I dag när det har gjorts en film, skrivits en bok, och getts ut massor med skivor känns en tid när Arthur Russell inte var en ”Bruce Springsteen för en något yngre generation geeks”  fjärran. Men för inte så länge sedan  var hans musik en hemlighet för alla utom redan invigda.  Musikjournalisten Johanna Karlsson gjorde sin Arthur-resa långt innan återutgivningarnas och indiepoptolkningarnas tid.2005 skrev hon i sedan dess sorgligt insomnade klubbmusiktidningen Brus den bästa artikel vi läst om denne sedan dess många gånger omskrivne man. Då var rubriken ”Vid sidan av motorvägen”, och artikeln berättade för första gången i svensk media om en musiker vars arv sedan dess rört sig närmare och närmare popvärldens centrum. PSL är minst sagt mycket malliga att här kunna bjuda dig detta fantastiska stycke musikjournalistik i sin helhet!:

Tom Lee är 50 år och arbetar som lärare på en skola i New York. Han är engagerad i skolans fritidssysselsättningar för elever och hänger mycket på baseballmatcher. Ganska ofta sitter han också ofta uppe på återutgivningsbolaget Audikas kontor för att diskutera vilket material skivbolagsbossen Steve Knutson borde ge ut och inte ge ut av de hundratals inspelningar Toms döda pojkvän lämnade efter sig.

Audikakontoret fungerar som arkiv för outgivet material. Överallt står lådor med sparade brev, manifesterande musikpolitiska texter, målarböcker för barn som den bortgångna pojkvännen i fråga, Arthur Russell, använde till affischillustrationer och så kassetter. Rätt många kassetter.
– Just efter hans död var jag lite besatt av att spela upp sångerna för andra personer. Då började jag gå tillbaka till det omixade inspelningsmaterialet. Precis som han själv skulle ha gjort. Jag ville höra sångerna oklippta.

Ett par av kassetterna spelade Arthur in till sina föräldrar, med låtlistor skrivna på omslagen och medföljande kommentarer till musiken. Andra är miljontals tagningar av samma låt. ”Let’s Go Swimming” till exempel ligger på över 20 kassetter i snarlika versioner.
– När vi gav den till Walter Gibbons för en remix tog han bara lugnt fram en sak bland alla meter och meter av band och började klippa, skrattar Tom.

– Arthur sprang omkring och skrek ”you’re ruining my song, you’re ruining my song!”

Rockmusikern Gary Lucas går med ryggen böjd när han härmar Walter Gibbons svar ”Relaaaaax Arthur I know what I’m doing”

Jag är precis på väg att bli insläppt i hans lägenhet, men han stannar i trappuppgången för att imitera Walter Gibbons krokiga gångstil.

Gary Lucas har långt lockigt hår i hästsvans, en mix mellan slokhatt och cowboyhatt och en bakgrund i Captain Beefheart and The Magic Band. Första gången han träffade Arthur var 1985 när deras gemensamma kompis Peter Gordons spelade in sitt album ”Innocent” som Arthur mixade och skrev låtar till.

– Han var med Tom. De kom direkt från Maine, de hade varit i skogen över helgen. Jag tyckte direkt väldigt mycket om honom. Han var imponerande noggrann med ljudet och argumenterade med Peter Gordon om varje liten detalj. Och sen gjorde han den mest originella musik jag någonsin hört också.

Genom ett jobb på CBS hade Gary mycket kontakter med skivbolag. Han började väldigt snart ringa runt för att försöka fixa ett kontrakt åt Arthur. Det gick till en början sådär. Men Gary Lucas blev mannen som gav England Arthur Russell genom att förmedla honom till Rough Trade. Det vidareutvecklades senare till en deal med brittiska Blanco Y Negro om att göra ett popalbum av dansmusikelement och lansera Arthur Russell ordentligt som artist. Arthur såg mycket fram emot det. När de frågade vilka producenter han kunde tänka sig att jobba med sa han 808 State och William Orbit.

Skivan färdigställdes aldrig. Dels för att Arthur insjuknat i aids, dels för att han hade svårt att bli nöjd med tagningarna och släppa dem ifrån sig. Några av spåren finns med på Audikas samling ”Calling Out of Context”.
– ”Calling Out of Context” är ett så bra samlingsnamn, säger Gary. För Arthur var alltid utanför kontexten. Kanske blir hans musik mer populär nu för att vi accepterar mycket mer underlighet idag. Jag såg för länge sen att det höll på att hända. När acid, vad var det de kallade det, acid house? När acid house blev stort så tänkte jag att wow, om något såhär futuristiskt kan slå kanske saker verkligen håller på att utvecklas i musikbranschen.

– Arthur var svårsåld för hans låtar gick inte att förkroppsliga. Hans skivomslag var oftast bara färgkombinationer som flutit ihop och själva musiken hade inte heller ett direkt ansikte. Bara en spöklik torka och en röst som greppar tag i dig så fort du hör den. Första gången jag hörde hans röst ville jag direkt leta upp allt hans spelat in, vad det än var för något. Jag tyckte verkligen om sättet han sjöng på. Många människor har beskrivit rösten som opersonlig och distanserad. Men jag har alltid sett på den som väldigt personlig. Den lägger sig nära, är väldigt varm samtidigt som den håller sig på ett visst avstånd från lyssnaren genom att vara lugn och jazzig.

– Det gjordes inte många intervjuer med Arthur. 1985 fick han ett uppslag i Melody Maker med stora bilder. Det var fint.

Rubriken var THE WEIRD ONE. I texten slingrar han sig på varje fråga och spelar, som Gary säger, svårfångad.

– Han kunde vara väldigt sådär, som man förväntat sig att han skulle vara om han haft tillräckligt mycket publicitet för att man skulle hunnit skapa sig förväntningar. Som den galna artisten du vet. Han var lite trotsig, gillade att konfrontera människor, vända på saker.

Gary låser upp sitt dörrlås och stryker handen över några få möbler bland sina gitarrförstärkare. Han bor kvar i samma lägenhet som han hade på 80-talet. De var oftast där han och Arthur träffades. Ganska ofta sprang han också på Arthur på stan där han alltid lufsade omkring med sina hörlurar för att lyssna igenom sina senaste inspelningar och jämföra tagningar.

– Lofthitsen var okej. Jag var inte en som går på klubbar dåförtiden men jag gillade texterna. Hur ”Is It All Over My Face” handlade om avsugningar och ”op Your Funk” om, tja, samma sak.

Och ”Hiding Your Present From You”från ”World Of Echo”?
– Ja, precis. ”I am hiding your present from you”. Jag menar, kom igen.

Gary reser sig för att plocka upp en gitarr.
– När jag berättade för honom att jag sagt upp mitt jobb på CBS för att åka ut i världen och spela musik frågade han om jag menade allvar med det. ”Om inte så gör det inte. Då blir du bara en till i raden av musiker som tar upp utrymme från mig”.

Ett av Garys band har en liveversion av ”Let’s Go Swimming” som de brukar köra ute. Han vill gärna spela upp den för mig. Han rättar till hatten innan han sätter sig i cowboypose med foten på distpedalen.

Introt är långt och skorrigt. Musiken har översatts till lassosvingande på prärien. Han ylar ”the country I am swimming toooo” och kör resten av texten i entusiastiskt utropad pratsång

Hans sambo står i dörren.
– Arthur. Jag kommer ihåg honom.Han brukade komma hit. Han var charmerande… Jag gillar ”Tell You (Today”.

Hon visslar lite på ”Tell You”:s visslingar. Gary Lucas säger att hans band har en liveversion även av Tell You och börjar leta efter rätt ackord på gitarren. Efter en stund förstår jag att Gary Lucas rockband har liveversioner av rätt många Arthurlåtar.

I en telefonintervju från 1986 frågar David Toop Arthur hur det kom sig att han som utbildad cellist som sysslat med buddhistiska grejer som att studera indisk musik, ha ett popband med en Modern Lovers-gitarrist, skriva en miljon folksånger och spela countryrock i The Necessaries började göra danssinglar. Bara för att senare skriva en modern i opera i fullständig längd. Arthur svarar att ”I went to a disco one night. It was The Sanctuary. Nicky Siano was the DJ.”

– Vi var ganska förvånade över hans nya intresse och lite svartsjuka, säger före detta Modern Lovers-gitarristen, numera solomusikern Ernie Brooks. Ingen av oss musiker han umgicks med förstod riktigt vad discomännen hade med Arthur att göra.

– Men han gillade mycket som de flesta av oss inte förstod. Han lyssnade mycket på radio. Han gillade ”When I Kissed The Teacher” med ABBA. Han gillade Fleetwood Mac. Han gillade egentligen alla låtar som var populära för tillfället.

Det här var i slutet av 70-talet och Arthur hade fortfarande flickvänner. Flera japanska tjejer, han var intresserad av traditionell japansk musik.
– Hela flickvänsgrejen fungerade inte så bra för honom. Och det var ett problem han brydde sig om. Jag tror det kom som en befrielse för honom att få förlora sig in i bögvärlden. Aspekter av den världen var lite farliga med sina klubbar och anonymt sex. Inte för att jag inte gick igenom min egen lilla fas. Men ibland tror jag att han bara behövde någonstans att ta vägen. Det finns en bra sång om det på ”Another Thought”. Den heter ”Losing My Taste For The Nightlife”.

Skira ”Losing My Taste For The Nightlife” låter som skriven inifrån en taxi på väg ut ur stan klockan fyra en söndagsmorgon med ambitionen att inte vända tillbaka på länge. Men det är tveksamt hur mycket den är skriven som en reaktion mot discolivet. När den skrevs hade Arthur slutat dansa för länge sen.

– Nej, Arthur dansade aldrig, säger David Mancuso som grundade klubben The Lof. Han stod bara och lyssnade efter nya ljud och letade efter discosångerskor med rätt förmåga att tolka hans idéer.

Läs del 2 HÄR ”Ibland har jag tänkt att det kanske är ärren den texten handlar”
Läs del 3 HÄR. ”Det slutade med att Arthur låg ner på golvet medan vi andra spelade”