I en för dagen somrig studio på Södermalm i Stockholm färdigställer Mauro Scocco just nu det album som skall bli hans elfte soloskiva.
Han sitter där på pallen med en gitarr i inspelningsrummet och får allt att se ut som om det skulle kunna bli ett skivomslag. Tänk att det gått 27 långa år sedan jag på darriga skånska popben gjorde min första intervju med min hjälte. Han är sig lik, men ändå inte riktigt, min Mauro.

I morgon kl 13 spelas första sången Adrenalin – en förträfflig, klockren poplåt i bästa Scocco-stil – för första gången på radio (P3) och framöver är det inte omöjligt att den scenskygge poplegenden ställer sig på scen. Dessutom fyller hans duo Ratata 30 år i år vilket firas i en ny film och med återutgivningar. Räkna med ganska mycket Mauro framöver med andra ord.

Den kommande skivan som ännu inte har någon titel (men en bra idé finns, se intervjun ovan) görs tillsammans med producenten Christoffer Roth (Moneybrother, Markus Krunegård) och musiker som batteristerna Per Nordmark (Bad Hands, Kriget m fl) och Lykke-Lars (ja, ni vet; han Laakso-Lars). Det är i Roths lokaler vi befinner oss för att spela in ett akustiskt smakprov av Adrenalin och prata lite med Scocco.

Mauro har svårt att dölja sin entusiasm över att göra ett album med folk han inte tidigare jobbat med. I en studio där han inte brukar spela in. Att inte göra som vanligt, helt enkelt. Kanske är det mötet med Markus Krunegård häromåret (som resulterade i två låtar på Markus senaste album), kanske är det inspelningen av ett av de bästa teveprogram som gjorts på evigheter (hans kockande med vännen Plura) eller kanske är det rentav åldern som fått honom att få ny kraft?

En sexa av allt eller inget av det där har hursomhelst fått honom att ta fram en gammal text om ett firande i Barcelona och framföra den som energisk, elektrisk pop av ett slag som vi inte hört honom göra på många, många år. Inte för att jag på något sätt vill reklamera det senaste jag hört Mauro Scocco göra, den nu tre år gamla vackra, redan smått klassiska 08-cronern Kungsholmen, men stilbytet känns uppfriskande.

Vi ställer oss vid mixerbordet och lyssnar på Adrenalin. Visst kan man höra både Scoccos megahit Kall Stjärna, men också Krunegårds Isande Diskant. Och någonstans, lite längre bort, snuddar jag vid några centimeter av vackra balladen Natt efter Natt med Ratata. Kanske ännu mer Ratata till och med?

Efter lite övertalning, precis innan vi skall flänga vidare, får vi höra en låt till. Arbetsnamnet är En Döende Sort. Ännu mer pop. Av majestätiska mått. Med ett listigt, nästan vitsigt arenarockigt mellanspel (spara det och skyll allt på mig om någon inte fattar). Också den en riktig radiodänga. Men, vi ska inte tro att allt kommer att låta så. Resten av materialet kan gå åt andra håll, menar han.

I studion befinner sig också Johan Eklund. En gång var han andra halvan av Ratata. Nu är han engagerad i förlags- och skivbolagsverksamhet tillsammans med sin gamle vän. Han var också med den där höstkvällen på Kulturbolaget i Malmö 1983 då jag och fotografen Per-Anders Jörgensen skulle rapportera om rikets i flera bemärkelser enda stilsäkra band vid sidan om Reeperbahn och Lustans Lakejer i min lokaltidning Ystads Allehanda. Den blonda snedluggen saknas, den bruna bombarjackan likaså, men annars är även han sig lik. På utsidan. Fast vad jag kan minnas från 1900-talet var det inte samma avslappnade atmosfär i Ratata när de tog sina första steg i karriären. Iallafall från utsidan såg man mest ett allvarspar, inte de där två som nu står och skämtar med varandra.

Det har gått 30 år sedan Ratata var med om att skruva om svensk pophistoria. Det skall firas med återutgivningar av skivorna. Formgivaren Kent Nyberg jobbar med största noggrannhet just nu med att färdigställa paketeringen, men särskilt mycket osläppt musik kan vi inte förvänta oss. Det flyttar fokus från det egentliga albumet, menar Scocco, som också lovar att vi slipper kommenterande ny- och omtolkningar av de gamla låtarna i texterna på skivomslagen (tack!).

- Men det finns några sånger på den första kassett jag gav till Klas Lunding (skapare av skivbolaget Stranded, som gav ut Ratata) som faktiskt kan vara något, säger Mauro.

Mest intressant är kanske annars filmen 4 år som regissören Tova Magnusson-Norling spelat in. Den handlar om kärlek över blockgränserna i politiken, men det som förenar de två älskande manliga politikerna är också kärleken till Ratatas musik. Nio låtar finns med i filmen och utöver det har Mauro Scocco gjort själva den instrumentala filmmusiken.

Live? Ja, som han berättar i vår intervju här, har det hänt något även på det planet. Från att ha sagt nej till estraden har han fått en nytändning efter sitt gästande hos Markus Krunegård på Cirkus och Popaganda ifjol samt den hemliga spelning han gjorde på Gröna Lund-teatern.

Länge såg det ut att kunna bli något av den konsert han ville göra med sig själv, Eldkvarn, Annika Norlin, Krunegård med flera på Cirkus i Stockholm i vintras, men det kraschade när respektive almanacka sa sitt. Nu kanske det kan bli något för egen del. Ingen turné, men ett par kvällar på ett och samma ställe.

Gör det, Mauro, ropar vi vid hörnet av Seveneleven! För någonting säger oss att du, efter att ha stirrat scenskräcken i vitögat och känt entusiasmen komma tillbaka kan bjuda på en alla tiders konsertkväll.

PSL podcasts – Ladda hem till din MP3-spelare/telefon: Prat Med: Mauro Scocco (Högerklicka och välj Spara mål som…)