Jag säger inte att det är helt förbjudet att stämma under pågående konsert. Ron Sexsmith och Steve Earle berättar till exempel roliga historier medan de stämmer. Under en konsert när Steve för kanske femte gången stämde sin mandola passade han på att berätta instrumentets historia. Den handlade mycket om försupna irländare och vrakgodsplundrare och slutade med ”Mandola är faktiskt det italienska ordet för ‘ostämd’”. Christian Kjellvander klagar istället på musikkritiker som klagar på musiker som stämmer under konserter medan han stämmer under konserten. Och det är alltså fortfarande tusen gånger bättre än de musiker som bara liksom lyssnar på strängarnas ”plonk, plonk, plonk” (med öronen som enda verktyg) medan 200 personer väntar under tystnad på att han eller hon ska behaga börja spela igen. Det är så irriterande att mina tänder börjar klia.
Därför blev jag förvånad i morse när jag tänkte ”Det måste jag höra!” efter att ha läst följande citat, i en intervju i ”Financial Times” med den indiske konstnären Krishen Khanna:

”They would start by tuning. The music began from little glances. There was no lifting of batons. The musicians lose their identity. The people watching them also lose their identity, which is wonderful – getting out of your miserable self.”

Han pratade om ”carnatic music”, som inspirerat honom till en målning, och som jag (i alla fall på beskrivningen) tycker låter som en helt fantastiskt ärlig och intressant sorts musik. Det är aldrig fel med en nypa transcendens till sin favoritlåt liksom.
Så min hemläxa idag är att läsa på om carnatic och sen sätta ihop en Carnatic-musik för Dummies-lista. Jag säger till när jag är klar.

PS. Lars Lovén, du som gillar tredjevärlden-flum, om du läser det här får du gärna dela med dig av tips.