Kal P Dal. Foto: Torbjörn Carlson / Sydsvenskan / Scanpix

Kal P Dal spelar inte bara en betydande roll i den svenska rockhistorien. Han är kanske den viktigaste artisten i mitt liv. Nu ska jag berätta varför. Och var Markus Krunegård, Annika Norlin och Familjen kommer in i bilden. Samt varför den som mest liknade Kal P Dal på tiden då det begav inte är en annan rock´n´rollmänniska utan en stor svensk modeskapare.

Såhär:

Det sägs att ungdomar förr i tiden, på gamla 1900-talet, sorterades efter sin musikaliska identitet. Att man var punkare eller hårdrockare, syntare, indie, dubsteppare eller något annat.

Det var säkert sant på sina håll, men den lyxen hade man inte som musikintresserad invånare i Sjöbo på sjuttitalet. I den numera ökända mellansydskånska kommunen där jag växte upp fick man gräva som en arkeolog för att finna någon rockmusik eller rockkultur överhuvudtaget. Dansbandsmusik var betydligt mer förekommande.

Det fanns några radioaffärer (ja, de hette så fortfarande). Men, mest letade jag i läskbackarna nära kassorna på Roy’s Stormarknad. Där stod en bunt skivor som fylldes på med högst ojämna mellanrum. I samma affärs kiosk kunde man köpa popaffischtidningen Poster en gång i månaden.

Att sedan den tidens radio och TV inte direkt var översvämmad med popmusik gjorde inte saken bättre. Det låter säkert konstigt i Spotify-tider som dessa, men min konstanta hunger efter popmusik gjorde mig så desperat att jag svalde det mesta som kom i min väg. Lyssnade på och läste typ allt.

Temptations

ABBA varvades med Alice Cooper och X Ray Spex, 10cc med Olle Adolfsson och Temptations. Jag kunde på en och samma kväll blanda Knutsen & Ludvigsen (genial norsk barnmusik) med Beethoven, The Sweet och Flamingokvintetten. Samtidigt lärde jag mig allt om Hoola Bandoola Band, hur mycket The Stranglers hatade Sverige och var Bay City Rollers kostymer syddes.

Den sortens lyssnande och letande har präglat hela mitt intresse och min nyfikenhet för musik. Jag har aldrig satt mig själv i ett reservat. Jag har samma inställning idag. Och jag tror knappast det är unikt. När jag t ex träffade Svenska Dagbladets hårdrockspenna Linnéa Olsson i somras mindes hon hur hon slukade både Slayer och Spice Girls som barn.

Men, när det målades upp ett krig mellan disco och punk i boulevardpressen i slutet av 70-talet var jag totalt oförstående. Jag stod där med ”Saturday Night Fever” i ena näven och ”Never Mind the Bollocks” i den andra. Vad menar de? Jag älskade båda.

Fast, visst fanns det konflikter även i Sjöbo. Min hembygd styrdes inte bara av bondepartister utan av så kallad motorburen ungdom. De som kontrollerade kommunens gator och vägar slog gärna handgripligen ner alla som inte som följde i deras hjulspår. Vägrade man bära jeansjacka och trimma en Volvo 142:a sågs man lätt som en fiende. På min haka har jag ett ärr som minne. Blev nerslagen en lördagkväll av Jönsson från Veberöd.

Att jag än idag minns exakt min första kontakt med Kal P Dal beror nog mycket på att livet såg ut så som jag beskriver här; gränslöst och begränsat på samma gång i en liten, hyfsat öde del av riket.

Visst hade både Beatles och Bowie vid denna tid redan skakat om mig. Så påtagligt att mitt unga liv tog en helt annan riktning än vad det annars kanske hade gjort annars (pappa var jobbade med skog och viltvård och ville kanske att jag skulle följa hans spår)? Men, ”Kalle Mellan Bommarna”, som Kal P Dal också kallades, var något helt annat. Något som kom närmre mig.

Sjöbo

För första gången handlade inte rockmusik om ouppnåeliga gudar på stora scener.

För första gången handlade rockmusik om mig själv.

Kal P Dal trotsade rockens musikaliska och stilmässiga tyngdlag.

Han spelade raggarrock på punkvis.

För en publik som rymde både raggare och punkare.

Det hade ingen gjort förr.

Och ingen verkade fatta riktigt varför eller hur det gick till. Lika snabbt som den tog att spela in, lika snabbt golvades man av Kal P dals på alla sätt, oerhört, omedelbara debutskiva Till Mossan (Översättning: Till Mamma). Att den dessutom framfördes på ren skånska gjorde inte saken sämre.

Lyssna på den. Man hör inte bara musik utan också de krafter som i smått och stort ser till att musik finns. Det knastrar om sladdar som ska in i gitarrer. Det droppar! En svettpärla tittar fram.

Musikaliskt sett var han unik. Kanske fanns Kal P Dals enda egentliga själsfrände i dåtidens mäktigaste svenska modeetikett; klädmärket Gul & Blå (som drevs av Filippa K:s pappa Lasse Knutsson). I Gul & Blås kollektioner blandade man nämligen 50-tal, punk, disco och skatekultur på ett eget och personligt sätt.

Vi gåsapågar på Söderslätt som inte riktigt kunde hitta oss själva i Lasse Holmqvist eller Östen Warnebring hade längtat efter vår egen lokala rollmodell.

Där kom han, arlövspågen med både hjärta, snack och skratt. En slashas som med hela sin person förklarade för mig att allt, iallafall det mesta, var, citat honom själv, ”åckäjj”. Och att det inte var svårt att spela själv. Känslan av att han och kompbandet Pedalens Pågar bara konserterat någon enstaka gång innan debutskivinspelningen var så total. Så himla direkt.

Det dröjde inte många dagar efter efter det jag hört albumet som jag köpte min första elgitarr. Nä, det var ju inte Richie Blackmoore eller Steve Jones som fick mig att våga lägga upp avbetalningsplanen. Det var Kalle (och hans gitarrist Mårten Micro). Och den första, och kanske enda, sång jag någonsin lärde mig ackorden till var, såklart, hans mest centrala verk, en av svensk rockmusiks tveklöst mesta mästerligheter, den optimala veckoslutsfanfaren ”Raka rör”.

Säkert!

Med texterna var det samma sak. Svadan från Kalle fick mig att tro att jag också kunde skriva. Låtar, förstås, men även om musik. Långt senare kunde jag akademiskt försöka sortera in hans vardagliga direktprosa, någonstans mellan tidiga svenska Pugh och dagens Markus Krunegård. Även Annika Norlin leker med talspråket i samma stil på senaste Säkert!-skivan.

Träffa honom fick jag göra en enda gång. Kal P Dal skulle spela på ett skitigt, gungigt lastbilsflak på Roy´s Stormarknads kundparkering under något köpjippo. När hans roddare och chaffis Mats Rechlin, (ja, vi lärde känna varandra långt senare i livet), konstaterade att en av förstärkarna var sönder tillfrågades jag och min bardomsbandkompis Paddan – vi hade naturligtvis stått och väntat i flera dygn innan de kom själva – detta var ju en världshändelse i lilla Sjöbo – om vi kunde hjälpa till. Närmsta musikaffär låg nämligen i Ystad, flera mil bort. Vi förhandlade med Magnus Bulldog och fick loss hans svarta Peavy.

Som tack fick vi stå på flaket när Kalle drog på inför en publik som var lika blandad som alltid. Detta var några år efter debuten. Min svarta tajta Till Mossan-tröja hade tvättats grå för länge sedan och intresset för andra artister hade ökat, men det gungade på bra ändå.

Det är länge sedan nu. Det har också gått hela 25 år sedan han dog. En hjärnblödning satte stopp för tvåbarnspappan Karl Ljunggrens liv (hans riktiga namn) tio dagar innan han skulle fylla 36 år. Då hade han också hunnit med att göra teatermusik, vara skådespelare och sända närradio.

Man har pratat om att resa en staty över honom i Arlöv. Han har redan ett lokaltåg och en väg uppkallad efter sig. Men, roligast av allt är att hans arv på något sätt lever vidare i ny musik. 2000-talets Kal P Dal är såhärlångt givetvis Johan T Karlsson. Hässleholmaren som gör musik under namnet Familjen. Men, det är inte för att göingestjärnan sjunger på skånska som han liknar honom utan för hans ytterst punkigt, slashasiga förhållande till elektropop. Mer Kal P Dal än så kan man inte bli.

När det sägs att ungdom sorteras upp mellan de som följde sina drömmar eller förnuft så tillhör jag, de förstnämnda (tacksamt nog). En av de som inspirerade mig åt det hållet var Kal P Dal. Jag minns honom med stor kärlek.

/Per Sinding-Larsen i Övrigt