Efter P3 Guld har han varit artisten på allas läppar. En för många tidigare okänd reggaekille med rötterna i Göteborg blev föremål inte bara för radiolyssnarnas prisande, utan också för popårets första nätdebatt. Varför blev så många från de traditionella musikmedierna så förvånade när årets artist visade sig vara Kapten Röd? Och varför älskar publiken honom så mycket? Hasan Ramic hittar förklaringen inte bara i en go göbbe, utan också i vår svenska musikhistoria:

När Fredrik Strage recenserade Petters första album skrev han ”Petter och hans bröder från söder är vanliga kisar som gör julklappsrim om sin stadsdel”. Kanske kul, men helt irrelevant till musiken. När Kapten Röd vann priset som årets artist på P3 Guld-galan blev en av de svenska rockjournalistbjörnarna – Jan Gradvall – störd i sin sömn och skrev följande recension i DI Weekend:

”Det är bara att gratulera reggaeartisten Kapten Röd till en mycket välförtjänt seger på P3 Guld-galan i kategorin ”Bästa mobilisering av sms-röster”. Däremot undrar man fortfarande vad som hände med priset till årets bästa artist?”

Det är hela recensionen. Inget skrevs om Kapten Röds musik, inte ens en spekulation i hur en indieartist från Göteborg kunde ”mobilisera sms-röster” bättre än en majorartist som Maggio. Vad är det, borde ha Gradvall frågat sig, som gör att vilt främmande människor spenderar en tia på att rösta fram en lång, rödhårig Majornabo som de förmodligen aldrig har träffat, mer än på stadsfestivalscenen? Jag undrar vad som hade hänt om Kapten Röd hetat Jacco och hade vunnit Årets Artist och Guldmicken? Vad hade Gradvall skrivit då? Säkert något exotiserande i stil med att det är ”gatans uppror mot det etablissemang som kramar sönder Maggio”. Alla minns vi hur glad han blev när Highwons ”Från hjärtat” fick många visningar på youtube.

Mycket av ”kritiken” som riktades mot Kapten Röd efter hans skräll på P3 guld hade ingenting med hans musik att göra. Påhoppen som har haglat, mest från rockjournalister och främst i sociala medier, har handlat om att han är lång och rödhårig, att han är från Majorna, och att han gör flumvänsterreggae. I mångt och mycket påminner det hela om hur Petter behandlades i slutet av nittiotalet, när han som medelklasskille från Södermalm valde att göra rap enligt amerikansk förlaga. Helt oironisk, helt utan tillsatser. Som jag såg det bände sig många baklänges i en kaskad av klasshat, och vad som i slutändan var smygrasism, för att tala om för Sveriges kultursideskonsumerande befolkning att detta inte gick för sig.

Men det var då, nu pratar vi istället om varför man SKA gilla Kapten Röd.

Vi bryter ner det. För samma saker som gör Kapten Röd till ett hatobjekt är vad som gör honom älskad av svenska folket:

För det första: en lång rödtott som svajar omkring på en scen är inget annat än älskvärd när man väl tar sig tiden att se honom. Göteborgska ÄR gött och alla som har flyttat till Stockholm på 90-talet och tränat bort sina dialekter kan sluta med självhatet nu.

För det andra: Det finns inga sätt att diskvalificera Kapten Röd som reggaeartist. Han gör väldigt kompetent reggae efter jamaicansk förlaga. Inget utspätt, inget förvanskat. Svensk reggae har en historia av att vara ett appendix till något annat som progg, hiphop eller punk, att kryddas av folkmusik, eller att göras på engelska. Kapten Röd gör reggae enligt sina förebilders principer. Sizzla, Buju och Bounty Killaekar i kaptenens musik utan att översättas. Det låter bra. Och let’s face it, svenskar älskar sin reggae.

Det har de gjort sedan Peps undrade vad fan hög standard är. Om svenska musikjournalister och proffstyckare bara fattade detta så skulle vi kunna blicken från allt det oviktiga och i stället diskutera Kapten Röd i en relevant populärkulturellt kontext. Då skulle vi kunna behandla hans musik som den bra, känsloframkallande popmusik den faktiskt är. Men det förutsätter att folk faktiskt LYSSNAR.

Det finns två album med Kapten Röd, till exempel här om du använder Spotify. Kolla in dem, och jag lovar er, det är inte så farligt som de Hoffmaestrofobiska kulturgubbarna på Twitter vill få er att tro.

För det tredje: I dag såg jag på internet att den militanta högerextremistorganisationen Swedish Defence League har börjat att dela ut flygblad. Om det någonsin har funnits plats för en artist med ett naivt kärleksbudskap så är det nu. Man kan anklaga Kaptenen för att vara ”flumvänster” men faktum kvarstår: Det är poptexter vi pratar om och inte debattartiklar. Hur nyanserad är ”Masters of war”? Nej, tänkte väl det.

Ps. Om man inte gillar Kapten Röd finns det en hel fauna av Göteborgsk kvalitetsreggae. Här ovan är Roffe Ruff med en av de bästa reggaelåtarna på svenska någonsin.