När jag var fjorton sålde jag blomsterfröer och Kvällsposten. Sedan tog jag bussen till en golfbutik i Malmö för att köpa en skitdyr kornblå skotsk lammullströja för pengarna. Det var sådana man ”skulle ha” på 80-talet. Satsa-på-dig-själv-åttitalet. Innan börsen gick sönder. Den gången.

I natt ser jag Edvard Valberg i sydnorska orkestern Honningbarna i en exakt likadan tröja. Han har, precis som jag själv hade, slips och skjorta under. Men, det är inte direkt en hyllande tuppdans för marknadsekonomin som gruppens sångare framför under det unga hyllade norska femmannabandets korta konsert. Snarare tvärtom. Nu när börsen kraschar på nytt.

Honningbarna gör sur och snabb rockmusik med kängor på. Och med cello. De fem vännerna (ingen har passerat 20) möttes på musikskola i Kristiansand. Men, Edvard har tagit in sitt stråkinstrument till lite andra miljöer än vad det vanligtvis förekommer. När vi ser honom sitta i centrum på scenen på en liten Reykjavik-klubb är det omgiven av bland annat en barbröstad batterist och en uniformerad gitarrist. Som kastar loss med fotbollskörer och raseri omvartannat.

Honningbarna framför sitt underbara paradnummer; ”Borgerskapets Utakknemlige Sönner” tre låtar in i konserterandet. Då har Edvard redan hunnit lätta på slipsen två gånger.

Jag har redan tjatat om detta kristiansandsbands föträfflighet vid otaliga tillfällen. Och jag kommer inte att sluta. Kvintetten har blivit sex gånger intensivare och mer samspelta än sist jag såg dem. Och, samtidigt viktigare. I en värld som drabbats av ”arabisk vår” både på det ena sättet behövs musik. Och band. Som Honningbarna.