Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

PREMIÄR: Grapell – ”Best Friend”

WPfGP2iUeRT8WcHzMOudKVjxQdWr2UBwawTrRAG9PlE

PSL råder dig – lägg denna popduo på minnet: (mer…)


De skulle ha kunnat dela jordmån med Umeåorkestrar som Deportees och Winhill/Losehill, men Grapell är hemmahörande ungefär 60 mil söderut – närmare bestämt i vår huvudstad.

Sedan EP-debuten för ett år sedan har bandet gått från trio till duo och är numera bemannat av långtida vännerna Nils Nygårdh (på trummor) och Emil Erstrand (på en helt hjärtslitande falsett). Den 8 oktober släpper de sin nya EP ”Friends” och idag har PSL den stora äran att världspremiära en ny sång från skivan.

”Best Friend” är varmare och mer organisk än bandets första singel ”Shaping My Love” som kom i augusti. Tillsammans är de två lysande typexempel på vart svensk pop bör bära hän 2014. Var så säkra på detta: du kommer att se betydligt mer från Grapell framöver.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Elliphant & MØ – ”One More”

Skärmavbild 2014-09-22 kl. 11.58.16

Första gången vi skriver Elliphant och nedtonad i samma mening. (mer…)

Svenska Elliphant brukar, som bekant, stå bakom den skogstokigaste dubstepen, den allra rejvigaste reggaen och stormigaste klubbelectron. I ett nytt samarbete med PSL-favoriten har hon däremot lagt alla musikutropstecken åt sidan. ”One More” är en avskalad (nåja, allt är relativt) slow jam för ett simmigt kvart i tre-golv.

Låten finns med på Elliphants kommande EP med samma namn som släpps i oktober.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Shoreline-stenen talar ut

7f11ae21cdd1_141086250113_nyhedstor2

De anonyma konstnärerna bakom Spela Shoreline-stenen har äntligen brutit tystnaden. (mer…)

Vi skrev om det här. Och vi pratade om det här, i veckans Studio PSL. Den rivningshotade Shoreline-stenen har varit på mångas läppar denna vecka – inte minst i kommentarsfält runt om på nätet.

”Ta bort den! Och Ingos! Hylla Håkan istället!” och ”Klart den ska stå LÅT STÅ! äntligen ett monument som jag kan relatera till.” är några exempel på reaktionerna som Shoreline-stenen väckt här på PSL.

Nu har de anonyma konstnärerna uttalat sig om sitt verk. I en mejlintervju med GP berättar de bland annat:

”För min del har jag tänkt på att göra nåt sånt här sen jag var åtta eller nio och brukade stå nere vid strandkanten och titta på vågorna. Jag har liksom alltid väntat på något varaktigt. Jag upplever att man tappar sin hunger och att man tappar sin riktning i livet utan stabila och pålitliga referenspunkter i tillvaron. Man blir förvirrad och bleknar bort. Ett klassiskt granitmonument känns beständigt och rejält.”

Hmm… de där raderna känns på något sätt bekanta? Hela intervjun läser du här!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Tussilago firar likes med låt!

tussilago_foto_victor_flume

Tussilago har nått 2000 gillamarkeringar på Facebook – som tack ger bandet bort en tidigare osläppt låt. (mer…)

”2000 likes!!! As a thank you we give you a forgotten track from our debut EP; ‘Tickle Me’!”, skanderar Tussilago på sin Facebooksida. Den ”glömda” låten hamnade alltså aldrig på Stockholmsbandets första EP, men nu får vi ta del av den tillsammans med ovanstående digitala tackkort.

Vi hoppas både på fler fina musikgåvor (och fler verser på svenska!) från Ingrid-fabrikens bästa boyband i framtiden. Snart väntar skiva – en av årets bästa, har vi redan tippat. Tills dess värmer vi oss med sommarminnen från den där magiska Gagnefspelningen. Och lyssnar på ny/gamla ”Tickle Me” så klart.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Nadya – ”Refugee”

Nadya

Duvchi-producerade Nadya gör debut. Lyssna på hennes Elliphanteska låt mot rasism. (mer…)

Det är inte bara Dödens Dal som har luftat sitt missnöje över valresultatet denna vecka. På annat musikhåll har debuterande Nadya sagt sitt om de där 13 procenten. Hennes första sololåt, som släpptes nyss, handlar om rasism, fördomar och utanförskap.

Nadya startade sitt första punkband som 12-åring och har spelat med PSL-uppmärksammade houseduon Franskild. Nu samarbetar hon med Duvchi och gör ”middle eastern heavy bass”. Vi hör inslag av Elliphant, Zhala och M.I.A. i en hypnotisk mix - vilket ju uppenbarligen ska tas en komplimang (!)

Här lyssnar du på låten.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Lyssna på musiken från Fonko!

wanlov-07-story-websitejpg

Om den afrikanska musikrevolutionen handlar SVT:s nya serie ”Fonko”. PSL fick en specialgjord spellista från Fonko-redaktionen med deras allra bästa musiktips. (mer…)


Under tre lördagskvällar i rad, med start nu i helgen, sänder SVT dokumentärserien ”Fonko”. Serien tar upp vad som händer på musikscenen i några av världens snabbast växande ekonomier som Ghana, Angola och Burkina Faso. I serien intervjuas bloggare, artister och dj:s om den stora musikrevolutionen som håller på att hända.

Första programmet handlar bland annat om den kommersiella musikscenen i Nigeria dit artister som Kanye West, Akon och Rick Ross just nu vallfärdar för att sajna nya talanger.

Här läser du en längre intervju om Fonko.

PSL bad Fonko-redaktionen (Lamin Daniel JadamaLars Lovén och Göran Hugo Olsson) sätta ihop en lista åt PSL med musik från det första avsnittet. Det ville dom! Varsågoda, världens bästa blandning av sa-house, shangaan electro, afrobeats och naija swag:

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Busy <3 Afrobeats

Hasan Ramic Profil

Kort om Busy Signals afrobeat-covers från det senaste året. (mer…)

Under mitt värv 2014 har jag i oändligt många sammanhang påtalat Busy Signals framgångar på den afrikanska kontinenten. Jag har bland annat tjatat om en spelning i Uganda där han hämtades av en gigantisk motorcykel-eskort för att sedan uppträda på en utsåld nationalarena. Så här såg det ut:

Men Busys fokus på Afrika är inte bara rent affärsmässigt. Han har under det senaste året inte bara gett uttryck för att vilja exportera sin reggae och dancehall dit, han verkar vilja ta del av den Afrikanska musikscenen. Han har under året släppt en rad covers på främst nigerianska afrobeat-hits.

P-Squares ”Personally” är en ofantlig hit. Inte bara i Nigeria utan också i diasporan. I USA, Europa och Kanada har afrobeats också blivit en krydda på reggae- och dancehallklubbar då stora delar av publiken som går ut där har rötter främst i olika delar av Afrika. Att Busy Signal visar upp en oanad fingertoppskänsla genom att göra en cover på en av samtidens störta och mest förbisedda pophits säger mig bara att han är smartare än din average dancehall deejay. Inte nog med att han befäster sin ställning på den Afrikanska kontinenten, han gör sig aktuell i diasporan också genom att tvinga in sig i på afrobeats-dansgolven.

I början tyckte jag att det var något unket med att Busy stjäl av sina afrikanska kollegor på det här viset. Traditionellt har den jamaicanska musikscenen stått närmare den amerikanska musikindustrin och möjligheten att ta sig ut från ön och ”lyckas” har varit mer tillgänglig än vad det har varit i till exempel Nigeria. Men samtidigt – P Squares original har 25 miljoner visningar på youtube och Busys cover har dryga 300 000. Att han inte creddar dem någonstans känns inte som att det gör så överdrivet mycket.

Busys senaste afrobeats-stöld är återigen från Nigeria: Starboiy feat. L.A.X. & Wizkid – ”Caro”, en låt man har hört mycket på dansgolv som spelar afrobeats det senaste året. I Busys tolkning blir det en klassisk ”gyal tune” om whining och andra former av queenstyle-dans. Vissa dancehallpuritaner har uttryckt oro över den rådande trenden med att blanda in afrobeats i dancehall. Det sägs att det bara ska spelas jamaicansk musik i dancehallen. Och jag håller med till viss del, när jag går ut någonstans som marknadsförs som en ”reggaeklubb” så vill jag höra reggae och dancehall, men att helt sätta sig på tvären till annan musik i dancehallen är både dumt och historielöst. Ända sedan de tidigaste ljudsystemens tid spelades ALL musik i dancehallen, och jag ser inte varför vi som gör vår egen tolkning av dancehall ska vara annorlunda. Man behöver kanske bara vara tydligare i informationen.

/H

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

The revolution will be televised

neneh_cherry-500x381

Den stora musikrevolutionen händer i Afrika mer än någon annan stans. I SVT:s ”Fonko” intervjuas bloggare, artister och dj:s från den afrikanska kontinenten. (mer…)



Sister Fa, rappare från Senegal.

Under tre lördagskvällar i rad, med start nu i helgen, sänder SVT serien ”Fonko” om musikutvecklingen i länder som Ghana, Angola och Burkina Faso – några av världens snabbast växande ekonomier. Stilar som kuduro, coupé-décalé och azonto är klubbmusik som bygger på traditionella rytmer och speglar samhällsutvecklingen.

Det första programmet utspelar sig i Sydafrika och Nigeria.

- I Nigeria finns idag kontinentens mest kommersiella musikscen. Västerländska stjärnor som Akon och Kanye West åker regelbundet hit och plockar upp nya talanger, berättar Lamin Daniel Jadama, en av seriens producenter. Musikvideoindustrin har liksom aldrig dött här. Man lägger fortfarande 500 000 på att göra en video.

Han berättar att många amerikanska artister har insett att pengarna finns i Nigeria, och vill turnera där.

Rick Ross gjorde en låt med en av Nigerias mest framgångsrika duo P-Square. När den amerikanska rapparen skulle spela i landet bjöd han in P-Square, men de ville ha 600 000 kronor bara för att komma upp på scen. De nigerianska artisterna vet sitt värde och tänker inte utnyttjas av väst. Så det slutade med att P-Square var där, men aldrig gick upp på scen eftersom rapparen inte kunde betala.

Göran Hugo Olsson, som tidigare gjort uppmärksammade filmer som ”Om våld” och ”The Black Power Mixtape”, är en av seriens medproducenter. Berättarrösten görs av Neneh Cherry.

Varför ville du jobba med serien, Neneh?

- Jag har själv rötter i Västafrika, och i länder där det stormar politiskt tar sig musiken väldigt starkt uttryck. Jag älskar själv när musik känns som eld och lågor, när det handlar om medicin och överlevnad. Jag gjorde serien bland annat därför att jag själv ville bli inspirerad och bekanta mig med fler namn.

Vilka har du upptäckt?

- Jag gillar artisterna M3nsa och Wanlov som är stora i Ghana. De är båda aktivister och driver med könsstereotyper. Det är spännande och kontroversiellt i ett så strikt religiöst land som Ghana är.

Premiäravsnittet ”Fonko” sänds på SVT nu på lördag kl 19. Vi bad seriens producenter sätta ihop en spellista med deras musikfavoriter från Nigeria och Sydafrika. Redan nu kan du lyssna på den här

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Studio PSL 2: Seinabo Sey-premiär! Ken Ring språknördar! Kärleksattacken läggs ner!

IMG_2410

Varför vägrar Kens korrekturläsare ha med sitt namn på hans bok? Hur låter ny musik från Seinabo Sey? Och varför lägger Ametist ner Kärleksattacken? Svaren får du i veckans Studio PSL! (mer…)

Radiostjärnan Ametist Azordegan, superstjärnan Seinabo Sey, superstjärnan – och författaren – Ken Ring samt PSL-veteranen Hasan Ramic gästar alla veckans avsnitt av Studio PSL.

Ledda av Per Sinding-Larsen diskuterar panelen bland annat Shoreline-stenen, om svensk hiphop blivit medelklass, vilka artister de vill lägga till i Skapelsen – och vilka de vill ta bort ur musikhistorien.

Dessutom berättar Ken om sitt språkintresse, Seinabo bjuder på världspremiär av två nya låtar och Ametist pratar om varför hon efter sju år i etern väljer att lägga ner sitt radioprogram En kärleksattack på svensk hiphop. Det – och mycket mer – i veckans avsnitt av Studio PSL.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg