Terry Melcher – vid sidan om The Byrds, Beach boys och blodbad.

Terry Melcher har den perfekta wikipediasidan. Inte så värst lång men fylld av glamour och spänning och Hollywood-air – som den där delen av Mulholland Drive man bara får köra om man bor där.



Han var Candace Bergens pojkvän, Doris Days son, The Byrds producent. Han körade på Beach Boys ”Pet Sounds”, presenterade Brian Wilson för Van Dyke Parks och hade band med Bruce Johnston innan Bruce gick till Beach Boys. Han har egna kapitel i alla böcker som heter nåt med ”The California sound of the 60s”.

Och det ska också ha varit Terry som Charles Manson egentligen var ute efter när han iscensatte sitt ”helter skelter”, pophistoriens kändaste blodbad.



Beach Boys enda beach boy, Dennis Wilson, hade presenterat Manson och Melcher för varandra och de planerade olika projekt ihop. Men efter ganska kort tid så bröt både Terry och Dennis kontakten med Manson. Som blev arg. Och när han sedan skickade några av sina hippiehejdukar till Terry och Candaces gamla hus på 10050 Cielo Drive så hade de flyttat ut och Roman Polanski och Sharon Tate flyttat in. Polanski var i Europa, Sharon var hemma och hade middag. Resten är mycket sorglig, blodig historia som blivit böcker, filmer, dokumentärer, tidningsartiklar, låtar, tatueringar och popband.


Men det jag egentligen vill komma till är Terry Melchers underbara, första soloskiva, från 1974 (fem år efter Manson). Den är omöjlig att ha på som bakgrundsmusik. För precis som med mina bästa böcker från Kalifornien under samma era – jag tänker på Joan Didions noveller och Eve Babitzs journaler – så placeras man mitt i händelsen, mitt i känslan. Man hör prasslet av samma gängliga palmer som svajar för vinden, känner samma kvällssol i nacken. L.A:s grårosa luft ligger söt på tungan och det luktar gräs, piña coladas, magnolia och lite vemod.

Och jag kan inte riktigt säga hur mycket som är musiken och texterna och hur mycket jag läser in mellan raderna. Men piña coladas-doften kommer nog ifrån ”Beverly Hills”.

”Beverly Hills is funky, just plain folks living close out there. Some day you’ll move out of the valley trying to get to old Bel Air. Now don’t get fooled by Brentwood, or Pacific Palisades. Every time you cruise down Sunset you’ll see the big mistake you’ve made. Dinner and some drinks at the Luau, Sunday brunch at Nate & Al’s…”

Jag är så svag för den här typen av lyrik. Den som kommer med en geografi, en enkel beskrivning, en datumstämpel – som handskrivna bildtexter i ett fotoalbum.


The Luau var Rodeo Drives tikikändiskrog under 50- och 60-talet. Ägaren Steve Crane var gift med hollywoodstjärnan Lana Turner. (Parets dotter Cheryl är för övrigt mest känd för att 14 år gammal ha knivhuggit ihjäl sin mammas gangsterkille, Johnny Stompanato, för att försvara sin mamma.) Jag har så lätt att se Terry dricka drinkar där. Och jag skulle älska såna här låttexter som utspelar sig i Stockholm idag!



Nate & Al’s Deli är en institution i Beverly Hills och finns fortfarande.

Sen är alla den tidens bästa musiker – några Byrds, Ry Cooder, Spooner Oldham, Hal Blaine, Spanky (and Our Gang) MacFarlane, bladibla – med och spelar på skivan och det är fantastiska steelguitars, pianoslingor, trumpeter. Och han tolkar Bob Dylan och Byrds och här ovan gör han Jackson Brownes ”These Days” som han sjunger tillsammans med sin mamma. Men mer om de där detaljerna får man googla själv om man känner för det.

För jag tror det är Terry Melcher själv som är grejen. Skivan är liksom både bättre och mycket sämre än sina beståndsdelar. Och jag har en känsla av att det är det ”dåliga” med den jag älskar. Det som känns lite off eller udda på nåt sätt, hur hans sårade röst kämpar och spricker ibland. De där stunderna när den låter lika sorgsen och missförstådd som hans uppsyn är på omslaget. Det där som gör att Rolling Stone valde att runda av sin recension av skivan med orden ”a disturbing, difficult album that reverberates like a cosmic sigh”.

”Beverly Hills” och ”The Old Hand Jive” är mina favoriter och hans enda två egenskrivna låtar. Den senare avslutar skivan, som en suck.

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

The Book Report

lisapsl

Saker jag lärt mig via böcker 2014.
(mer…)

Först bara: Ni som vill ha snabba tips, keep on walking. I mitt nästa inlägg kommer jag sammanfatta det här i mycket kortare ordalag. Men nu handlar det om mig (mig mig).


Det här året har varit ett bokår för mig. Därmed inte sagt att jag har läst tillnärmelsevis så mycket som jag hade velat läsa eller ens i närheten av en bok i veckan som var mitt absurda ursprungsmål. Men ändå.

När tid har funnits att läsa, titta eller lyssna på något bara för min egen skull så har valet ofta landat på att läsa. (Säkert delvis för att jag aldrig haft så långt till egna ord som i år och även med konsekvensen att jag bara hunnit beta av två avsnitt av ”True Detective” samt att jag räknar med att få nys om Arcas ”Xen” i juni nästa år).

Och eftersom merparten av min läsning numera sker på en”läsplatta” (så ovärdigt ord) så tillkommer den automatiska bonusen att mina läsvanor kartläggs och just den kartläggningen ser jag som en av läsplattans främsta försäljningsargument.

I en mapp som heter ”Clippings” ser jag inte bara vilka böcker jag har läst utan också vilka ord och stycken i de böckerna jag tyckt varit värda att stryka under och spara. Och kan därmed närsomhelst suga i mig en slags best of-essens av mina klokaste, roligaste författare och favoritböcker via lösryckta fragment som talat till mig vid en särskild tidpunkt.

Jag bläddrade igenom årets understrykningar idag – från partier ur Dave Eggers ”The Circle” (som kom i oktober förra året men som blev det första jag läste i januari i år) till sjok ur Meghan Daums ”The Unspeakable: And Other Subjects of Discussion” som jag just läste ut – och såg tydliga konturer av mitt 2014 målas upp framför mig.

Det visar sig att vilka av andra människors ord och meningar jag väljer att stryka under ger en rätt bra bild av var jag själv befunnit mig och hur mitt år har sett ut.

Till exempel kan jag konstatera om mig/mitt 2014 att:



1. Jag har flytt till England och deras artiga, knastertorra humor.



2. …och till Kaliforniens fotogeniska vardagsdramatik. (Citat ur Meghan Daums ”The Unspeakable: And Other Subjects of Discussion”).


3. Jag har dragits till saker som är roliga. Inget fel i det, kul är ju kul, men jag har förstås gjort det åtminstone delvis för att jag inte pallat med saker som inte är det.



4. För att vara en person som sätter en ära i att avfölja folk på instagram om de lägger upp en endaste generisk livsvisdom i form av ett ”handskrivet” citat mot en havsturkos bakgrund så har jag samlat på mig förvånansvärt många kloka ord om livet i form av utklippta citat (mot vit bakgrund)…



5. Och för att vara en person som sätter en ära i att vara samma person som jag var innan jag fick barn så har jag strykit under (och svallar även över av) många fler saker på temat barn/moderskap/att växa upp/att bli äldre än jag gjorde innan jag fick barn.


7. …vilket i kombination med att jag fortfarande får oerhört hög puls av bara tanken på tonårskärlek (clear eyes full hearts can’t lose) samt är hyperempatisk när det kommer till djur gör att så gott som ingenting lämnar mig oberörd längre. (Se punkt 3).





8. Jag älskar liknelser. Gud vad jag älskar dem. Bra liknelser är otroligt tillfredsställande, vackra liknelser helt underbara och dåliga liknelser ofta nästan ännu bättre.


9. Och herregud vad jag önskar att Caitlin Moran, Amy Poehler, Viv Albertine, m fl fanns när jag var femton. (Tekniskt sett fanns de ju allihop när jag var femton men jag menar i bokform, på TV, i mitt liv).

10. Man kan inte tro det men jag vet (numera) vad ”circumlocatory” betyder. Omständlig.

Och on that note: snart kommer alltså en variant på det här inlägget, i mycket kortare ordalag och med färgglada bilder. Jag tror jag ska kalla det BOKTIPS 2014.

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Jamie xx, Four Tet med flera har tonsatt konstfilm

Continuum

Även Koreless och John Talabot har bidragit med musik. (mer…)

Sofia Mattiolis videokonstprojekt ”Continuum” har tonsatts med fyra superbidrag från fyra superproducenter. Koreless, John Talabot, Four Tet och Jamie xx har alla skapat två minuter musik som tillsammans utgör projektets soundtrack. Kolla in videon med tillhörande musik här ovanför, eller lyssna på låtarna separat här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Sweden’s Goat Talent

GOAT 2014

Superhemliga Goat talar ut om Bathory-omslaget, anonymiteten och vilket annat svenskt band de hade ”gôrskoj” med i Frankrike. (mer…)

Att intervjua psych-orkestern från Göteborg är som att vara en karaktär i Tinker Tailor Soldier Spy. Du får en tid och ett datum, blir uppringd av ett hemligt nummer och hälsas med frasen ”Du skulle intervjua mig”. Det sistnämnda är dock inget kodord utan ett alldeles korrekt konstaterande. På fredag spelar Goat i Göteborg, följt av en spelning i Stockholm dagen efter. PSL har pratat med… någon i bandet.

Goat har fått besöka en stor del av världen. Är det någon särskild stad som gjort extra stort intryck på er?

- Egentligen har vi bara varit och spelat i västvärlden. Det vore väldigt roligt att få spela i Afrika, Asien och Sydamerika också. Vi får se vad som händer med det. Alla resor gör avtryck, men i Europa och Nordamerika slås man inte av något man aldrig sett förut. På turnéer stannar man sällan längre än en dag. Man måste vara längre tid i en stad för att få uppleva något av den. En turné blir en annan sorts resande.

Vad krävs av en stad för att den ska fånga er uppmärksamhet under den korta tid ni är där?

- Det handlar oftast om människorna man träffar. Du kommer till ett spelställe, soundcheckar och går ut och käkar middag. Sedan ska du spela, gå och lägga dig och åka vidare. Personerna man träffar däremellan gör att man minns den specifika platsen.

Finns det något särskilt möte du tänker på?    

- När vi var i Birmingham spelade vi på ett litet ställe, en konstfest för speciellt inbjudna. Scenen var en konstinstallation. Då blev det bra möten med människor. Vi var kvar ganska länge. Folk bodde där, det blir ju speciellt.

De bodde på spelstället?

- Ja, precis. Det var något slags konstkollektiv. Då får man möjlighet att träffa folk och kommer in i en vardaglig tillvaro under några timmar.

I någon mån kan Goat kallas för en svensk musikexport. En annan musikexport, Jonna Lee från iamamiwhoami, gästade oss på PSL för en tid sedan. Hon upplevde att Sverige inte är så införstått med iamamiwhoami-projektet, även om det är framgångsrikt internationellt. Hur införstått är Sverige med Goat?

- Det var en svår fråga. Det handlar kanske om det här med att man inte blir profet i sitt eget land, eller sin egen stad. Utomlands är det inte lika mycket kritisk ironi som här. Det känns som att det kanske är lite ängsligare i Sverige, när vi ska analyseras. I hemlandet kanske man inte köper ett band lika hårt, medan det ses som mindre konstigt i andra länder. Det är ingenting som spelar någon roll för oss men utomlands, speciellt i England, går det hur bra som helst. Folk tar till sig Goat mycket mer förbehållslöst.

Kan du berätta om kopplingen mellan ”Goatman”-singeln och metal-bandet Bathory?

- Det är inte mycket att berätta egentligen. Vi tyckte det var lite humor helt enkelt.

Hur kom den idén upp för diskussion?

- Skivbolaget Rocket ville släppa ”Goatman” som singel. Vi hade bara gjort två låtar. Frågan om omslag kom upp och vi skojade lite om att Bathory-plattan med geten hade varit grym att använda. Vi visste inte att någonting skulle bli så stort, trodde aldrig att vi skulle spela live eller så. Vi tänkte att det blir en singel i 500 exemplar, skit samma, det blir roligt liksom. Sedan tog vi det omslaget helt enkelt.

Det var alltså ett skämt, men allting tog fart i samband med det där?

- Ja, precis. Sedan är det väl en del puritaner inom genren som inte tycker att det här var så bra gjort av oss, men skit samma. Det är bara roligt.

Ni har stött på kritik?

- Nja, inte speciellt. Det kan man inte säga att vi har gjort.

Många ställer frågor om era masker. Ni har sagt att maskernas syfte är att ta bort fokus från individen. Musiken kommer istället från det kollektiva. Kan maskerna också fungera i preventivt syfte mot självtvivel eller andra former av dåligt självförtroende i den kreativa processen?

- Ja, kanske på ett sätt. Som individ blir man kanske mindre hämmad om man är befriad från att behöva ta emot frågor (om projektet, red. anm.) när man exempelvis är ute på restaurang. Du får mindre press på dig. Din grupp kanske har press på sig, men det är ju i så fall en press ni delar. Det är svårt att säga exakt, men vi har aldrig känt någon press för något överhuvudtaget. Det kanske har lite med det här att göra, jag vet inte. Framförallt handlar det om att vi inte har något behov av den typen av självbekräftelse i vardagen. Det är ganska skönt att var fri när man är civil (skratt).

Är ni iförda masker om ni är ute och rör er på spelställen?

- Nej, absolut inte. Däremot är det väldigt skönt att man efter en spelning kan ta av sig masken och gå ut för att köpa en öl utan att någon vet vem man är. Det är fantastiskt. Det finns väl de som kanske har ett behov av bekräftelsen som det ger, men vi vill försöka undvika det. Det blir en egoboost som jag tror är ganska destruktiv. I alla fall känner jag så och tror att de andra i Goat känner samma sak. Dessutom kanske man konstant skulle behöva försvara det man gör, det finns inte riktigt någon poäng i det. Det är mycket skönare att vara anonym.

Den här anonymiteten har ni beskrivit som ett sätt att ta bort fokus från individen. Samtidigt har väl effekten till viss del blivit den motsatta? Det blir aldrig så intressant vilka de specifika medlemmarna i Goat är som när de är hemliga.

- Nej, precis. Så blir det, men det spelar ingen roll så länge ingen vet hur vi ser ut eller vad vi heter. Folk kan få gissa på, det rör inte mig något särskilt. Visst blir folk intresserade, men de får inte reda på vilka vi är ändå.

Hur har du märkt av nyfikenheten på vilka som ligger bakom projektet?

- Jag tror inte att vanlig publik, de som går på våra spelningar, bryr sig så mycket. Det är inte alltid intressant att veta, tror jag. Många gånger är det nog just det som folk gillar. Det är schysst när man inte vet, man kanske tilltalas av det. Det är nog främst journalister både här och utomlands, framförallt här, som vill försöka hitta ett svar på vilka vi är. Jag känner inte av något jättetryck dock (skratt).

Har du sett Flashback-tråden som diskuterar er? En användare skriver bland annat ”(…)nu ska de försöka göra klipp i metallsvängen och leka Slipknot(…)”. Sedan påpekar andra användare att hen syftar på Ghost och således befinner sig i fel tråd. Vad tänker du kring det?

- (Skratt) Det är ju jättekul. Det här med att vi blandas ihop med Ghost ibland är också väldigt roligt. Det är suveränt.

Att blandas ihop med Ghost har du väl fler erfarenheter av?

- Ja, det är roligt. Vi har faktiskt träffat Ghost. Vi spelade på samma scen på en festival i Frankrike. Vi hängde backstage och hade gôrskoj tillsammans med dem. De är väldigt trevliga.

Det var Sveriges hemligaste artistkonferens som pågick där alltså?

- Det var inte så mycket konferens precis, men de var schyssta och vi hade roligt. Vi garvade lite åt att vi blir ihopblandade ibland. De tyckte det var lika skoj som vi, tror jag.

Goat-intervjuer verkar vara en guldgruva för den som vill ha musiktips. Under de senaste åren har ni talat gott om allt från moderna artister som Allah-Las, John Maus och Föllakzoid till legendariska Spacemen 3. Det finns väldigt många bra och roliga referenser. Hur gör ni för att hitta ny musik?

- Inom gruppen lyssnar vi ibland på väldigt olika saker. Vi ser inte musik i allmänhet som så himla uppdelad, inte heller att det är stor skillnad mellan olika genrer. Vissa är helt inne på att leta upp nya grejer och lyssna på allt som släpps, medan andra bara lyssnar på allt som är gammalt (skratt). Det där kanske växlar lite.

Du tillhör Spacemen 3-facket eller?

- Nej jag tillhör nog inte Spacemen 3-facket, även om jag tycker de är svinbra. Jag lyssnar på Beach Boys och på… vänta… du ska få ett tips av mig! Det är en snubbe jag var och kollade på för ett tag sedan. Hailu Mergia, från Etiopien.

Hur upptäckte du den här artisten?

- Han spelade i Göteborg och jag gick dit och kollade. Det är en gammal snubbe som har spelat lite med Mulatu Astatke. Jag visste inte vem det var. Svinbra!

Vad är det du uppskattar med hans musik?

- Det är liksom etiopisk jazz, ibland med lite Bo Hansson-vibbar. Moog-syntar, dragspel och snabba etiopiska licks över någon sorts jazzig bakgrund. Det är jävligt schysst alltså. Väldigt enkelt. Det är inte så funkigt utan mer flytande och harmoniskt. Det kan jag tipsa om!

Har du hört skivan där Jeff Mangum från Neutral Milk Hotel har samlat bulgarisk folkmusik?

- Det har jag inte, men det låter klart intressant. På sådana grejer kan man ju hitta fantastisk musik man aldrig hade upptäckt annars. Sådant som är svårt att hitta även idag.

Det får bli mitt tips till dig. Albumet heter Orange Twin Field Works och är som sagt inspelat av sångaren i Neutral Milk Hotel.

- Neutral Milk Hotel? Jag har någon gammal platta med dem. När jag var tonåring gick jag förbi ett ställe där de spelade. Där träffade jag en i bandet. Eftersom jag inte hade sett spelningen frågade jag honom vad det var. Då gav han mig en skiva jag fortfarande har kvar.

Avslutningsvis, ni kommer att göra några spelningar nu under hösten. Vad händer med Goat under 2015?

- Vi har tänkt göra om lite i studion och spela in en ny skiva. Sedan ska vi spela live.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Lymland – ”Isbrytaren & Finländaren”

lymland

Malmöduon Lymland behåller det minimalistiska lugnet under istäcket. Titta på nya snygga videon.  (mer…)

Lymland som idé och land bildades när Sonja Perander och Jerker Kaj träffades för första gången. Resultatet blev en plats där tråkiga konventioner och begränsningar fick lämna plats åt instrumentell, avskalad popmusik. Deras debutalbum, ”Ensamtidsroman”, kom 2012 och nu har den första, finfina singeln från det kommande albumet ”Rymdar” äntrat världen. PSL bad duon berätta:

”Isbrytaren & Finländaren är inspirerad av ett finskt videokonstverk. En ensam man går lugnt över isen medan en isbrytare kör tätt bakom honom utan att någonsin nå fram. Mannens lugn står i kontrast mot isbrytarens skoningslösa framfart och skapar på samma gång stor dramatik och fullständig avsaknad av dramatik.”

Videon, som är gjord av Jonas Eriks, är årets mest välkurerade samling svartvita retroklipp. Tillsammans med Rhodes-piano, elgitarr och en gråtande trumpet ger videon en isbrytares tyngd åt det lätt utnötta uttrycket ”less is more”. Titta ovan!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: AnnaMelina – ”Bara Du”

annamelina

Stjärnskottet från Stockholm svävar i gränslandet mellan pop och r&b.
(mer…)

AnnaMelinas låt ”För Oss” stämplades snabbt Bäst Just Nu här på PSL och vi anade att vi hade att göra med ett framtida stjärnskott. Hennes magiska förmåga att kombinera autotune, klinkade piano och beats som slår i takt med hjärtat fick oss att ivrigt vänta på mer.

Nu är nya låten ”Bara Du” äntligen här, och tills dess att den släpps på de toppmoderna streamingsajterna kan du lyssna på den hos våra vänner på Musikguiden.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: HNNY – ”6.30″

HNNY - 6.30

Åk snålskjuts under ytan. (mer…)

Johan ”HNNY” Cederbergs låt ”6.30” har sjunkit till botten. I videoform alltså.

Estetiskt tilltalande bildstörningar och lättklädda dykare som liftar med sköldpaddor är huvudkomponenterna i detta verk signerat Rickard Ljungdahl Eklund.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Dinamarca feat. Gnucci – ”A.M.A.B.”

Dinamarca

Gnuččis vapendragare gör studsande beats. (mer…)

När PSL för drygt ett år sedan hälsade på Gnučči i studion låg producenten Cristian Dinamarca och vilade på en soffa. Det har han inte gjort denna gång.

Under namnet Dinamarca har han skapat studsande, piskande beats med Gnučči på toppen. Låten heter ”A.M.A.B.” och är exakt tre minuter lång (vilket sannolikt skulle få Palma Violets att brista ut i ett kollektivt ”radio friendly!”). Hör Gnučči mässa den högst anspråkslösa raden ”Make a man do anything for me” här:

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Agent Side Grinder – ”This Is Us”

10509693_10152696319690589_8757398429426482546_n

Iris, hunden och den mullrande krautrocken i Agent Side Grinders nya video, signerad Jacob Frössén(mer…)

Vad har Henric De La Cour, Skriet och Kite gemensamt? Förutom att måla sin musik i underjordiska nyanser så har alla gjort gästinhopp på Agent Side Grinders låtar.

Nu är syntbandet från Stockholm aktuella på nytt med ep:n ”This Is Us” som släpps på onsdag. Men redan idag har PSL äran att premiärvisa titelvideon, filmad av Jacob Frössén (som när han inte gör fina dokumentärer för SVT faktiskt är ena halvan i duon Skriet – japp, den svenska underjorden är försvinnande liten). Om videon berättar Jacob själv såhär:

”När jag gjorde filmen om Sara-Vide Ericson så upptäckte jag hur mycket jag tyckte om att filma hundar. Sara-Vide hade alltid sin hund Larry med sig och jag har växt upp med hundar, så det har alltid funnits en hund omkring. När jag fick förfrågan om att göra en video till Agent Side Grinder så var min första tanke att det skulle kretsa kring en hund, sen ville jag ha in en människa i videon också och frågade en kompis dotter som heter Iris om hon kunde tänka sig att vara med.

Lite kort så handlar den väl om det där stilla, rastlösa och lite uttråkade tillståndet som man kunde befinna sig i när man var i åldern mellan barn och tonåring. Ett tillstånd som man fortfarande kan befinna sig i ibland.”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Amanda Bergman – ”Jingle Bells”

amandapuff

Amanda Bergman försätter julen i zen-läge redan i november.
(mer…)

Det är många som upplever att det är knepigt att stressa ner och verkligen hitta det nejlikadoftande lugnet under julen. Det finns också många som inte får möjlighet att uppleva några julkänslor över huvud taget. Med anledning av det kommer nu ”årets långsammaste julskiva”, som med några av landets mest avslappnande röster både vill dra ner jultempot och hjälpa människor i utsatthet.

Amanda Bergmans zen-version av den välkända julplågan är det första smakprovet från albumet vars intäkter kommer gå till stadsmissionerna runtom i landet. ”Inget annat år har jag känt mig mer motiverad att sjunga julsånger i september”, berättar Amason-sångerskan för PSL.

På albumet, som är producerat av Petter Winnberg, medverkar även Freddie Wadling som gör sin första inspelning på flera år. Nina Kinert sjunger ”Outer Space Santa” i lägsta möjliga hastighet och Ebbot Lundberg bjussar på julhistoriens lugnaste ”We Wish You A Merry Christmas”. Den sistnämnda ser du även som hemmafilmande jultomte (!) i videon ovan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg