Terry Melcher – vid sidan om The Byrds, Beach boys och blodbad.

Terry Melcher har den perfekta wikipediasidan. Inte så värst lång men fylld av glamour och spänning och Hollywood-air – som den där delen av Mulholland Drive man bara får köra om man bor där.



Han var Candace Bergens pojkvän, Doris Days son, The Byrds producent. Han körade på Beach Boys ”Pet Sounds”, presenterade Brian Wilson för Van Dyke Parks och hade band med Bruce Johnston innan Bruce gick till Beach Boys. Han har egna kapitel i alla böcker som heter nåt med ”The California sound of the 60s”.

Och det ska också ha varit Terry som Charles Manson egentligen var ute efter när han iscensatte sitt ”helter skelter”, pophistoriens kändaste blodbad.



Beach Boys enda beach boy, Dennis Wilson, hade presenterat Manson och Melcher för varandra och de planerade olika projekt ihop. Men efter ganska kort tid så bröt både Terry och Dennis kontakten med Manson. Som blev arg. Och när han sedan skickade några av sina hippiehejdukar till Terry och Candaces gamla hus på 10050 Cielo Drive så hade de flyttat ut och Roman Polanski och Sharon Tate flyttat in. Polanski var i Europa, Sharon var hemma och hade middag. Resten är mycket sorglig, blodig historia som blivit böcker, filmer, dokumentärer, tidningsartiklar, låtar, tatueringar och popband.


Men det jag egentligen vill komma till är Terry Melchers underbara, första soloskiva, från 1974 (fem år efter Manson). Den är omöjlig att ha på som bakgrundsmusik. För precis som med mina bästa böcker från Kalifornien under samma era – jag tänker på Joan Didions noveller och Eve Babitzs journaler – så placeras man mitt i händelsen, mitt i känslan. Man hör prasslet av samma gängliga palmer som svajar för vinden, känner samma kvällssol i nacken. L.A:s grårosa luft ligger söt på tungan och det luktar gräs, piña coladas, magnolia och lite vemod.

Och jag kan inte riktigt säga hur mycket som är musiken och texterna och hur mycket jag läser in mellan raderna. Men piña coladas-doften kommer nog ifrån ”Beverly Hills”.

”Beverly Hills is funky, just plain folks living close out there. Some day you’ll move out of the valley trying to get to old Bel Air. Now don’t get fooled by Brentwood, or Pacific Palisades. Every time you cruise down Sunset you’ll see the big mistake you’ve made. Dinner and some drinks at the Luau, Sunday brunch at Nate & Al’s…”

Jag är så svag för den här typen av lyrik. Den som kommer med en geografi, en enkel beskrivning, en datumstämpel – som handskrivna bildtexter i ett fotoalbum.


The Luau var Rodeo Drives tikikändiskrog under 50- och 60-talet. Ägaren Steve Crane var gift med hollywoodstjärnan Lana Turner. (Parets dotter Cheryl är för övrigt mest känd för att 14 år gammal ha knivhuggit ihjäl sin mammas gangsterkille, Johnny Stompanato, för att försvara sin mamma.) Jag har så lätt att se Terry dricka drinkar där. Och jag skulle älska såna här låttexter som utspelar sig i Stockholm idag!



Nate & Al’s Deli är en institution i Beverly Hills och finns fortfarande.

Sen är alla den tidens bästa musiker – några Byrds, Ry Cooder, Spooner Oldham, Hal Blaine, Spanky (and Our Gang) MacFarlane, bladibla – med och spelar på skivan och det är fantastiska steelguitars, pianoslingor, trumpeter. Och han tolkar Bob Dylan och Byrds och här ovan gör han Jackson Brownes ”These Days” som han sjunger tillsammans med sin mamma. Men mer om de där detaljerna får man googla själv om man känner för det.

För jag tror det är Terry Melcher själv som är grejen. Skivan är liksom både bättre och mycket sämre än sina beståndsdelar. Och jag har en känsla av att det är det ”dåliga” med den jag älskar. Det som känns lite off eller udda på nåt sätt, hur hans sårade röst kämpar och spricker ibland. De där stunderna när den låter lika sorgsen och missförstådd som hans uppsyn är på omslaget. Det där som gör att Rolling Stone valde att runda av sin recension av skivan med orden ”a disturbing, difficult album that reverberates like a cosmic sigh”.

”Beverly Hills” och ”The Old Hand Jive” är mina favoriter och hans enda två egenskrivna låtar. Den senare avslutar skivan, som en suck.

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

LYSSNA: Röyksopp & Robyn – ”Do It Again” & ”Every Little Thing”

Robyn-and-Royksopp

Efter ledtråd kommer nu riktigt bevismaterial för hur Röyksopp/Robyn låter 2014. (mer…)

Samarbetet avslöjades med en selfie på Instagram. Efter det fick vi höra ett mycket lovande smakprov från det ”återförenade” Röyksopp/Robyn-bandet, men som tyvärr bara sträckte sig till 1:36 minuter. Nu har stunden kommit då vi får lyssna på den norsk/svenska trions nya musik i fullängd. Två (hela) låtar från deras kommande EP har äntligen nått internet.

”Every Little Thing” fortsätter i ungefär samma elektroniska lunk som en och en halvminutsnutten medan ”Do It Again” är en ja-sägande poplåt given för dansgolvet. Hela minialbumet från dessa skandinaviska popgiganter väntar i slutet av nästa månad. Innan dess kan du lyssna på låtarna här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Rebecca & Fiona feat. Duvchi – ”Cold Heart”

Rebecca & Fiona

Kan du inte vänta på att R&F släpper nya skivan? Ta en lyssning redan nu på ny låt! (mer…)

I februari fick vi höra om den näve intressanta namn som Rebecca & Fiona samarbetar med på nya skivan. Ett av dem visade sig på senaste låten ”Holler” där Markus Krunegård fanns med bakom kulisserna som producent. Och nu går det lyssna på nästa kollaboration.

Från början var ”Cold Heart” planerad till duons första skiva men någonting fattades. Detta någonting visade sig vara duvpop. Så tillsammans med Duvchi har Rebecca & Fiona nu gjort låten fulländad med svävande sång och mörk elektropuls. Vi välkomnar genren duv-EDM med öppna armar! Lyssna själv här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

BÄSTKUSTBLOGGEN: Simpsons table read

lisapsl

INT. SIMPSONS MANUSGENOMLÄSNING – CENTURY CITY – FÖRMIDDAG: (mer…)

Rent intellektuellt visste jag ju om att det var ungefär såhär det gick till men att se Homer Simpsons röst dåna ut ur en försynt liten blek mun tillhörande en tunn och på gränsen till musaktig (för att inte tala om otecknad!) medelålders man i svart keps och – långärmad – skjorta är en nästan utomkroppslig upplevelse.


Jag visste förstås sedan gammalt att den där rösten vilar inne i Dan Castellaneta men att faktiskt se honom, hm, besitta Homer var så himla underligt. Jag tror jag hade blivit mindre förvånad om rösten kom ut ur en tub.


Men jag går händelserna i förväg. Vi är alltså inne i Fox egna minicivilisation, i Century City i västra Los Angeles. Man har sett den på film och i TV-serier många gånger. Stora kuber till hus – för trivsamhetens skull målade i ljusa pasteller och ibland med gröna häckar utanför men i de flesta fall så gott som fönsterlösa – uppradade i långa längor som i sin tur bildar en slags väldigt kvadaratisk by bebodd enbart av filmarbetare. Mellan kuberna går asfalterade vägar som trafikeras av golfbilar, kranbilar och en aldrig sinande ström av sneddande män med stegar – studioarbetare – och sneddande män med solglasögon – idémän.


Själva huset vi ska till flankeras av en rad med parkeringsplatser, alla märkta med ”Modern Family”, vilket gör mig lite sprallig eftersom jag, av oklar anledning, har sett vartenda avsnitt. Väl inne i husets möts vi av ett väl tilltaget bagelfikabord och en stor skylt med en bild på Bart Simpson framför svarta tavlan: ”I will turn off my cell phone at table reads”. Jag reagerar som man gör – plockar snabbt fram min mobil och tar en bild.



Bakom skylten väntar ett vanligt tråkigt konferensrum och vi blir visade till våra platser av Tim, mannen som känner en jag känner, är en av Simpsons manusförfattare och vår biljett till dagens manusläsning (biljettpriset är en flaska gin som vi slagit in i silvrigt prassligt papper).


Interiör: Tråkigt konferensrum, stort ovalt bord fullt av människor. Här sitter i princip samtliga av Simpsons röstskådespelare (Mr Burns, Smithers och Ned Flanders, bisarrt nog samme man, är med via högtalartelefon från Houston där de befinner sig), manusförfattare, producenter och så Matt Groening själv, i lång grå page och magentafärgad tennisskjorta dagen till ära.

Det är en väldigt avslappnad dresscode som gäller. Mycket Fruit Of The Loom under kortärmade skjortor, pappajeans i omöjliga amerikanska storlekar, fotriktiga sneakers och turtlenecks som krullat sig i kanterna av för många varv i torktumlaren. Och manusförfattarna! Jag kan inte sluta stirra på manusförfattarna. De har suttit så mycket, i så många stolar. Jag fastnar speciellt för en som knappt når upp till bordet. Han tycks ha en åtskilliga centimeter för kort överkropp, för evigt ihopsjunken av för många manusutkast.


Utmed väggarna runt konferensbordet står ännu en stolsrad uppställd. Här sitter vi, gästerna. Och till skillnad från vad jag trodde (tystnad, stör ej) så är vi där för att skratta – eller inte skratta – åt denna första manusgenomläsning. Och utifrån hur genomläsningen går och tas emot så skrivs manus sedan om, skämt stryks och läggs till, innan avsnittet spelas in någon knapp vecka senare.

En tre äpplen hög kvinna med blonderad, fönad hårman kommer fram och presenterar sig som Bart och erbjuder sin autograf. Jag tackar artigt ja och får tillbaka mitt manus jag just tilldelats med en pratbubbla från Barts mun där det står Yo Lisa! Och så Nancy Cartwrights, som hon heter, autograf.


Hon som visar sig vara Marge har kort råttfärgat hår, en smal ostbågeformad silhuett och INGET i sin uppenbarelse som säger ”jag tjänar närmare 2,4 miljoner kronor per avsnitt” vilket vi senare lär oss (via människans bästa vän sökmotorn) att hon gör.

Hade man kikat in i rummet utifrån, ovetandes, hade man nog gissat att det var marknadsundersökningsgänget som fått till en väldigt bra representation av ”Den Vanliga Människan På Gatan”.

Tills de börjar läsa sina repliker.


För från vanligt tjatter över en morgonfika blir det väldigt plötsligt tyst, en man deklarerar ”Act One, Fade In: Exterior Simpsons House” innan hela vår stolsrad kollektivt tappar hakan. En replik in i manus och vi ÄR i Springfield. Röstskådespelarna har ett helt orimligt flyt. Timing, betoning, samspel, leverans. Minsta skiftning i tonfall är perfekt anpassat till manus. Bakgrundsljud, fågelkvitter, småsnack i en folkmassa – allt fylls i instinktivt och sömlöst, från ryggraden, utan tvekan eller minsta fördröjning. Det går så fort, det sitter så exakt. Det här, hörni, det har de gjort förut. Blundar man ser man hela avsnittet framför sig, tecknat empiriskt i hjärnan i realtid. Men man blundar förstås inte utan iakttar istället storögt en tanig Homer Simpson i svart keps, som via en snabb cue i manus plötsligt pratar med munnen ”full” av tjugo osynliga marshmallows. Och Marge som ljudligt och kärleksfullt besvarar Homers kyss – flera rader bort från andra sidan konferensbordet. Eller Mr Burns fingertoppar som möts, girigt, via en sprakande högtalare från Texas.


En knapp halvtimme senare är det slut lika plötsligt som det började. Alla reser sig upp, skakar hand, en snabb kram här och var, innan rummet snabbt töms igen och Springfields alla röster drar sig tillbaka ett tag, lägger sig att vila inuti sina respektive värddjur som går runt förklädda till oerhört vanliga människor i universum – såna som beställer kaffe, svarar i telefonen, hostar och svär, som om ingenting har hänt.

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Bandobranski/Nordmark – ”I’ll Be In My Room”

1888945_1483560235188995_2070403778996459378_o

PSL har äran att premiära en niondel Per Nordmark+Marko Bandobranski-projekt. (mer…)

Vad händer om man tar musiker Per Nordmark (Bad Hands, Helvete, Fireside, Kriget m.m.) och filmare Marko Bandobranski och låter de bolla konstyttringar? Jo, förutom fina musikvideor kan man få förstklassig surrealistisk film och elektronisk musik. Sammanflätat i nio delar. PSL har nu äran att premiära del nummer två i just ett sådant projekt.

The End” var den första (eller sista?) delen och nästa avsnitt heter ”I’ll Be In My Room”. Tillsammans kommer alla nio delar att bilda en musikburen film och ett vinylsläpp. Utifrån det vi kan se på de första filmsnuttarna så kommer verket bli både konstnärligt, snyggt och aningen skräckfilmsinspirerat. Titta ovan och avgör själv!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Lykke Li feat. ASAP Rocky – ”No Rest For The Wicked”

ASAP Lykke

Här är den! Den första officiella remixen/versionen från Lykkes kommande album. (mer…)

Kan detta bli motsvarigheten till ”I Follow Rivers”-remixen från Lykkes förra skiva? Då trollade The Magician med Lykke Liskt vemod och fyllde dansgolven med en upptempo-version. Nu har A$AP Rocky blandat pianoklinket på ”No Rest For The Wicked” med hiphop.

Den dagsfärska remixen har kanske inte samma klubbhits-potential som Magicians. Men bara det faktum att få höra A$AP rimma på ”Lykke Li” några varv gör den garanterat värd en lyssning.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Name The Pet – ”To Remind Me”

Name The Pet

Name The Pet släpper den majestätiska, avslutande höjdpunkten från nya skivan på singel! (mer…)

För någon månad sedan kom ”Future/Now”, Hanna Brandéns andra, men helt egenproducerade, fullängdare under namnet Name The Pet.

”Future/Now” är resultatet av tre års arbete. Och lärande. Hanna bestämde sig nämligen, efter sin uppmärksammade debut för fem år sedan, att kunna behärska precis allt – från komposition till teknik och produktion – själv.

Hon kan vara stolt över resultatet. ”Future/Now” är åtta spår utsökt elektropop. På temat separation.

”To Remind Me” – som vi lägger ut idag – avslutar albumet – är inget undantag.

Hanna berättar själv:

- Låten handlar om någon som lämnade mig, men som vägrade lämna mig. Så fort jag tänkte att jag hade gått vidare så kom alla minnen över mig. Det kunde vara vad som helst, en doft eller en människa som påminde om honom och så var jag där igen, tillbaka i det som jag hade gått vidare från.

Efter allt ensamarbete trivs Brandén med sällskap i studion. Hon har hunnit jobba med Boeoes Kaelstigen (som vi nämnt här) och är aktuell som producent för ett av spåren på Chinas kommande ep.

Mer Name The Pet på PSL här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Last Lynx – ”Curtains”

Last Lynx

Lent elektroniskt mörker på indiebandets nya. (mer…)

Ett organiskt sound med stark elektropuls - så beskriver Last Lynx sin musik. Och just hur bra Stockholmsbandet är på att mixa natur/stad och mjukt/hårt kommer just precis nu, när deras nya låt har Sverigepremiär. ”Curtains” tar oss på en sicksack-tur mellan drömsk skog och stadsmörker under några ljuvliga minuter.

Låten är andra släppet från kommande EP:n ”Rifts” som bandet gjort tillsammans med Lasse Mårtén (som jobbat med Lykke Li, Nikki & The Dove och Peter, Bjorn & John). Hela EP:n landar senare i år och planer på ett helt album är också i rullning. I väntan på det rekommenderar vi dig starkt att trycka play här nere för lite urban skogs-indie.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Outkasts buss och Skrillex vattenflaska! (Galantis rapport från Coachella)

per 5

Coachella-kalaset 2014 är historia. Galantis stod som bekant på scen. Vi bad duon om ett dokument inifrån. (mer…)

Galantis som består av Style of Eye-Linus och Miike Snow-Christian spelade som en av huvudakterna under den två helger långa festivalen i Kalifornien som avslutades igår.

Dansorienterade sajten Dancing Astronaut vevade som tokiga med alla sina händer över deras show.

Såhär skrev de:

Unlike your average set with a handful of moments, the entire performance itself was the moment, a truly unforgettable slice of time at a festival marked by overlapping sets, within a genre known for its short attention span. It was such a moment that when the second technical issue of the night brought the set to an abrupt end, the crowd didn’t need Linus or Christian to say what they were trying to into their dead mics: The performance had been spectacular, the love had been real, and the crowd already knew. (resten läser du här)

Men, hur var det för Linus och Christian själva? Vi bad dem fotografera sig igenom något av det de upplevde under dagarna (turnén går i veckan vidare till Washington och New York).

Här är deras bildband…


1. Vi tog i från tårna med ljuset.


2. 38 grader, stekhet sol. Promo i skinnjackor :)


3. Linus i vår tank, kvällens transport!


4. Efter efterfesten.


5. Våra nya jackor! #seafox


6. Vår trailer på festivalområdet – innan giget


7. Balanserar vatten flaskor med Skrillex


8. Vår transport lånade oss deras tank.


9. Pepp på scen


10. Med hängslen och livrem


11. #Seafox Selfie


12. Vi hade fullt tält!


13. Hoppa!


14. Outkasts buss!


15. Hippie-piano


16. Bob cat till frukost


17. Visdomsord.


18. Jesus och hans katter


19. Perfekt kombo.


20. Outkasts trailer.


21. Coachella kan ta på krafterna!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Erika Linder spelar gitarr

Rodeo_14-01_Erika-Linder_04

Jo jag har ju varit med och satt ihop en väldigt tjusig tidning, och en av de första grejerna som vi visste att vi ville göra var en intervju med ultrafoxen Erika Linder. (mer…)


Så fort Agnes typ nämnde hennes namn kändes det helt självklart. Och medan jag för-intervjuade Erika (vilket alltså bara är att jag ringer upp personen innan den riktiga intervjun och låtsas småprata men egentligen toksnokar om allt som kan vara spännande) så berättade Erika att hon spelar gitarr. Efter det handlade det egentligen bara om att med hot och lock försöka övertyga henne om att hon måste, måste, måste spela något för oss.

Och det gick!
(Intervjun, som även finns på internet, är gjord av Linnéa Olsson från The Oath, så den är också väldigt värd att läsa)

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg