I morgon visar SVT dokumentärfilmen ”Bob hund”. Gissa vad den handlar om, och om PSL har lagt vantarna på extramaterialet?!
Filmaren Peter Magnusson har följt bandet under studioarbetet med deras senaste album, ”Det överexponerade gömstället”, som släpptes tidigare i år. Resultatet beskrivs av SVT:s musikdokumentärsredaktion M Special som ett ”exklusivt, närgånget och ocensurerat porträtt”, och det i kombination med bandets restriktivitet vad det kommer till att låta sig intervjuas gör självklart att vi bänkar oss framför denna sällsamma tillställning i morgon lördag, 17 december 19.00 i SVT2.
Ladda du också genom att kika på klippet ovan: PSL har fått liveversionen av låten ”bob hund 2020″, som du bara får se en liten del av i filmen. Så här kommer en tidig julklkapp: den kanske bästa låten från ”Det överexponerade gömstället” – i sin helhet!
Panetoz har funnits sedan slutet av 90-talet och några av gruppens medlemmar slog sig ihop redan i högstadiet. Nu står de för årets kanske hittills mest peppande låt.
Just nu jobbar bandet på ett debutalbum, men de har redan hunnit vara förband åt Busta Rhymes och Magic System. Flera av killarna har rötter i Afrika och visst hörs rytmerna tydligt i musiken. Det har bland annat pratats om influenser från stilar som Hiplife, Soukous och Coupe Decale. Hur skulle du definiera det?
Glada blev vi alltså när vi nåddes av nyheten att Grammyaktuella Skrillex och brittiska singer/songwritern Ellie Goulding är ett par. De har dejtat sedan november förra året, men också hunnit spela in en låt tillsammans.
Därmed lägger vi till ännu ett kändispar på listan, och är också nyfikna på vilket som är DITT favoritpar i rockhistorien?
Jamaicansk popkultur har gjort avtryck långt utanför reggae- och dancehallvärlden. I intervjuserien ”Mitt Jamaica” låter vi några svenska artister och musikprofiler berätta vad jamaicansk musik betyder för dem. Först ut: svenska hiphopveteranerna Looptroop Rockers största dancehall-fan Cosmic.
Vilket är ditt första minne av reggae och jamaicansk musik? – Mitt första minne var att sekretariatet på hockeymatcherna spelade bryggan i Bob Marleys ”Buffalo Soldier” när någon i motståndarlaget blev utvisad. Ni vet det där partiet som går: ”Oj oj oj – oj oj oj oj”. Jag visste inte att det var Bob Marley då men tyckte det var en klämkäck melodi. Senare, runt 1990, kom jag i kontakt med mer roots och tidig dancehall eftersom många i min umgängeskrets hade äldre bröder som hade mycket plattor. Dessutom fanns det en snubbe som hette Henrik men kallade sig för HC Dread vars pappa bodde i Västindien. Han brukade hälsa på honom under somrarna och köpa med sig enorma mängder singlar och mixtapes hem. Dessa blev vår ingång till det allra nyaste inom tidig digital dancehall.
Vad är utmärkande för jamaicansk musik enligt dig? – Framförallt går jag igång på melodier men det är mycket attityden också. Det är mycket ”vi mot dem” och det har inspirerat mig. Sedan gillar jag hur de jobbar. Det är ganska mycket ”fuck it, vi kör” och det lekfulla finns ofta där. Till exempel är ”Sleng Teng”, världens mest inspelade reggaeproduktion, en demoslinga på en gammal Casio-keyboard.
Är det någon period av den jamaicanska musikhistorien som influerat dig extra mycket? – Ja, dels tidig digital dancehall som Shabba Ranks, Cutty Ranks och Mad Cobra. Musiken var så sjukt svängig då och det var något helt nytt som höll på att hända med det nya digitala soundet. Sedan har den mer rootsbaserade reggaen som kom i slutet av 90-talet med artister som Sizzla, Capleton och Anthony B också påverkat mig. Här var det nog mer budskapet och attityden i texterna som inspirerade mig. De handlade mycket om sociala frågor och motstånd mot orättvisor.
Om du får chans att rekommendera en jamaicarelaterad låt till läsarna, vilken skulle det bli? – Det har kommit så sjukt mycket genom åren som är bra, men om jag måste välja en får det bli Home T, Cocoa Tea & Cutty Ranks ”Another One For The Road”. Den är väldigt sammanfattande för den tidsperioden med feta digitala trummor, fina harmonier och kompromisslös rostning av Cutty Ranks.
Vad sker härnäst i din kalender för 2012? – Vi ska ses lite i studion med Looptroop Rockers men jag hinner också med att spela plattor på lite olika klubbar runt om i Sverige med Promoe. Jag fick in honom på reggae och dancehall för länge sedan men det är först nu han börjat dj:a och han kör som besatt, haha. Sedan får jag mitt andra barn i mars så det blir nog rätt fullt upp på den fronten också. Det finns mycket att se fram emot med andra ord!
Tommy ”Cosmic” Isacsson är rappare i svenska hiphopveteranerna Looptroop Rockers.
Hjärtat kraschar inne i bröstet på mig varje gång Per Egland och Masquers Kicki Halmos sjunger de orden. Det är ett klassiskt scenario – den enas plötsligt flackande blick, den andra som bara hjälplöst kan titta på utan att längre bli sedd. Och så uppbrottet det alltid mynnar ut i.
”Inga tusen mirakel ska komma rädda oss två”. ”Trots att jag vet vad du tänker har jag så svårt att förstå”.
Texten är bara några få meningar lång men varje formulering är vass nog att borra sig rakt in i huvudet och rätt in i hjärtat.
Och där verkar den stanna. Jag är väldigt glad att få presentera ”Svårt att förstå”.
”Svårt att förstå” är hämtad från Per Eglands kommande album ”Allt för din skuld” och släpps på en splitsingel den 7 mars. Andra spåret på singeln är Masquer (vars debutalbum Per för övrigt producerade) som gör en cover av Pers gamla låt ”Franco för mig”.
Jamaicansk musik påminner ibland om ett populärkulturellt lackmuspapper. Om en företeelse är tillräckligt stor kommer den för eller senare göra avtryck på reggae eller vilken annan lokal musikgenre som dominerar för stunden. (Läs mer…)
Inom jamaicansk pop har man länge haft ett romantiskt förhållande till bandithjältar och andra laglösa utanför samhällsnormen. Därför var det förmodligen ingen som höjde på ögonbrynen när Hopeton Lindo 1987 norpade visselmelodin från polarprisvinnaren Ennio Morricones filmmusik till ”Den onde, den gode, den fule”. Trots att det hade gått mer än tjugo år sedan filmen släpptes och Clint Eastwood, ärrade män i cowboyhatt och spagettiwesternfilmer definierade det fetaste.
”Territory” bygger på en för tiden typisk taktfast trummaskinsproduktion, men det är kombinationen av Hopeton Lindos mjukt flytande stämma och den melankoliska visselmelodin som gjort den till en odödlig klassiker.
Bonus: Det är inte bara westernfilmer som har gjort avtryck på jamaicansk musik. På 70-talet var det asiatisk kampsport som gällde. 14 år innan Wu-Tang Clan skuggboxades på Staten Island spelade Barrington Levy in albumet och singeln ”Shaolin Temple” som en blinkning till dåtidens kung fu-hjältar.
Bonus 2: Inom den tuppfäktande jamaicanska musikvärlden är det ibland nödvändigt för en artist att sätta ner foten och förklara för konkurrenterna att han är den hårdaste av dem alla (ja, av oförklarlig anledning är det ofta män som pinkar in sina revir på det här sättet). Brittiska Ackie sparade inte på artilleriet när han 1986 dubbade sig själv efter en skjutglad och krigsskadad vietnaamveteran. ”Call Me Rambo” finns bland annat inkluderad på det tyska dubtechnobolaget Basic Channel och Honest Jons finfina reggaesamling ”Basic Replay 1”.
När jag var 19 köpte jag ”Rented Rooms”, från Tindersticks skiva ”Curtains”, på singel. B-sidan var en swingversion på samma låt. Jag satt i min etta med kokvrå som jag delade med Maja och Sara och lyssnade gång på gång och tänkte att så här, precis så här, måste det vara att vara vuxen. Man gillar swing och hyr motellrum med sin älskare. (Det här var alltså i slutet på 90-talet. Jag är inte 100 år. Även om det känns så ibland). (Läs mer…)
Foto: Christophe Agou Särskilt den där raden om att ”When the cab ride ahead seems too long, we go fuck in the bathroom” formade min uppfattning om hur de flesta vuxna nog lever. Den låten, och kanske även Charles Bukowski, utgjorde grunden för hur jag tänker mig att vuxna kvinnor och män interagerar. Nu var det många år sen jag sist lyssnade på Tindersticks. Men så släpper de ”The Something Rain”, och första låten är ”Chocolate”. Och just ”Chocolate” känns fortfarande precis så där avlägset socialrealistisk jag som jag tänker mig att vuxenlivet ska vara när det är som mest romantiskt: kroppsarbete och dåliga pommes frites mitt i natten. Cointreau och stenkakor och livsavgörande beslut som fattas efter midnatt i ett möblerat hyresrum. Men jag vet inte riktigt, lyssna själv på den här helt underbara historien som jag tror att David Boulter berättar.
Tro mig, jag gör mitt yttersta för att inte pracka på er alla mina olika fetischer* men ibland måste det få komma ut. (*En snabb genomsökning av min dator visar ett innehåll om 80% växtrelaterade jpgs samt en direkt pervers googlesök-history dignande av ”makramé”, ”keramik”, ”filtar”, ”mattor”, ”glasblåsning”, ”kaktusar”, ”uranglas” som jag lärde mig om medan jag bläddrade bland ”antikviteter”, etc.). Så, ni som bara gillar organiskt om det har med rock att göra: vi ses här imorgon istället!
Då bjuder jag dessutom på VÄRLDSPREMIÄR av en av de bästa låtar jag hört på år och dagar.
Tills dess blir det en snabb hyllning till klorofyllen. (Många men inte alla bilder via just A Study Of Plants).
(anledningen till varför jag inte kan sitta på kontor)
