Rätt låt vann! Och luften var rätt smälltjock med kärlek när Nordic Music Prize delades ut i Oslo igårkväll. Vinnaren Goran Kajfes hyllades även av de som förlorade. Och den danska kulturministern försökte flörta upp Andres Lokko…

Nordic Music Prize visade, på sitt andra år, att det är precis den sortens musikpris vi behöver. En synnerligen kompetent jury valde naturligtvis rätt när de efter 18 minuters möte på torsdagsförmiddagen bestämde sig för musik av Goran Kajfes. Det är naturligtvis inget fel på varken Lykke Li eller Björk, som också var nominerade, men, handen på pop-pris-hjärtat, hade någon reagerat?

- Förra året satt vi i sex timmar, berättade juryns ordförande Andres Lokko när jag träffade honom i röran efter prisutdelningen, Det var första året och vi diskuterade mycket vad man kan definiera som nordiskt.

Redan innan en halvtimma hade gått hade juryn som bl a består av Jeanette Lee från Rough Trade (och som spelat i Public Image Ltd), Mike Pickering (producent och musiker från bl a M People) och Jonathan Galkin (ägare av plattsällskapet DFA) bestämt sig.

Lokko berättar att enigheten var mer eller mindre total. En efter en hade jurydelegaterna, lite trevande och försiktigt – kanske för att de var oroliga för att förslaget med en instrumental jazzskiva stack ut från de övriga nominerade – höjt sin röst. Alla pekade mot ett album som visserligen berömdes när det gavs ut i både svensk och internationell press, men som är värt en långt större publik.

Utdelningen av priset ägde rum i den centralt belägna Jacobskirken igårkväll under ganska formella och högtidliga former. Först när årets prisutdelare, Danmarks nye kulturminister, Uffe Elbaek, brast ut i ett ”jag raggar på dig” som ett svar på att Andres Lokko gett honom komplimanger för sina engelska snörkängor (Lokko: Du är den förste kulturminister jag sett i sådana) lossnade det. När Elbaek sedan läste upp namnet på vinnaralbumet brast kyrkan ut i applåder och hurra.

Och i överraskning. När jag, timmarna innan priset delades ut, diskuterade vinnare med inhemsk och influgen musikbransch tippade 8 av 10 övertygade om att priset i år skulle gå till danska punkkvartetten Iceage (som spelade senare samma kväll, vi är många som är tacksamma över att vi slapp dem på vinnarpodiet). Ingen gissade att Goran Kajfes dubbelalbum ”X Y” som släpptes i 500 vackert formgivna och handarbetade exemplar i december 2010 hade en minsta chans. Så otippad var den.

Otippade vinnare på musikpris behöver vi fler av. Självklart inte för sakens skull utan för att priset kan berätta något för oss som vi kanske inte visste. Att det kan staka ut ny väg för musiken. Och inspirera samt berätta något viktigt för oss.

För valet av Goran Kajfes är på flera sätt både smått genialt och modernt. Framförallt är det en fantastisk musikupplevelse som han ger oss på på sitt livs tredje soloalbum. Det rubriceras som ett jazzalbum, men i min värld är det isåfall med betonig på den filosofiska apekten av ordet jazz.

Kajfes rör sig i så stora och vitt skilda musikaliska världar att det känns väldigt orättvist att ringa in det han gör i bara ett fack. ”X Y” är förvisso fortfarande ännu en glimt åt hans ständige hjälte Miles Davis, men man kan lika mycket hitta spår av Don Cherry. Ibland flörtas det med Jon Hassel, ibland med Brian Eno.

Goran Kajfes spelar i stort sett med alla Sveriges musikanter. I sitt tacktal, som jag filmade och som ni snart kan se på PSL, igår passade han på att strö stjärnor över två av dem, Anna Järvinen och Ane Brun, som också var nominerade.

Den kärleken besvarades omedelbart. Både av Ane som nämnde honom när hon gav konsert i samma kyrka senare på kvällen och av Anna Järvinen som inledde hela nordiska musikpriset med att spela tre sånger från sitt senaste album. När jag träffade Anna senare på kvällen hyllade hon valet av Kajfes skiva. Själv var hon glad över sin nominering.

Mest minns jag dock den del av den påtagligt överrumplade Kajfes tackord (jag har filmat, publiceras senare ikväll) som handlar om hur gränslös musik kan vara. Att det inte finns murar eller reservat när man spelar. Det är ord som naturligtvis handlar om hans sätt att blanda musikaliska intryck från hela världen i sin egen musik.

Men, det är också tankar vi behöver 2012. Det och juryns trumpetfanfar om att årets bästa album från Norden inte nödvändigtvis behöver låta knäckebröd eller lusekofta utan lika gärna kan visa en annan sida av Norden. Det Norden som berikats med rötter till Afrika, Orienten och andra delar av vår värld. Och just det Norden som sorgligt nog många inte vill ha.