I somras skulle jag klättra upp för ett berg i Norge. Det låg mitt i storskogen. Efter två timmars trampande på uppvägen tappade jag bort mig. Sedan kom ett regn och åska. Jag sökte skydd i en ravin. Låg där och tryckte. Kände doften av mossa, bark och löv. Sedan irrade jag vidare. Det hann mörkna innan jag hittade tillbaka till vägen. Ett tag var jag orolig. Då lovade jag gud att aldrig mer sluta tro på tomtar och troll.

När gick du vilse senast? I skogen? Eller i dig själv?

Jag tänker på vilse när jag hör Råd Kjetil Senza Testas andra verk Vindeln. Fast jag borde kanske tänka En Ny Svensk Klassiker istället? Den här grammofonskivan har allt som en sådan behöver.

Vi lever i en tid där naturen tagit guds plats. Naturen är huvudsponsor för påminnelsen till oss människobarn om vår roll och storlek i universum. Om hur bedrövligt små och obetydliga vi är.

Samma naturen spelar en viktig roll hos Råd Kjetil Senza Testa. Gruppen sökte sig till ett gammalt kyrkokapell utanför Vindeln i Västerbotten när de skulle spela in häromåret.

De hoppades att de skulle kunna spegla både det förflutna, nutida och framtida i denna del av världen med sin musik. De lyckades.

Jag vet inte riktigt hur de musikanterna bar sig åt, men det känns som om de gick vilse.

Ut på någon sumpig försurad myr. In bland snår och sten. Sedan blev det mörkt. Ensamt. Hotfullt. Är det någon eller något som står och morrar bakom stubben?

Det är så den låter i mina öron – Flakmyr´n – den första av den två långa delar långa Vinliden. Ett långsamt, svepande, ibland malande elektriskt ljudlandskap som gradvis stegras, skräms och intensifieras för att senare klinga av.

Som om de gått hem och gjort en cover på mötet med vildmarken.

På baksidan av albumet (det släpps bara på vinyl) finner vi den andra delen kallad Orrvin över Nattmyrbäcken. Den känns inte lika svart. Vi hittar hem igen till det som kallas civilisationen. Men också på den resan händer det oväntade. Att berätta för mycket är som att avslöja slutet på en film.

Råd Kjetil Senza Testa som gjort Vinliden är en sorts supergrupp. Den är sammansatt av folk från hemliga, umeåbaserade Kjetil & the Loving Eye of God och Jonas Roséns grupp Orchestra Senza Testa. Med en gäst i form av den gitarrspelande franske progrockpionjären Richard Pinhas (på spår två).

Som ni förstått är det här musik som känns ganska urnordisk. Sedan må man kalla stilen skogsdrone eller nyprogg eller någonting annat. Etiketten är det minst viktiga i sammanhanget. Den skymmer lätt det viktiga med denna utgivning.

Hur kan man då ringa in en grupp som Råd Kjetil Senza Testa? Sätta dem i ett sammanhang?

Rent musikaliskt hittar jag referenser i Hans Appelquist, Burzum och, såklart, Jan Johansson. Ingen av dem låter ett dugg som Råd Kjetil Senza Testa, men alla äro pusselbitar av betydelse.

För att börja med Appelquist.

Han står för det ortsbestämda. Att platsen spelar roll. I det här fallet titeln och inspelningsstället.

Hans Appelquist satte den ortsomfamnade konstpopmusiken på hyllan 2004 när han inte bara levererade musik, utan också en komplett påhittad kommunkarta, till ett album betitlat Bremort.

Jag minns hur den fick mig att lyssna. Och titta.

Plötsligt var jag hemma i min barndoms Sjöbo igen. Vid simhallen, torget och posten. Hos Gunilla på Planteringsgatan 17. I Appelquist fanns det en musikant som valde att stanna kvar hemma i köpingen. Alla andra sjöng bara om hur himla rock´n´roll-viktigt det är att lämna byhålan. Och han gjorde det på ett helt eget vis. Med vardagsnära titlar, ljud och röster.

Jan Johansson lärde oss något annat om kartor.

Att det inte finns några riksgränser. Iallafall inte i musiken. Det som han spelade och kallade jazz på klassikern Jazz På Svenska 1964 kändes inte särskilt New Orleanskt.

Och Burzum då. Eller Bathory? Nordisk svartmetall är den kanske närmste musikaliske nämnaren i detta sammanhang. De vet hur man kan göra skräckfilm av rockmusik när stämmningsrika sviter och stycken ramar in raseriet.

Men Råd Kjetil Senza Testa får mig samtidigt att tänka på trollkonstnären John Bauer och författaren Sara Lidman. För att inte tala om EU, glesbygdsstöd och decentraliseringspolitik. Ja, saker som har hänt med landet jag bor i de senaste hundra åren. Ett land som förresten också gått ganska vilse.

Jag har aldrig själv besökt Vinliden. På Wikipedia läser jag att byn numera bebos av 26 personer. På sin storhetstid fanns det tre affärer, bensinmack, två bönhus och stadskyrka. Inte ens kyrkan finns kvar numera.

Vinliden served as an excellent inspiration to tell the musical tale of contemporary Västerbotten, skriver orkestern i ett meddelande.

På engelska. Fullt medvetna om att större delen av deras publik inte talar svenska. De här 250 skivorna (fler görs inte) exporteras antagligen främst till Japan, England och USA.

Vilket är lite synd. Det här är rik och stor musik som har något viktigt att berätta för oss. Det här är ljudet av vår historia. Ett urljud om du så vill. Och samtidigt; ett eko från framtiden.