Terry Melcher – vid sidan om The Byrds, Beach boys och blodbad.
Terry Melcher har den perfekta wikipediasidan. Inte så värst lång men fylld av glamour och spänning och Hollywood-air – som den där delen av Mulholland Drive man bara får köra om man bor där.
Han var Candace Bergens pojkvän, Doris Days son, The Byrds producent. Han körade på Beach Boys ”Pet Sounds”, presenterade Brian Wilson för Van Dyke Parks och hade band med Bruce Johnston innan Bruce gick till Beach Boys. Han har egna kapitel i alla böcker som heter nåt med ”The California sound of the 60s”.
Och det ska också ha varit Terry som Charles Manson egentligen var ute efter när han iscensatte sitt ”helter skelter”, pophistoriens kändaste blodbad.
Beach Boys enda beach boy, Dennis Wilson, hade presenterat Manson och Melcher för varandra och de planerade olika projekt ihop. Men efter ganska kort tid så bröt både Terry och Dennis kontakten med Manson. Som blev arg. Och när han sedan skickade några av sina hippiehejdukar till Terry och Candaces gamla hus på 10050 Cielo Drive så hade de flyttat ut och Roman Polanski och Sharon Tate flyttat in. Polanski var i Europa, Sharon var hemma och hade middag. Resten är mycket sorglig, blodig historia som blivit böcker, filmer, dokumentärer, tidningsartiklar, låtar, tatueringar och popband.
Men det jag egentligen vill komma till är Terry Melchers underbara, första soloskiva, från 1974 (fem år efter Manson). Den är omöjlig att ha på som bakgrundsmusik. För precis som med mina bästa böcker från Kalifornien under samma era – jag tänker på Joan Didions noveller och Eve Babitzs journaler – så placeras man mitt i händelsen, mitt i känslan. Man hör prasslet av samma gängliga palmer som svajar för vinden, känner samma kvällssol i nacken. L.A:s grårosa luft ligger söt på tungan och det luktar gräs, piña coladas, magnolia och lite vemod.
Och jag kan inte riktigt säga hur mycket som är musiken och texterna och hur mycket jag läser in mellan raderna. Men piña coladas-doften kommer nog ifrån ”Beverly Hills”.
”Beverly Hills is funky, just plain folks living close out there. Some day you’ll move out of the valley trying to get to old Bel Air. Now don’t get fooled by Brentwood, or Pacific Palisades. Every time you cruise down Sunset you’ll see the big mistake you’ve made. Dinner and some drinks at the Luau, Sunday brunch at Nate & Al’s…”
Jag är så svag för den här typen av lyrik. Den som kommer med en geografi, en enkel beskrivning, en datumstämpel – som handskrivna bildtexter i ett fotoalbum.
The Luau var Rodeo Drives tikikändiskrog under 50- och 60-talet. Ägaren Steve Crane var gift med hollywoodstjärnan Lana Turner. (Parets dotter Cheryl är för övrigt mest känd för att 14 år gammal ha knivhuggit ihjäl sin mammas gangsterkille, Johnny Stompanato, för att försvara sin mamma.) Jag har så lätt att se Terry dricka drinkar där. Och jag skulle älska såna här låttexter som utspelar sig i Stockholm idag!
Nate & Al’s Deli är en institution i Beverly Hills och finns fortfarande.
Sen är alla den tidens bästa musiker – några Byrds, Ry Cooder, Spooner Oldham, Hal Blaine, Spanky (and Our Gang) MacFarlane, bladibla – med och spelar på skivan och det är fantastiska steelguitars, pianoslingor, trumpeter. Och han tolkar Bob Dylan och Byrds och här ovan gör han Jackson Brownes ”These Days” som han sjunger tillsammans med sin mamma. Men mer om de där detaljerna får man googla själv om man känner för det.
För jag tror det är Terry Melcher själv som är grejen. Skivan är liksom både bättre och mycket sämre än sina beståndsdelar. Och jag har en känsla av att det är det ”dåliga” med den jag älskar. Det som känns lite off eller udda på nåt sätt, hur hans sårade röst kämpar och spricker ibland. De där stunderna när den låter lika sorgsen och missförstådd som hans uppsyn är på omslaget. Det där som gör att Rolling Stone valde att runda av sin recension av skivan med orden ”a disturbing, difficult album that reverberates like a cosmic sigh”.
”Beverly Hills” och ”The Old Hand Jive” är mina favoriter och hans enda två egenskrivna låtar. Den senare avslutar skivan, som en suck.
