Lämnade precis min årsbästa lista till Svenska Dagbladet och fick hugg i magen eftersom jag i sista sekunden blev tvungen att stryka Black Lips. Det var när jag insåg att jag alltid hoppar över flera låtar på ”Arabia Mountain” för att de är så konstiga. Och det håller ju inte på en årsbästa-lista. Men ändå. ”Arabia Mountain” är fantastisk. Den är bara fyra, fem låtar för lång. Om Black Lips lärde sig redigera sina skivor bättre är jag säker på att de skulle kunna bli The Strokes.
De lånar från den allra mest klassiska 60- eller till och med 50-tals-rocken men lyckas ändå alltid låta som ett gäng skitiga småpunkare från Georgia. Vilket ju är precis vad de är. Och så älskar jag att de inte skäms för att skriva samma låt gång på gång – den som handlar om att vara 18 år och inte ha något annat än otyg i sinnet. Som ”Time” till exempel.
För några år sen sa Cole Alexander att han tänkte ta livet av sig när han fick sin första rynka och jag är så klart glad att han inte gjorde av en massa olika anledningar, men dels också för att ”Spidey’s Curse” är årets bästa låt. Och ”Raw Meat” låter som ett poppigt Kleenex. ”Bone Marrow” har allt jag älskar, driv och handklapp och uppkäftig sång.
Äh skitsamma, jag gör hela skivan.

Så här skulle min ”Arabia Mountain” se ut:
”Family Tree”
”Modern Art”
”Spidey’s Curse”
”Bicentennial Man”
”Go Out And Get It”
”Raw Meat”
”Bone Marrow”
”Time”
”New Direction” (eller ”Nude Erection” som Cole kallar den)
”Noc-A-Homa”
”Don’t Mess Up My Baby”