är dock Jethro Tull det enda jag kan tänka på och alla tips på var man tar sig in i deras afganbepälsade musik-labyrint belönas med en liten påse örtrökelse.