Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

Kss! Kss! Lindas och Danis kattvideo är här

hasan.ramic.psl

”Shu Katt” är äntligen med video. (mer…)

När ”Shu Katt” kom var jag inte allt övertygad om låtens storhet. Beatet låter som någon slags identitetslös median mellan Scott Storchs och Just Blazes dansanta 00-tal. Dani M övertygade inte med sin Bounty Killa-imitation och inte ens Linda gjorde mycket för mig. Men över tid lät jag mig hjärntvättas av den. Hooken är så smittsam att det är praktiskt omöjligt att hålla uppe en sköld av musikkritisk distans. ”Redline is for the children” brukar det sägas, och den här låten måste vara det ultimata kvittot på det. Att jag har den mentala mognaden av en 13-åring gör att jag till slut blev tvungen att kapitulera för vad som är den första lyckade svenska emulationen av Sean Paul och Ce’Ciles megahit ”Can You Do The Work”.

Nu finns det äntligen en video med tillhörande katter. Som vanligt i svenska hiphopvideos från 2014 så kryllar det även av dancehalldansare, och jag ser både representanter för Blackout och Revolution Dance Crew i videon.

/H

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: FKA Twigs – ”Video Girl”

FKA Twigs

Tahliah ser tillbaka på karriären som videodansare. (mer…)

Tahliah Barnett slutade att dansa efter att hon blivit sajnad. När folk kände igen Londonsångerskan från olika musikvideor där hon bakgrundsdansat (typ den här) – istället för hennes experimentella r&b under namnet FKA Twigs – nekade hon bestämt till att vara en videogirl.

Sin nya låt skrev Tahliah precis efter att hon för sista gången videodansat bakom artister som Kylie Minogue, Ed Sheeran, Jessie J och Taio Cruz. Spåret kommer att hamna på FKA Twigs debutalbum som släpps om några veckor, tillsammans med ”Two Weeks” (vars guldtempelvideo gladde Lisa förra månaden). ”Video Girl”, med Twigs iscoola falsett över sval r&b med fläktar av minimalistisk trip-hop, hittar du här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Jessie Ware – ”Share It All”

jessie-ware-title-188

Jessie samarbetar med The xx-Romy och Julio Bashmore på nya sången. (mer…)


Jessie Wares makalösa ”Tough Love” fick Lisa att tromänskligheten England London igen när den kom härom månaden. Låten är titelspåret på Jessies nya skiva som kommer senare i år och som rymmer samarbeten som Miguel, Ed Sheeran, en halva Simian Mobile Disco och Julio Bashmore.

Den sistnämnda har även bidragit med sitt producentsnille på nya låten ”Share It All”, som kommer att hamna på deluxeutgåvan av skivan. Och inte nog med det. Jessie har även kallat in The xx:s Romy Madley-Croft för medskriveri på låten. Tillsammans har det trehövdade talangknippet skapat en sovrumsballad som med sin släpighet och tyngdlösa drömmeri är bäst just nu.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Tack för allt, Christian Falk

2_280x200

Producentgeniet, artisten, basisten och musikern Christian Falk har gått bort, 52 år gammal. (mer…)

Christian med Imperiet. Foto: Per Kagrell.

Han var basist i Imperiet. Han var soloartist med ett debutalbum som belönades med tre Grammisar. Han var mannen bakom vinjetterna till SVT:s Aktuellt och Rapport. Han var producent till artister som PetterNeneh CherryTitiyo och Jennifer Brown.

Och Robyn så klart, som höll ihop med sin producentvän under många år. ”He’s a person I’ve worked with ever since I started making music / He’s this 52-year-old guy who makes hip-hop beats in his basement that are better than most of the beats I hear”, beskrev hon honom i The Guardian förra året.

Chistian Falk har gått bort, 52 år gammal. På lördag hör du honom sommarprata i P1, i ett förinspelat program.

Vila i frid, kära Christian. Och tack för all din musik.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: SBTRKT feat. Ezra Koenig – ”New Dorp, New York”

sbtrkt

Första låten från nya skivan är här. Snart väntar samarbeten med bland andra Sampha, Jessie Ware och A$AP Ferg. (mer…)

Från ”Walk On The Wild Side” till ”Empire State Of Mind”, och såklart LCD Soundsystems bitterljuva ”New York I Love You But You’re Bringing Me Down”. Nu har även Londonproducenten Aaron Jerome, mannen bakom konstantklustret SBTRKT, tagit ton på tema: New York.

”New Dorp, New York” är första låten från kommande skivan ”Wonder Where We Land” och den charmar i sitt experimentella, tidvis skruvade och ganska oväntade sound. ”It’s kind of a funny tune, in a way” säger Aaron själv. Vid sin sida har han Ezra Koenig från Vampire Weekend, vilket blir det första av samarbetena på nya skivan.

Albumet släpps lagom till höstens början och där ryms även låtar med bland andra (tidigare samarbetspartnerna) Sampha och Jessie Ware. Med den infon, nya låten och denna snygga slem-trailer, gissar vi att det är en fullängdare värd att vänta på.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: Titiyo – ”Drottningen Är Tillbaka”

Titiyo

Drottningen har fått video! (mer…)

Med några väl utvalda ”oh yeah” i bakfickan gjorde Titiyo comeback i mitten av juni. Med modern Pripps Blå-soul, Dante och Martin Sakarias som samarbetspartners och numera: på svenska.

Den sommarromantiska ”Drottningen Är Tillbaka” upplyste oss inte bara om att Titiyo nu är tillbaka, utan är också en feministisk kärleksförklaring till alla kvinnor som intar musikscenen just nu. Låten har nu fått snygg slow motion-video regisserad av Rob Lowe. Tryck play här ovan för att se Titiyo som snörat på sig rullskridskorna och tar sig runt i ett Stockholm som just börjar klarna, där den svarta himmelen börjar blir blå.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Man vet att sommaren har börjat arta sig när alla skivor man lyssnar på…

lisapsl

…ser ut såhär: (mer…)




 

Mark Barrott ”Sketches From An Island”, Baron Retif & Concepcion Perez ”L’Indien, Paqua ”Akaliko” och Sebastien Tellier ”L’Aventura”. (Klicka på bilderna för att lyssna). (Jag lyssnar även gärna på kvinnor men inga som passade in i den här formspaningen tydligen).

Nu åker jag till Köpenhamn i några dagar. Har knappt varit där men kompenserar det med att vara väldigt entusiastisk. Älskar ju fina hus (till exempel Finns hus), teak och mackor.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: JaQe & Marcus Price – ”Ricky Bobby”

hasan.ramic.psl

Den andra videon från JaQes och Mackans epokgörande ”Eikon” är här. (mer…)

Tidigt i våras briserade ”Malcolm” som en ljud- och bildbomb över det svenska hiphoplandskapet, och inte långt efter kom resten av ”Eikon”, som visade sig vara ett av 2014s mest intressanta släpp. Nu är videon till ”Ricky Bobby” här, och där vi i ”Malcolm” såg ett spöklikt kollage av bilder på upplopp och konspiratorisk symbolik utspelar sig videon till ”Ricky Bobby” i ett stökigt och trafikkaosigt Mexico.

/H

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: Röyksopp & Robyn – ”Do It Again”

Robyn Röyksopp

Röyksopp & Robyn utforskar hjärtats begär. (mer…)

Röyksopp & Robyn fick inspiration till ”Do It Again” under en utekväll i Bergen. En passande födelseort för en låt som känns som gjord för sorglösa (och sömnlösa) ögonblick på överfyllda dansgolv. Men låtens video, som nu har landat, är långt ifrån en sena-nätter-på-klubben-historia.

Den danske regissören Martin De Thurah står bakom det gripande verket som har spelats in i Mexiko. Under tre dagar filmades de vackra svartvita scenerna som varvar fest och lust med förtryck och revolt. En förlängd version av ”Do It Again” skapades för att passa den sex minuter långa kortfilmen som går under titeln ”Our Hearts’ Desires”. För Dazed förklarar Martin tanken bakom videon så här:

”I realised that no one in the world truly gets to live out their passions. We are all under some construct, whether you’re an atheist living in Denmark or a gay person in Russia.” 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg