Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

PREMIÄR: I Am Bear – ”16:40″

I Am Bear

Drömpop-hoppet I Am Bear gör debut med både låt och vacker Islandsvideo. (mer…)

Senast i förra veckan fick vi en ny video i kategorin imponerande naturskildring från ö i norr, då Tove Styrke gav ”Borderline” visuell konst från Svalbard. Nu har nykomlingen I Am Bear gett sitt bidrag.

Med indiebolaget Sommarhjärta i ryggen (som grundats av David Alexander a.k.a. flitigt PSL-uppmärksammade Summer Heart), ett storslaget kollage med Islandsnatur och den ljuvligt drömska låten ”16:40″ gör nu I Am Bear debut. Och passar på att hälsa så här, om sin vackra video som visas allra först på PSL:

”Den nordiska naturen var en stor inspirationskälla inför den kommande EP:n. Den säregna, karga och lätt melankoliska atmosfären i videon blev ett perfekt komplement till musiken”.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Vem ska ta skulden?

hasan.ramic.psl

Se videon till Leslie Tays låt samt en superduperexklusiv chop av Trappadon (mer…)

Svensk r&b har varit en bristvara alltsedan Fre lämnade oss och Aleks sedermera klssiska ”Inte Längre Fiender” las till handlingarna. Visst har vi haft Ansiktet, men jag har haft svårt att ta dem på allvar.

Det är nya tider nu. I somras briserade Cherrie-bomben på det svenska musikmedvetandet, och nu har turen kommit till en annan medlem ur samma kreativa krets: Leslie Tay att börja göra väsen av sig. Ni som hade turen att se honom på Dramaten har redan en aning om vilken storslagen musik som den här unge mannen bär inom sig, och för er andra, var så goda videon till ”Vems Fel”

Som en extra bonus så har Trappadon, samma kille som choppade Cherrie – ”Intro”, gjoer en exklusiv chopped & slowed-version av låten bara för oss på PSL. Och det låter så här:

/H

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Joy – ”Kattliv”

Joy

Äntligen! Hör Malmöstoltheten Joy på första sololåten. (mer…)

Hon har onekligen knyckt vår uppmärksamhet när hon dykt upp i olika musiksammanhang – vare sig det varit på Dramatens scen eller på en gästvers här och där (till exempel den där fenomenala avslutningen på Lorentz ”Där Dit Vinden Kommer”).

Nu är äntligen tiden inne för Joy M’Batha att stå solo med en debutsång i handen. ”Kattliv” är en hiphopbanger med åh så många kvaliteter: sylvass Joy-rap, Maskineneskt sound, rakryggad och ärlig låttext. Och samplade kattdjursljud (både gulliga ”mjau” och lejonmorr).

Låten släpps i morgon men redan nu kan du förhandslyssna på den hos våra vänner på Musikguiden.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: Seinabo Sey – ”Pistols At Dawn”

Seinabo Sey

”Sin City” möter ”Rödluvan” i Seinabos senaste videomästerverk. (mer…)

Efter senaste veckornas lyssningfrosseri på EP:n ”For Madeliene” ger oss nu Seinabo Sey även nytt att avnjuta på den visuella fronten. Videon till ”Pistols At Dawn” är en lysande korsning mellan ”Sin City” och ”Rödluvan” med Seinabo i fransslöja (ett plagg som ju även Elliphant sportade i våras) samt en !!!-kreation i helrött signerad Ida Klamborn.

Videon är regisserad av Christian Larson och spelades in på marken som de stora skogsbränderna lämnade sotsvart i somras. Tryck genast play för att se Seinabo i överjordligt vackert svart/rött här ovan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Please stop runnin

lisapsl

Denitia and Sene får stå för kvällens god natt. (mer…)

Deras ”Runnin” rör sig i precis det tempo jag eftersträvar i huvudet just nu.

Men i stället är det ett jäkla spring.

 

”Please stop runnin” bönar Denitia i refrängen och Senes (?) nerpitchade svarssång låter som att den hört bön och står en bit längre bort, med händerna på knäna och hämtar andan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Todd Terje kränger bil i ny video

ticker.f4c60631

Tjänster och gentjänster i bilhandlarvärlden.  (mer…)

Todd Terjes hit ”Delorean Dynamite” är uppkallad efter ett särskilt amerikanskt bilmärke (och som representanter för public service vill PSL här inflika att det även finns andra bilmärken).

När Terje Olsen, som producenten heter i sitt norska pass, skulle sätta ihop live visuals till samma låt kom han i kontakt med Frank, norrman och stolt ägare till en Delorean DMC-12 som Terje fick låna. När Frank senare ville sälja av sin älskade kärra ville inte Terje vara sämre och erbjöd reklamplats i sin musikvideo som gentjänst. Resultatet ser du ovan - i bästa 80-talsestetik visas det sällsynta samlarobjektet upp för allmänheten (som kan bli ditt för 279 000 NOK). Det finns till och med en emailadress och en tillhörande uppmaning från samlaren själv: ”Do send me a mail for a cosy chat about cars!”

Espen Friberg är regissören bakom den underfundiga musikvideon/bilreklamen.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Aurelia Dey – ”Du Och Jag”

Skärmavbild 2014-10-21 kl. 15.03.57

Se videon till Aurelia Deys nya, experimentiella singel. (mer…)

För det första. Det här är nog den första poplåten som jag har hört på väldigt länge som går i 6/8-takt. Det i sig borde vara skäl nog att ge den här låten lite extra shine. Men jag gillar även att Aurelia Dey, som tidigare var känd som Miss Relli, har släppt dancehall och reggae och börjat experimentera med azonto och andra former av afrikansk populärmusik. Det ska bli spännande att se hur det utvecklas.

Kolla bara på videon till ”Du Och Jag” som vi har äran att premiära idag:

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Jag ville komma bort från mig själv” (Robyn i Studio PSL)

IMG_2931

Efter ”Body Talk”-triologin var Robyn tom på nya musikidéer. I senaste Studio PSL berättar hon om sin nya, lata stil.
(mer…)

Efter sitt senaste album ”Body Talk” har Robyn samarbetat med bland andra RöyksoppAdam i Kindness och Christian Falk. I klippet ovan berättar hon om varför det inte längre gick att vara solostjärnan längst fram, och om längtan efter att bli en del av en grupp.

Hela intervjun med Robyn och Kindness hittar du här – där hon dessutom berättar om sitt nya liv som ”the queen of drunkstagram” och om houselåten som de två just nu spelar in i INGRID-studion i Stockholm.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Easy October – ”My Love Will Be There Still”

Easy October

Se den vackra danstolkningen av Göteborgsbandets folkpop.  (mer…)

Sen debutskivan förra året har Easy October både hunnit varva Andreas Kleerup som trummis och bygga klart sin uppföljare med varm americanadraperad pop. Lagom till att nya albumet ”Sweethearts Before The Fall” släpps nu i veckan, har en av låtarna fått video som du ser först på PSL.

Det var Easy October-sångaren Kristoffer Hedberg som kläckte idéerna: svartvitt och ensam dansare. Sedan tog (den nyligen både Grammis- och Manifestnominerade) videomakaren Emil Gustafsson Ryderup det hela vidare. Resultatet ser du i PSL-premiären här ovan, och Emils egna kommentar om sin fina dansvideo hittar du här under.

”Jag tolkade meningen och känslan i låten som något sorgligt så jag konstruerade en video som handlar om att man inte alltid kan se vad som pågår under ytan på en människa. Därför är det som vi först i slutet får se början på historien.”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg