Den senaste veckan har det rått hätska meningsskiljaktigheter på internet kring ”youtube-sensationen” Lana Del Rey.

Kortfattat så tyckte flera (framförallt amerikanska) sk ”indie”bloggar att hon hade gjort en bra låt och så skrev de om henne/den.
Men det de inte visste – eller hemska tanke, inte brydde sig om – var att hon 1. ligger på ett storbolag och bara låtsas vara indie och 2. har stoppat in nåt i läpparna.
Dessutom 3. har hon redan försökt vara artist! Då under sitt antagligen riktiga namn Lizzy Grant, i marilynmonroeblont hårsvall och utan restylan i läpparna.

Och nu är hon alltså tillbaka igen och försöker intala oss att hon är något att ha, med sin svullna mun och sina hemgjorda collagevideos (collage-estetiken har ju alltid varit stor i ”indie”kretsar).

Som tur var finns det folk som ser igenom allt det där, folk som aldrig glömmer. Überironiska Hipsterrunoff, till exempel, hade hela scoopet.

och har nu en förslagslista på vad hennes smeknamn borde vara:

(Det där var ju såklart bara den ironiska toppen av ett isberg, sök på twitter får ni se).

Det är svårt att utröna vilket som är hennes värsta brott.
Antingen är det att hon förpackar sig/förpackas på ett ”alternativt” sätt: hon släpper hemfilmade mobilsnuttar när hon (verkligen bokstavligen) läppsynkar småbrusiga halvballader om dataspel och jeans ihopklippta med bilder på Chateau Marmont-skylten, amerikanska flaggan och vajande palmer. Vilket alltså lurar folk att tro att hon har rent indiemjöl i påsen.

Eller så är det att hon är så fåfäng att hon stoppar in nåt jox i läpparna.
För gör man det så menar man inte allvar med sin musik –> musiken blir dålig. (Men låter eventuellt bra, ända tills man ser bilden på henne och inser att det var den ju inte).
Såhär sa till exempel rockjournalisten Chris Weingarten:

Nu fasttrackar jag förstås hela händelseförloppet en smula men det är för att diskussionen inte handlar om restylan versus den eventuella integriteten/egna smaken hos en handfull bloggare.

Diskussionen – och anledningen till att Lana Del Rey tar över hela youtube och resten av internet medan jag skriver det här – landar i vår tids mest symptomatiska frågeställning:

Finns hon på riktigt? Är hon en produkt? Kan jag lita på henne? Eller är hon skapad av ett multiinternationellt bolag utifrån vanligast förekommande buzzwords de hittat i mina gmails?

Trots att vi vet vad hon heter egentligen, hur hon såg ut med vanliga läppar, trots just hennes heminspelade videoklipp så är hon ett mysterium, vi förstår inte och vi måste veta.
Har hon ett manus eller är hon sin egen regissör?

Hon är Weird Science-tjejen för 2011. Sammansatt utifrån vanligaste googlesökningar. Allt internet vill ha av en artist nerkokat i perfekta lifestylebitar.
Hennes texter är lösryckta hashtags från en tumblr vi alla vill läsa (fast car, beer, video game, sun dress, undressed, you the bestest, favorite perfume, blue jeans, white shirt, James Dean, punk rock, hip hop, favourite sweater, big dreams, gangster, New York City, heart shaped sunglasses, take a ride), hon ser ut som en förbjuden cheerleaderdröm och hon ler aldrig.
Hon ser ut som en jätteporrig olycka waiting to happen. (Inte obesläktad med Woody Allens kamikazetjejer. ”I call them Kamikaze because they crash their plane into you. You die with them..”)

Hon är Marilyn Monroe och Amy Winehouse och skolbalens olyckliga drottning i en och samma kärlekskranka, sexiga, skönhetsopererade, trasiga person.
Männens lolita och tonårstjejernas postergirl.

Hon sjunger I heard that you like the bad girls, honey, is that true? till en släpig Wicked Game-aktig melodi och huvudet får en massa idéer om vad för andra typer av heminspelade videos hon kanske har. Eller kan tänka sig att göra.

Vik hädan Tyler The Creator – 2011 har fått ett nytt namn på sina läppar. (Oj det var inte faktiskt ens menat som en vits).

Och – ska tilläggas – jag kan inte sluta nynna på henne.