Det finns såklart en mängd anledningar att minnas Michael Jackson.

Vi kan komma ihåg honom för de fantastiska sångerna, hans sätt att dansa och äga en scen, all revolutionerande musikvideo och på viset han skrev och skrev om popmusikens historiebok. Vi påminns också om den förlorade barndomen, pedofilanklagelserna och det liv han levde som superstjärna.

Men, kan vi därutöver fundera över vår egen roll i hans historia och i en historia som hans?

Jag vet inte varför, men det som uppehåller mig mest såhär på ettårsdagen efter hans död, denna midsommarafton, är tankar om mobbing. Trakasserier. Förföljelse. Jag har sett så mycket av det i mina dagar. Och ingenting verkar ha förändrats. Problemen känns nästan värre nu.

Mycket annat har däremot hänt sedan Michael Jacksom föddes för 51 år sedan. Vi har fått internet, platta teveapparater, MP3-bloggar och en global värld. Vi avancerar, tidseffektiviserar och högteknologiserar, men vad skedde med the man in the mirror? Hur har den västerländska mänskligheten hanterat förändringen?

Vad har hänt med empatin?

För mitt i allt nytt och stort känns det som att vi fortfarande har foten kvar i den mörkaste medeltid.

Jag moonwalkar efter goda exempel, men hittar alldeles för få som motsäger det faktum att föraktet mot oliktänkande, mot den som inte följer sin flock, är större, hårdare och värre än någonsin.

Det mobbas på. Som aldrig förr. På stora tidningar och i tevekanaler ser man ett stort underhållningsvärde i att håna, hänga ut och stöta bort de eller dem som inte är som alla andra. Media har gjort mobbing accepterat på 2000-talet. Stormobbaren får bra lön och bildbyline. Ett hårdare samhälle står vid sidan om och applåderar. Är du en normal medborgare så skall ingen hacka på dig…

Michael Jackson fick leva med en mobb i större delen av sitt liv. Ett åtal mot hans läkare väntas tydligen den närmsta tiden, men endast de som bott ensamma i en grotta de senaste 30 åren kan väl på fullt allvar tro att denne man, oavsett vilken medicinering och behandling som gavs under Jacksons sista tid i livet, oavsett rättsmålets utgång, är ensam skyldig till att superstjärnans liv slutade i ett hjärtstillestånd?

Mobbade blir också folk runtomkring oss. På skolor, arbetsplatser och i föreningslivet. I smått och stort. Gliringar. Sura SMS. Förstörelse. Våld.

Vissa av de som drabbas biter ihop. Några flyr eller går under. Andra avslutar sitt liv.

Det är dem och Michael Jackson jag tänker på idag. Och på mobbingens mekanik. För vem är det egentligen som ställer till det mest; den som mobbar eller vi andra som står tysta vid sidan om och låter det ske?