Viktig för mig och viktig för Sverige (kärlek till Kal P Dal)

Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Öppna alla

TITTA: Jonathan Johansson – ”Ny/Snö”

Jonathan Johansson

”Jag ville hitta en grotesk europeisk spegel, en plats som sammanfattar våra privilegier och vår livsstil.” (mer…)

Du ser en bit av den i veckans avsnitt av Studio PSL, där Jonathan Johansson också pratar om tanken bakom sin video. ”Jag ville hitta en grotesk europeisk spegel, en plats som sammanfattar våra privilegier och vår livsstil”, berättar han i programmet.

PSL rekommenderar: 1. Kika på Jonathans skitsnygga karaokeinspirerade Benidorm-video här ovan. 2. Se hela veckans Studio PSL där Jonathan berättar mer om videon, pratar om sin kommande skiva som släpps i början av nästa år och mycket mer.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Jag vill aldrig vara förband till The War On Drugs”

Nightlands

I morgon spelar The War On Drugs i Stockholm. PSL tog ett snack med bandmedlem David Hartley om spelningen, soloprojektet Nightlands och om hur svårt det är att spela in sina drömmar. (mer…)

Dave är just nu mitt uppe i hektiskt turnerande med sitt band The War On Drugs där han bär titeln basist/gitarrist. Samtidigt är han också inne i ”the input stage” till en tredje skiva med musikprojektet Nightlands. Musiken som Dave snickar på solofront är drömsk indie, som ibland breder ut sig i långa experimentella ljudslingor (som den här) och ibland landar i rakare tre-och-en-halv-minuts-pop/rock (typ som denna).

PSL ville höra mer om solomusiken som skiljer sig en hel del från psykrocken i The War On Drugs (Dave beskriver det som ”very un-War On Drugs music”), och hur han lyckas kombinera sina två musikhattar.

Hej Dave! Hur går det med ditt soloprojekt?
- Jag är i planeringsstadiet, eller ”input-stadiet” och samlar influenser och små bitar av musik som tilltalar mig. Det här året har The War On Drugs haft stora framgångar, vilket har varit fantastiskt, men det betyder också att den tredje Nightlands-skivan får vänta lite.

Har du någon titel på skivan än?
- Ja, men det tänker jag inte säga.

Ok haha. Men varför valde du namnet Nightlands då?
- Jag såg det i två böcker inom en väldigt kort tid. Begreppet finns med både i ”Blood Meridian” av Cormac McCarthy och i boken ”2001: A Space Odyssey” av Arthur C. Clarke. Jag kan prata hur länge som helst om vad författarna betyder för mig och hur de representerar mig, men jag såg hur som helst ordet och valde det som artistnamn. Senare fattade jag också att musiken jag skapade var drömsk och därför passade med namnet. Det var en tillfällighet – eller undermedvetet.

I mina ögon är din debutskiva ”Forget The Mantra” på många sätt är mer experimentell än uppföljaren ”Oak Island” som har en del mer ”raka indierocklåtar”. Hur tycker du att de skiljer sig?
- För mig är ”Forget The Mantra” ljudet av en liten fågel som vecklar ut sina vingar för jag var så naiv och oskyldig när jag skrev den. Jag trodde aldrig att någon skulle lyssna på den så därför blev den väldigt ärlig, medan ”Oak Island” är mer självsäker.

Nu då, när du skapar skiva nummer tre, vilken väg kommer du ta?
- Jag vill fortfarande göra drömsk, filmisk musik men mitt mål är att göra en skiva där låtskrivandet är i fokus, som folk fortfarande tycker är intressant om 20 eller 30 år.

Jag läste att du spelade in drömmar, tankar och små melodier precis när du höll på och somna, för att få inspiration till första skivan. Har du fortsatt göra så?
- Nej, det tar väldigt mycket disciplin och är väldigt svårt! Man måste väcka sig själv för att spela in och fånga alla små melodier och idéer så man förlorar mycket sömn. Jag gjorde det bara för att jag hade så mycket skrivkramp då, men nu behövs det inte. Och jag behöver min sömn!

Vilken av alla Nightlands-låtar är din favorit?
- ”300 Clouds”. Melodin kom från en dröm, helt tydlig, och låttexten kom ur mig på fem minuter. Hela låten har en väldigt ren och oskyldig känsla.

Vilken låt av en annan artist önskar du att du hade skrivit?
- ”Warmth Of The Sun” med The Beach Boys för att den har så mycket av det jag älskar: den är harmonisk och komplex på samma gång, har en enkel melodi och en så fantasifull kärlekskänsla.

Du ska spela med The War On Drugs på Münchenbryggeriet i helgen. Vad känner du inför att spela i Stockholm?
- Stockholm är fantastiskt, staden är så vacker. Att komma från USA, som känns så ihopslängt och med så många defekter, till Stockholm som är så gammalt och raffinerat är… ögonöppnande.

Hur är publiken i Sverige?
- Publiken ger jättebra stöd. Först kändes det konstigt att spela för alla är så tysta, men det är för att de lyssnar. Vilket är bra.

Spelar du bättre eller sämre full?
- Garanterat sämre, det har gått upp för mig. Dricker jag mer än två öl före en spelning så spelar jag sämre.

Vad är det svåraste med att kombinera The War On Drugs med ditt soloprojekt?
- Jag håller hårt fast vid att de aldrig får överlappa varandra. Jag kommer aldrig vara förband till The War On Drugs, jag kommer aldrig stå och sälja mina skivor vid merchbordet och jag försöker också att hålla isär dem musikaliskt – jag gör medvetet väldigt o-War-On-Drugs-ig musik.

Ibland kommer folk till mina spelningar och förväntar sig att höra psykedelisk americana. Jag kanske lyckas omvända dem eller så gör jag dem besvikna. Men det är klart att det är en välsignelse att spela i The War On Drugs också, för jag får antagligen fler lyssnare och uppmärksamhet på grund av det.

Vad är det bästa med det då?
- Jag tycker att turnerande är ett perfekt komplementet till studiotiden. När jag har turnerat i några månader är allt jag vill att komma hem och spela in, och när jag har suttit i studion ett tag längtar jag efter att turnera igen.

När åker Nightlands på Europaturné?
- På den här albumcykeln, garanterat.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Linnea Henriksson – ”Ensamheten”

Linnea Henriksson

Linnea är ensam i den mest ensamma staden av alla. (mer…)

Det har varit en sommar med festivalspelningar och Allsångs-besök för jazzsångerskan som blev popidol som blev P3 Guld-drottning. Under hösten fortsätter Linnea Henriksson att turnera med senaste skivan ”Du Söker Bråk, Jag Kräver Dans”. Bland låtarna finns spåret ”Ensamheten” som med Linneas egna ord handlar om ”önskan att få lämna det ytliga och tillfälliga för att få komma nära, om så bara för att ’ligga sked’ en stund”.

När en video skulle snickras till låten behövdes en ensam plats för att matcha låtens just ensamma tema. Las Vegas blev valet. I ett mejl till PSL motiverar Linnea det så här:

”En är aldrig så ensam som i den stora staden och Vegas måste vara den mest ensamma staden av alla. En plats där du aldrig är själv och alla vill ha dig – men inget är på riktigt. Det kändes fint att sjunga ut det i skenet av Vegas förföriska låtsasleende.”

Tryck play här uppe för den neonlysande videon som PSL har äran att premiära.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Ett litet oavsiktligt inlägg i rockjournalistdebatten….

IMG_1671

Minns ni vårens bråk om betyg och popkritik? (mer…)

Debatten om huruvida det delas ut femmor i recensioner alldeles för ofta.

Den som kanske bäst sammanfattades av Nöjesguiden här.

Här kommer ett inlägg till.


För visst är den lite kul? Skrytklister-lappen på Studio PSL-bekante Love Antells nya samlingsskiva.

Den som egentligen, ärligt, sammanfattar hur Love tagits emot av kritiker under åren (hur många mer artister än honom skyltar stolt med sågningar?), men som lika mycket kan ses som en liten kommentar till strösslandet av flugor, plus, siffror, tärningar, bokstäver, miner….

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Studio PSL 7: Beatrice Eli om sex, Jonathan Johansson släpper nytt och har Gwen stulit Jis låt?

IMG_2957

Panelen pratar #gwengate, Beatrice Eli om den svåra tid som ledde fram till hyllade debuten och Jonathans Johansson berättar om sin kommande, politiska skiva. (mer…)

Beatrice Eli gjorde för andra gången entré i Studio 21 för att gästa Per Sinding-Larsen runt bordet. I veckan släpptes hennes debutskiva ”Die Another Day” som har hyllats flitigt. I Studio PSL pratar Bea stilförebilder och lär sina musikkollegor att skriva bättre om sex.

Jonathan Johansson är tillbaka – med karaoke, shots och SMS-lån. Han sjunger också motvilligt om sin uppväxt i ett Europa med allt hårdare landsgränser. Nya skivan släpps i början av nästa år, vi tittar på den snygga videon till första låten.

Och så diskuterar panelen veckans stora snackis: Har Gwen Stefani snott Ji Nilssons låt? Beatrice och Jonathan diskuterar låtstölden (?) tillsammans med PSL:s bloggare och odlingsexpert Elin Unnes.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: ALBERT – ”Never Mind The Fine Print”

Albert

Korthus som faller och själar som säljs – PSL har premiär för Malmökvartettens snyggt psykedeliska video. (mer…)

Det var i den gamla strumpfabriken i östra Malmö som kvartetten ALBERT knåpade fram sitt första album, vars indierocklåtar de sedan satte ihop med expertassistans från Logh-Mathias. Den självbetitlade skivan släpptes i våras men innan dess hann bandet skicka ut en ursnygg video till låten ”LUX” (som vi skrev närmare om här).

Nu har kvartetten teamat upp med regissör Ludvig Hedlund igen, för att även ge låten ”Never Mind The Fine Print” bild. Temat är denna gång sälja-själen-till-djävulen i modern tappning. ”Själar säljs, mandolin spelas och lustiga kläder bärs”, hälsar bandet i ett mejl. Precis så bra (och halvpsykedeliskt) som det låter, är också ALBERTs nya video som PSL stolt premiärar här ovan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Sex, Hitler och #gwengate med Beatrice och Jonathan i Studio PSL 7

IMG_2964

Jonathan Johansson tillbaka med ny sång! Hyllade Beatrice Eli pratar sextexter. (mer…)


Den sjunde episoden av höstens Studio PSL sänds imorgon lagom till lunch. I studion: Beatrice Eli, Jonathan Johansson och Elin Unnes.

Japp! Vi bjöd tillbaka höstens stora debutant Beatrice Eli till Studio 21 i tevehuset (hon gästade oss i våras). Eli har fått fina recensioner för sin debutskiva ”Die Another Day” som släppts i veckan. Vi pratar om stilskiften, låtskriveri och den inte helt enkla tid i livet som hon hade under tiden albumet färdigställdes.

Vi lockade också ut Jonathan Johansson ur studion. I början på nästa år kommer malmöestradörens fjärde – eller femte (om Dracula-skivan räknas in) – album. Vad ska det heta? Är ett av Hitlers favoritord aktuellt i titeln? Och vilket är temat? Vi smygspelar ett smakprov.

Dessutom avhandlar vi #gwengate. Vad säger Beatrice i frågan om Gwen Stefanis eventuella låtstöld från Ji Nilsson? Hon som faktiskt gillar dem båda.


Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

TITTA: MOWGLI – ”Committed Crimes”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ellen och Jessica såg sig själva i spegeln och hittade….Djungelboken.
(mer…)

Ellen Olaison och Jessica Sörenson kallar sig MOWGLI.”Committed Crimes” är göteborgsduons första video. Filmad och regisserad av Jens Dohnberg.

- Det var svårt att hitta ett bra namn, men MOWGLI damp ner och kändes självklart. Vi vill bejaka det där vilda barnet och lekfullheten vi alla har inom oss, och barnet som tänker stora tankar, skriver Ellen när jag ställer frågor på mejl.

Ellen och Jessica, som studerat musik och musikproduktion på Donnersgymnasiet i Göteborg, bildade MOWGLI för ett år sedan. De har spelat på festivalen Wrong Direction Home och Drakmysk (en klubb på Jazzhuset i hemstaden).


Ellen berättar:

- Vi har aldrig haft någon professionell utrustning, utan använt oss av ett taskigt midikeybord och en headset-mikrofon. Det har triggat oss till att skapa med hjälp av det lilla vi har. Många har frågat oss hur vi gör, och blir alltid lite chockade. Men det är just det vi vill pusha på, att allt går med de få saker man har, bara man vill!

I januari släpper MOWGLI sin första ep. Alternativpop och elektronika är ledord, men inte allt.

- Vi tror att det är viktigt att inte alltid tänka eller känna efter, utan låta det bli vad det blir. Att våga experimentera och låta musiken bära en själv, skriver Ellen.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: I Am Bear – ”16:40″

I Am Bear

Drömpop-hoppet I Am Bear gör debut med både låt och vacker Islandsvideo. (mer…)

Senast i förra veckan fick vi en ny video i kategorin imponerande naturskildring från ö i norr, då Tove Styrke gav ”Borderline” visuell konst från Svalbard. Nu har nykomlingen I Am Bear gett sitt bidrag.

Med indiebolaget Sommarhjärta i ryggen (som grundats av David Alexander a.k.a. flitigt PSL-uppmärksammade Summer Heart), ett storslaget kollage med Islandsnatur och den ljuvligt drömska låten ”16:40″ gör nu I Am Bear debut. Och passar på att hälsa så här, om sin vackra video som visas allra först på PSL:

”Den nordiska naturen var en stor inspirationskälla inför den kommande EP:n. Den säregna, karga och lätt melankoliska atmosfären i videon blev ett perfekt komplement till musiken”.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg