26 personer till sjukhus, varav en allvarligt skadad. Det låter som facit efter en allvarlig trafikolycka eller en tågkrasch, men är konsekvensen av en popkonsert. Gårdagens Aviciispelning i Globen kunde dessutom slutat ännu värre.

Det är inte första gången svensk konsertpublik drabbas av olyckshändelser kopplade till säkerheten. Så sent som 2007 skadades 25 personer när ett golv på Norrlandsoperans klubblokal Black Box rasade. På scenen stod Mando Diao. Själv minns jag drygt tio år tidigare, när en 19-åring klämdes till döds under en Holekonsert på Hultsfredsfestivalen. Jag var där då, och jag minns paniken i folks ögon.

Från dödsolyckan vid Gyllene Tiders konsert i Kristianopel 1981, till diskoteksbranden på Hisingen i Göteborg till den kollapsade Globenläktaren i går: den svenska pophistorien är full av berättelser om kaos och smärta. Jag vet personer i min omgivning som aldrig skulle sätta sin fot i en klubblokal utan att först förvissa sig om att de vet var närmaste nödutgång finns. Så sent som under gårdagskvällen berättade några vänner om hur otryggheten i en lokal i Stockholm nyligen fick dem att bara önska att konserten skulle ta slut så de fick gå hem igen. Folk är rädda.

Samma argument hörs i dag på hög politisk nivå vad det gäller publikens trygghet vid idrottsevenemang. Det pågår sedan länge en utredning om vad som kan göras åt vålds- och säkerhetsproblematiken på framför allt fotbolls- och ishockeyarenor. ”Idrotten ska tillhöra alla” hör man ofta experter uttala sig. Ingen ska behöva vara rädd för att ta med barnen på derby. I dag är ett gott tillfälle att ställa frågan om tonårsföräldrar i Sverige kanske ska vara ännu räddare för att låta sina barn gå på konsert.

Men i det märkliga parallella universum som är livemusikvärlden är osäkerheten fortfarande något nästan eftersträvansvärt. Det talas ännu, snart 30 år senare, om när Springsteen ”rockade sönder Ullevi” som något lite fräckt, när det hårda publiktrycket som satte arenan i gungning i själva verket kunde ha fått katastrofala konsekvenser. Och när svenska festivaler började förbjuda crowdsurfing och stagedivande för dryga decenniet sedan möttes arrangörernas beslut ofta med skepsis. Jag minns själv hur personer i min omgivning tyckte att konsertupplevelsen blev helt förstörd när de inte skulle få fortsätta att (hårddraget) riskera sina liv. Skulle samma attityder kunna få fortsätta florera i idrottens värld? Skulle otryggheten på samma sätt få fortsätta vara ett naturligt inslag?

Efter gårdagens olycka är en ung tjej livshotande skadad. De tre historiska Aviciikonserterna, när en svensk dj för första gången skulle fylla Globen och dessutom flera dagar i rad blev historisk, men på fel sätt. Det enda positiva som skulle kunna komma ur det som hänt är att diskussionen om svenska konsertbesökares säkerhet kommer upp på dagordningen. Hur rustade är egentligen våra idrottsarenor att ta emot den här typen av evenemang? Vad kan arrangörer på så väl hockeyrinkar som klubblokaler göra för att förhindra att det här händer igen? Och kanske framför allt, när ska konsertbesökarna börja tas på samma allvar som publiken vid idrottsevenemang? Hur länge ska musikintresserade människor behöva stå ut med att alltid känna sig lite otrygga?

Ska inte musiken precis som idrotten ”tillhöra alla”?

Jag vet åtminstone att jag har flera egna berättelser om när jag varit rädd, känt mig illa till mods, lämnat en spelning eller en klubb för att det varit obehagligt. Visst har du det också? Berätta din!