Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

Nä va sjukt, helvetet bottenfrös precis

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Spotify rekommenderade något som jag faktiskt gillar! (mer…)

Baserat på mitt intresse för Jayke Orvis & The Broken Band och Bob Wayne rekommendera streamingtjänsten Goddamn Gallows, och ta mig satan om det inte låter bra! (Obs dock att de ser fördjefliga ut…)

Och justja, det här har hänt också, när jag var och praode på PP3 igår. Gud vad jag älskar Conan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Bästkustbloggen: Huntington Gardens

lisapsl

På min LA Greatest Hits ligger Huntington Gardens minst topp 3. Jag blev blixtförälskad första gången jag var här och det är en förälskelse som inte svalnar. (mer…)

Fråga bara min vän John som åker hit och läser tidningen varje morgon innan de öppnar för allmänheten. (Allt har en prislapp och här finns medlemsnivåer med samtliga). Henry E Huntington, en affärsman som gjorde sig rik på framförallt järnväg, grundade trädgårdarna – tillsammans med ett enormt forskningsbibliotek och en ansenlig konstsamling – 1909. Tio år senare skrev han och hans fru Arabella över hela rasket till en stiftelse som startade The Huntington Library, Art Collections and Botanical Gardens.

Jag har verkligen för avsikt att putta upp portarna till både biblioteket och konstsamlingen en dag men än så länge har jag aldrig lyckats ta mig längre än de botaniska trädgårdarna. Kanske för att de är över ett dussin – alla med olika teman – och tillsammans sprider ut sig på nästan 500 000 kvadratmeter.

Bland mina favoriter finns djungelträdgården med en tät, hisnande bambuskog, träd med lianer och växter med blad av Alice i Underlandet-proportioner, rosenträdgården som både färg- och doftmässigt är så överdådigt insmickrande att inte ens den mest alternativa floristen kan värja sig, den overkligt bildsköna japanska trädgården som ser ut som en oljemålning skapad med nagelsax, pincett och änglars blod, svett och tålamod, de nästan ondskefullt vackra näckrosdammarna och så palmträdgården förstås – på grund av palmer.

Men min absoluta höjdpunkt, som jag aldrig får nog av, är synen av oräkneliga kaktusar och suckulenter som tagit parkens hela sydspets i belägring, som en gigantisk gerilla av kompromisslösa soldyrkare – surrealistiskt kolorerade i lilagrönt, turkosgrönt, grågrönt, illgrönt, gulgrönt och gröngrönt och utsmyckade med blommor i chockerande rosa, knallgult, lila och svart.


Neilyoungrosen. Bara att läsa rosnamnen – Voodoo, Lagerfeld, Stainless Steel, Audrey Hepburn, Ronald och Nancy Reagan – är en timmes sysselsättning.

Bonzaiträd, kontrollfreakens nationalblomma.

Bambuskogen, mänskligheten levererar som vanligt

Och så ökenträdgården, där jag alltid fastnar


Besök:
Huntington Library, Art Collection and Botanical Gardens (Öppnar först kl 12 på vardagar om man inte är t e x John, stängt tisdagar, gratis första torsdagen i varje månad om man bokar biljett i förväg). Jag rekommenderar solhatt.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Hallå i studion: Lilla Sällskapet

IMG_5939

Hur kommer Lilla Sällskapet låta 2014? PSL fick en lägesrapport inifrån studion och den cirka 75% klara skivan. (mer…)

»Vem: Erik Nordström från Lilla Sällskapet.
»Var: Studio Hufvudstaden i Söderköping och i en villa i West Hollywood Hills, Los Angeles.

Mats Norman har haft fullt upp med Mash Up International och Erik Nordström har snickrat på nytt Ansiktet-material. Ändå har dom hittat tid att hänga i studion ihop, och nu verkar det som att Uppsaladuon snart är redo för återkomst. Åtminstone är en låt är utlovad innan sommaren (vi väljer att lita blint på duons senaste Facebooklöfte) och nån gång därefter kommer en uppföljare till 2012s fina debut ”Om Vingarna Bär”. PSL krävde lägesrapport och detta är vad vi fick. 

Hur mår ni?
Vi mår helt suveränt! Vi är precis hemkomna från LA där vi suttit och gjort musik tillsammans med våra kompisar i Goldenbest och Maskinen. Vi bodde i ett helt sjukt fyravåningshus uppe i West Hollywood Hills med utsikt över hela staden.

Hur ser arbetsprocessen ut just nu?
Vi har haft ett gemensamt sovrum där vi även haft vår studio. Jag har mest suttit någon annanstans, ofta på terrassen och skrivit texter och melodier. Sen när jag haft någonting bra har jag gått ner en våning till Mats och spelat in det. Ungefär så.

Kan vi få höra er teori på varför exakt alla svenska artister (Kent, Markus Krunegård, Lykke Li, Noonie Bao etc) hängt i LA denna vinter?
Många svenska producenter och låtskrivare som vi känner, åker hit för att jobba med amerikanska artister. Men jag antar att det är många som bara åker hit för att det är en soft vibe och en inspirerande stad att vara i. Det är i alla fall därför vi åker hit.

Vilken arbetstitel har skivan?
”En dynamisk och mångfacetterad slutprodukt”. Haha. Ungefär den mest osexiga titel man kan tänka sig. Men det är ju förstås bara på skämt.

Hur långt har ni kommit?
Alltid när man gör en skiva och tycker att man har gjort hälften så har man bara gjort 25%, om ens det. Det brukar ta några låtar innan man hittar en riktning som man tycker känns intressant. Jag vågar nog ändå säga att vi är 75% klara.

Snor ni idéer från andra?
Vi plagierar aldrig någonting men det är klart att vi influeras av andras musik. Det händer att Mats samplar en fet dancehall-riddim eller att jag gör en parafras på någon textrad jag gillar. Men vi snor inga melodier rakt av. Åtminstone inte med flit. Haha.

Vilken metod har ni när ni skriver låtar?
Det är lite olika. Ibland sitter vi och jammar på ett piano tills att en låt uppstår och ibland har jag en melodi som Mats bygger ett ackompanjemang kring. Men oftast skriver jag på beats som Mats har gjort. Lite som ett rappare/producent-förhållande.

Vilket är ert favoritljud?
Valsång tycker jag är fint. Det skulle jag vilja ha med i någon låt.

Visste ni hur det skulle låta innan ni påbörjade arbetet med skivan? Blev det som ni tänkt er?
Vi var överens om att vi inte ville göra en regelrätt popskiva som förra gången. Men vi hade inte heller en solklar vision om vad exakt vi ville göra. Det har vi snarare experimenterat fram. Det har handlat rätt mycket om att ta sig vatten över huvudet och prova på grejor som man inte vet om man bemästrar. Och så måste det alltid få vara. Det är inte kul om man inte får utmana och förnya sig själv.

Åt vilket håll pekar musiken åt just nu?
Det blir en ganska hiphop och trap-orienterad platta, fast med pop och r&b-melodispråk. Det blir någon slags crossover, vilket känns fett. Språket är annorlunda också. Mer lekfullt och mindre pretentiöst inbillar jag mig. Haha.

Har ni en bildmapp på datorn som heter ”Inspiration” och vilka bilder innehåller den i så fall?
Nej. Min dator är så långsam att jag knappt orkar använda den längre.

Hur förbereder man sig bäst på att släppa skiva?
Man ser till att ha tänkt igenom allt flera gånger om. Och håller deadlines. Inget av det går att lyckas med, antar jag. Så det blir en kompromiss varje gång. Men det är lite det som är tjusningen också!

Samarbetar ni med andra och i så fall vilka?
Vi har spelat in några låtar med en producent och kompis som heter Niklas Berglöf. Han har en studio i Söderköping som vi har hängt i en del. Det är verkligen LAs raka motsats med små pitoreska hus och kullerstensgator. Det sköna med den miljön är att det finns ungefär noll distraktioner. Sen har jag teamat upp med en annan kompis i huset i LA som heter Simon Yemane. Tillsammans har vi bollat lite texter och melodier på ett par låtar.

Hur kommunicerar ni sinsemellan? Hur får ni ihop era viljor?
Vi brukar oftast tycka likadant när vi skriver våra låtar. Om det uppstår en konflikt där vi tycker olika så argumenterar för våra åsikter tills vi förstår varandras poänger. Då brukar det vara lätt att enas kring någonting. En tumregel är också att försöka att inte döma en idé förrän man provat den. Det är väldigt kontraproduktivt för den kreativa processen. Det kritiska örat kan man koppla på i efterhand, när man är hemma och lyssnar igenom vad man har gjort. Då är det bara gå tillbaka och ändra på det man eventuellt är missnöjd med.

Hur skiljer sig skivan från tidigare grejer?
Vi har försökt ta ett par steg ifrån det poppiga och gulliga uttrycket som vi hade på förra plattan. Den här gången blir det hårdare och mer attityd. Vi har även gett utrymme för lite mer humor i musiken, eller åtminstone att dra saker till sin spets. Men det är en massa allvar på plattan också.

Vilken tid på dygnet jobbar ni bäst?
I regel tror jag att vi jobbar bäst på dagarna. Men ibland är det också väldigt inspirerande att stänga in sig i sin lilla bubbla och bara köra dygnet runt tills man däckar i tangentbordet.

Vad gör ni när ni tar rast?
Vi äter lunch och dricker kaffe. Som på vilket jobb som helst.

Om er färdiga skiva är 100%, vad är då
50%
25%
16%
8%
1%?

För svår att svara på, så vi säger 100% Kärlek, romantik & dekadens.

Vill du träffa fler musikgenier i deras studios? Du hittar våra tidigare ”Hallå i Studion” här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Governor Andy – ”Steget”

Skärmavbild 2014-04-17 kl. 12.44.56

Governor Andy är snart albumaktuell igen. Varsågoda – här får ni premiären av första videon från skivan. (mer…)

Sist vi hörde av den gode Guvernören i albumform var ”Dagen Då Dollarn Dog”, och sedan dess har det varit sporradiskt, bland annat den småkonstiga ”Blå Piller”. ”Steget” är en återgång till Guvernören i gammal god form, så som man vill ha honom – ett tvärsnitt av jamaicansk musik från alla tidsepoker.

Guvernören spelar munspel och har det allmänt härligt på Kuba medan han spiller ut hårt förvärvad livsvisdom över vad som skulle kunna vara en tidig Roots Radics-produktion från slutet av 60-talet typ. Skönt att höra!

/H

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Crying Day Care Choir – ”Up & Away”

Crying Day Care Choir

Det började i Argentina, nu riktar Malmöbandet in sig på Amerika.  (mer…)

Allt började på ett hustak i Buenos Aires. Där bestämde sig några vänner och medlemmar från indiegruppen Monde Yeux att börja spela flower folk tillsammans, och så bildades Crying Day Care Choir. Sedan dess har bandet bland annat spelat livemusik i P3, turnerat och släppt två EP:s.

Vi fastnade för deras soliga Devendra Banharteska musik när de släppte en Sverigeidyllisk sommarvideo i höstas. Nu har Crying Day Care Choir riktat blicken mot den amerikanska folktraditionen inför debutskivan ”Leave The Kingdom” (där HNNY-Johan producerat en låt). Albumet landar i mitten av maj men lyssna redan nu på ”Up & Away”, en livsbejakande liten folkpop-pärla.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Lykke Li – ”Gunshot”

lykke li

Det mest livfulla vi hört från nya skivan. (mer…)

Lykke Li börjar sin nya låt ”Gunshot” med raderna ”I am longing for your poison, like a cancer for its prey”. Och efter första tonen har vi, precis som på senaste låtarna ”Love Me Like I’m Not Made Of Stone” och ”No Rest For The Wicked”, krupit in under Lykkes vackra melankolislöja och lagt oss tillrätta.

Men sedan händer det något! Refrängen kommer och helt plötsligt tränger solen igenom med maffiga trummor och 80-tal. På tredje låten från Lykkes kommande skiva ”I Never Learn” får vi alltså både vacker powerballad och kraftfullt popdriv. Här lyssnar du på låten och läser texten (som dock är full med hjärtekross).

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Nytt med Blood Ceremony

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Det kanadensiska nu doom-bandet Blood Ceremony har varit på alla mina topplistor, alltid. Ändå har jag lyckats missa dem varje gång de turnerat i Sverige. (mer…)


Men nu ska jag äntligen alldeles strax få se dem live: först i Paris (stannar till där för att pusta ut efter Kongo), sen i Stockholm. Och, säg ärligt nu, skulle det verka helt psykotiskt att även dra en sväng förbi Götet för att se dem där?

Som en del av Europaturnén släpper de en singel 28 april, ”Let it All Come down”. Än så länge finns den bara som promo, men den låter väldigt bra. Det är enklare än senaste skivan, ”The Eldritch Dark”, och rak, hård rock and roll.

B-sidan är en cover på den här Iron Claw-låten. Jag älskar så klart båda två.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

We don’t play guitars!

Skärmavbild 2014-04-16 kl. 17.05.45

Feministisk upplopps-pop kan framföras på annat än gitarr. Jag träffar min kollega Ika Johannesson i korridoren. Har hon något att tillägga? (mer…)

Kvällens Kobra handlar om riot grrrls och i programmet intervjuas rörelsens grundare Kathleen Hanna.

Samma Kathleen Hanna som Ika har intervjuat flera gånger under årens lopp. I radio har hon berättat om vad som hände när den nu sisådär 20 år gamla feministiska punkrörelsen tog fart.

Men, Ika har också rapporterat om vad som hände pophistoriskt efter det att band som Sleater-Kinney och Hannas Bikini Kill bröt ny mark.

Inte minst i form av så kallad electroclash – den idag oftast bespottade blandningen av elektro, techno, punk och, ibland, mode och konst, som uppstod i slutet av 90-talet – i förlängningen av det som Hanna och hennes systrar gjort. Den med namn som Chicks on Speed och (Hannas senare band) Le Tigre.

Chicks on Speeds kanske främsta stund är när trion skriker ”We Don’t Play Guitars” i electroclash-manifestet med samma namn.

Och ser man var riot girl-rörelsen har några av sina tentakler idag – i dansen och festen hos t ex Rebecca & Fiona – är electroclashen betydligt mer betydelsefull än vad dagspriset anger för feministisk upploppspop av värde.

Med anledning av kvällens Kobra har vi riot girl-tema på PSL. Läs alla artiklar här.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

3 x riot grrrls idag

Tiger Bell

Emilia och Malin från musiksajten Grrrl Collection ger tre måsten från dagens scen. Plus en spellista! (mer…)

Cleo
En av grundarna till Femtastic och kampanjen FATTA.


Ingrid Stenlund
Cool tjej med grym röst och ukulele. När hon släppte sin låt ”Det Skulle Vara Ni” skrev hon följande under Youtubevideon: ”Är så himla trött på sexism och hur ofta tjejer skuldbeläggs när det egentligen borde vara någon annan. Efter en händelse som gjorde mig upprörd skrev jag den här låten!”.



Tiger Bell
Spelar ”cheerleader punk” och som vi får intrycket av alltid är ute på turné. Kommer de till din stad, ta chansen att se dem!



BONUS: Lyssna på Grrrl Collections spellista med världens bästa riotmusik.
MER BONUS: Intervju med Emilia och Malin om dagens riotscen.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg