Enligt indielogik är få saker sämre än att bli offentligt utpekad som en ”produkt”. Möjligen kan det vara snäppet mer graverande att ens boss på storbolaget går ut och dementerar samma påstående, samma vecka som man själv skriver ett nytt modellkontrakt. Och kanske kan också stöd från det konservativa spektrat av världspolitiken anses vara en rejäl black om foten för den som försöker etablera sig i en indiekontext. Lana Del Rey har på kort tid drabbats av samtliga dessa pr-katastrofer. Frågan är dock om inte minus-minus i hennes fall ändå kommer att landa på plus.

Det mest fascinerande med Lana Del Rey är ju hittills hur hon trots strömmen av dålig press ändå lyckats hålla sig kvar i vårt medvetande. Hela promokampanjen kring hennes debut är som en viral bilolycka, där indievärlden å ena sidan förfasats, å den andra inte kunnat låta bli att fortsätta titta (bara lite till…). Och nu med bara en knapp månad kvar till släppet av debuten ”Born to die”, vars låtlista blev offentlig i dag, har nivån på den dåliga pressen skruvats upp till +11.
Efter att först i en intervju ha försvarats av Polydor-chefen Ferdy Unger-Hamilton, angående den omdiskuterade eventuella äktheten, har Del Rey nu även fått stöd från popvärldens kanske sämsta fan. Han heter David Cameron, och sällan har väl en musiklyssnares support varit mindre önskat än hans. När han  i samband med att han valdes till premiärminister 2010 visade sig ha Florence & the Machine i mp3-spelaren gick de snabbt från 100 till 0 på hipphetsskalan hemma i England. Och när han berättade om sin kärlek till The Smiths förbjöd Johnny Marr honom helt sonika att gilla dem. Till och med Camerons stora hjälte under internatskoleåren, Morrissey, har avböjt att ha premiärministern som fan. Oavsett personliga politiska åsikter, så förefaller Camerons stöd alltså vara något av den moderna indiepopframgångens dödskyss. Och risken för att en politikers fanskap ska smeta av sig på musiken är ju bevisligen stor. Testa enkelt själv: Vem dyker först upp i din skalle när jag säger Da Buzz?

Men å andra sidan så har Lana Del Reys väg från okända projekt under tagna namn till bloggvärldens mest omtalade hittills trotsat alla vedertagna lagar om hur det går till att skapa ett kreddigt popfenomen. Tvärtemot vanlig indielogik framstår varje ”fel” Del Rey har gjort som ett ”rätt”, oavsett om det har gällt att mitt under äkthetsdebatten skriva nytt modellkontrakt eller om det har handlat om att låta sig försvaras av samma skivbolag som man kritiserats för att ligga på. När ”Born to Die” släpps om en knapp månad och David Cameron lägger in ännu en djupröstad ung dam i mp3-spelaren kan att finnas med på just hans spellista mycket möjligt vara ännu ett pr-fiasko vänt till lyckokast.

Hela poängen med Lana Del Rey tycks ju vara att utmana hur långt vi vågar sträcka oss inom den ständigt vidgande, men fortfarande snäva indieramen. Och hittills har ju indievärlden bara tack vare sitt svåröverträffade intresse (vare sig det sedan varit positivt eller negativt) antagit utmaningen Lana Del Rey. Kanske kan att dela en favoritartist med Johnny Marrs minst älskade fan snarare än graverande i det här fallet bli något spännande. Precis som hela hennes artisteri lite av ett ”fuck you” till den indiescen som hon själv verkar inom.