Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

Tredje gången gillt

Mapei_PhotoBy_RubenSznajderman_1

Mapei ger ifrån sig ytterligare en pusselbit till sitt nya jag. (mer…)


Jacqueline Cummings tredje låt sedan nystarten i vintras nådde nyss internet. ”Believe” innehåller minimalt lite rap och desto mer rock i form stark powerrefräng och distande gitarrer. (Mapei har själv berättat att delar av hennes nya skiva är en hyllning till 90-talsrocken, som Nada Surf, och andra delar är elektronisk doo-wop).

På fullängdsdebuten ”Hey Hey”, som släpps i slutet av nästa månad, har stjärnan fått producenthjälp från inga mindre än Katy Perry och Magnus Lidehäll.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Alexandria – ”Another Station”

alexandria-press-1-web

Vi passar på att påminna en gång till för säkerhets skull: (mer…)


Nyss skrev vi om deras fantasifulla grönsaksvideo (som Alexandria själva beskriver bygger på en rätt torftig rekommendation från Livsmedelsverket). Idag har vi lagt premiärvantarna på Stockholmskvintettens splitternya låt, som finns med på deras kommande debut-EP ”Laid Back 4 Ever”.

”Another Station” är en sensommarvarm popbris vars överlägset bästa egenskap är att den är över 6 minuter lång (så man slipper re-pleja så himla ofta). Är du vän av Tame Impala, Tussilago och YASTs musik (dum, retorisk fråga) så kommer du att älska Alexandria.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: Tove Lo – ”Not On Drugs”

Tove_Lo_press_20140530_2047x1365

T.Los embryon har växt till färdiga låtar. Nu är hennes nya skiva färdig och det lär ta cirka en kvart innan hon erövrar USA.  (mer…)

Kärlek, minnen, tårar, fylla och jobb. Det var beståndsdelarna i Tove-Los kommande skiva, när vi sist stämde av med henne. I vintras hälsade vi på henne i studion och hon passade dessutom på att berätta om det gulliga arbetsnamnet ”T.Lo Embryon”.

Nu har T. Lo-fröerna växt till färdiga låtar och idag är hon redo att berätta mer. Den klara skivan, som släpps i slutet av september, har döpts till ”Queen Of The Clouds” och är en triologi i tre delar om ”en passionerad kärleksaffär och dess slutgiltiga död” –  med delarna: ”The Sex”, ”The Love” och ”The Pain” (igenkänningsfaktorn!!).

Klicka play ovan och titta på den helt nya lyricsvideon som gjorts till hennes singel i våras. Och föreställ dig sedan hur snabbt hon kommer ta över det stora landet i väst (med Katy Perry som draghjälp).

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Skogen Brinner – ”Mr. Fantastic”

212-e1371462791120

De skulle kunna vara Black Sabbaths barnbarn eller Pentagrams psykotiska lillebror. Idag kan vi stolt premiärvisa Skogen Brinners nya ljud+bild!  (mer…)

Är du flitig PSL-läsare, vet du att vi följt Linköpingsgänget i Skogen Brinner ett bra tag (såhär rara var dom till exempel när vi fick rapport från Psykjunta härom året).

Men för er andra: Skogen Brinner gör flummig, brusig hård rock (obs, särskrivningen ska vara där) som är perfekt om du föredrar hippies med noja istället för blomkransar. Förra året kom debutskivan ”1st” och alldeles snart släpper bandet sin helt nya låt ”Mr. Fantastic” – som vi redan nu har lagt premiärvantarna på. En skitstökig video som delvis utspelar sig i pittoresk köpingmiljö får du på köpet.

Videon är gjord av Stefan Kéry, från skivbolaget Subliminal Sounds, tillsammans med bandets gitarrist David Forsberg.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

HNNY blir med Yummy!

yummy_bild

Houseproffset hanterar sin smått hysteriska produktionstakt genom att bli skivbolagsdirektör.
(mer…)


I Johan ”HNNY” Cederbergs musikvärld är allting mys, keligt och sneezigt. Som en helt logisk, lingvistisk utveckling startar Stockholmsproducenten nu eget skivbolag: Yummy.

Kanske dels för att hantera sin egen höga produktionstakt (ryktet säger att snittiden på en helt ny HNNY-låt är 43 minuter) men också en plattform för att hylla nya namn. Det allra första släppet – ”Surf Dude” – ligger han dock bakom själv. Låten släpps på genomskinlig vinyl i pyttefå ex och PSL har fått äran att premiärspela den digitalt (lyssna nedan).





Hej Johan! Berätta lite om din nya sång? 
- ”Surf Dude” är en alldeles för lång låt (15 minuter! Man dör!) som jag gjorde för ett tag sen. I mitt huvud tänkte jag att det var en ganska tillbakalutad och ”surfig” låt – men vissa som jag visat den för verkar snarare tycka att det är, citat, ”djävulens musik”.

Vilka är inblandade i skivbolaget mer än du själv?
- Mina bästisar Sara och Rickard! (Skribenten Sara Brolin och konstnären Rickard Ljungdahl Eklund, reds. anm.)

Vad kommer ni att ge ut på Yummy?
- Första riktiga skivan kommer ut om en månad ungefär, det är tre låtar jag har gjort. Sen släpper vi en med hittills rätt okända David Günter och Shakarchi & Stranéus, som jag också gjort en liten edit på. Plus en massa annat smått och gott.

Önskesläpp?
- Hmmm, musik som gjorde att man började flyga! Det vore koolt.

Vad har du själv i musikgörningen framöver?
- Jag har två rätt odansiga album (varav det ena släpps på Studio Barnhus i höst reds. anm.), typ fem-sex olika tolvor och sisådär tio remixer. Fast jag har säkert glömt en del nu…*

*Johan glömde till exempel att berätta om sin lysande ”Music For Listening”-serie som, i skrivande stund, är uppe i elfte volymen. Så det passar vi på att göra nu.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Systraskap – ”My Voice Is My Weapon”

Omslag My voice is my weapon

Dansrevolutionen börjar i norr. (mer…)

Medan The Knife kuskar runt i landet med sin kabaré ”Europa Europa”, gör deras musikaliska kusin i norr politisk auktion på liknande vil. ”My Voice Is My Weapon” är en kampsång signerad Umeåbandet Systraskap, som ”uppmanar till motstånd mot de facistiska krafter som försöker skrämma människor till tystnad”, enligt duon själva.

Sången, som släpptes i början av sommaren, återaktualiseras idag med en video som PSL har fått den stora äran att premiärvisa. Precis som i knivarnas senaste kamplåt ”För Alla Namn Vi Inte Får Använda” står dansen i fokus även här. Via instruktörer i mörka huvor och krigsmålade ansikten lär vi oss den enkla men ack så effektiva motståndsdansen som funkar lika bra på svettiga dansgolv som i demonstrationståg.

Låten är den andra i raden (det här är den första) från Systerskaps kommande debutalbum som släpps i höst.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: First Aid Kit – ”Master Pretender”

Skärmavbild 2014-08-19 kl. 13.03.01

Ibland behöver saker inte vara svårare än att hitta rätt antikbutik. (mer…)

Johanna och Klara Söderberg återaktualiserar vårens skivsläpp ”Stay Gold” med att ge ut en avskalad livevideo till ”Master Pretender” som också tjänstgör som den officiella.

I en mörk antikbutik, bland stora, dunkla lampskärmar, rottingmöbler och jordglob, sitter systrarna i varsin vit spets som kunde vara direkt plockade från kostymförådet i Downton Abbey. Och sjunger helt idiotiskt bedårande.

Ibland behöver grejen med musikvideo inte vara svårare än så.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Fest i Malmö på torsdag: Tre bra band, DJ PSL och frågesport!

1912314_10151930461615881_1857253035_n

För att fira hösttermin och tillbaka-till-jobbet-ångest slår vi på trumman för augusti månads kuligaste kväll i söderns hjärta.
(mer…)

Nä. PSL fick inte nog av Malmö i våras (vi må vara en smula partiska eftersom typ halva redaktionen skorrar sina r). Nu har det blivit dags igen. Tillsammans med liveklubben DIY bjuder PSL in till en helkväll på Malmöfestivalen med stans största lokala pophjältar. Från scen bjuds det på stämsång från den ansiktsmålade indiekvartetten PMtoyou, studentkorridorsrealism från våra favoritpoeter i Llojd och senare på kvällen Hey Elbow – trion som snart erövrar världen med sin vidsträckta teknikrider (flygelhorn, klockspel, hundra effektpedaler, etc).

Mellan liveakterna sköter Kajsa och Per på PSL skivspelarna. Dessutom blir det – såklart – frågesport från scen med fin-fina priser! Vi kallar den Malmökrysset! Och vi lovar, den skall administreras bättre än senast (det var så mycket folk på förra PSL-festen att varje försök till att gå vår tipsrunda dessvärre blev omöjligt…)
Ni hör ju – vilken helkväll vi ska ha…


PMTOYOU
Pmtoyou är en organisk, elektronisk, indiepopkvartett. Den gungande pulsen balanseras med spröda synthmelodier, hjärtskärande stämsång och tunga beats. Med erfarenhet av att spela på södra Sveriges mest klassiska spelställen har bandet en rutin på scen som utstrålas i självsäkerhet och mystik.

HEY ELBOW
Trion Hey Elbow, som besökte oss redan på vår förra Malmökväll, skapar drömsk och experimentell pop med en kärlek till stora ljudlandskap och direkta melodier. Musiken har jämförts med Chelsea Wolfe och Portishead. Bandet startades av Ellen Petterson (blås, elektronik) och Julia Ringdahl (sång, gitarr) i januari 2013. Ganska tätt inpå skrivandet kom en längtan efter trummor och då anslöt sig Liam Amner till gruppen.


LLOJD
Llojd gör melodier som tonsätter hemsläpsfumlandet i landets andrahandsettor. Med texter som utspelar sig någonstans mellan första dejten under köksfläkten på hemmafest och göra slut-sms på väg till hemtentan. Llojd ger en röst åt en generation som gått vilse bland Alliansens söka jobb-kurser och incheckningar på Arlanda Terminal 5. En röst som skildrar växtvärken mellan 20 och 30.

VAD: PSL & DIY pres. Hey Elbow, Llojd, Pmtoyou (och frågesporten Malmökrysset)
NÄR: Torsdag 21 Augusti, 17:00–23:00
VAR: Oasen – Cykelpråmen vid Centralen på Malmöfestivalen

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Our Love

lisapsl

Om ni undrar vad vi dansar till från och med nu så är det den här:
(mer…)


Daniel ”Caribou” Snaiths kommande skiva går i romantikens tecken. Första singeln innehöll ju den magnifika kärleksförklaringen (och blev en av sommarens stora anthems) ”Can’t Do Without You” och idag släpptes den andra röda tråden på temat: ”Our Love”.

För att försäkra sig om att ingen ska missa budskapet, är den såklart förstärkt med stråkar av landsmannen Owen Pallett.

Resten av albumet kommer i oktober, som därmed redan nu kan utses till årets stora rockmånad.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg