Det var en gång när rockmusik var farligt. När din mamma och pappa var rädda för vad rockmusik ställde till med i ditt huvud och i hela världen. När den var ditt helt egna reservat. Din privata andliga vägvisare till framtiden. Samt till självkännedom.

50 år senare blev allt tvärtom. Din far började tjata om att gå på Iron Maiden-konsert tillsammans. Mamma loggade in på discobelle. Inte ens när du berättade att den amerikanska skräcksyntduon SALEM sjunger om crack och att en av medlemmarna varit böghora i mellanvästern blev de oroliga för ditt musikval. Det gick så långt att du började leta i modebloggar och TV-spel för att hitta något alldeles eget. Att sparka ner uteliggare i tunnelbanan kanske också var ett alternativ?

Nu är klockan hösten 2009 och rocken är plötsligt farlig igen. För första gången sedan Basshunterstid har någon utmanat dina målsmän (och, för all del, även fintyckande rockjournalister). Denna gången handlar det inte om att sjunga om en bot eller något annat de inte fattar innebörden av, utan ett samlat grepp på rådande halvglobal tonårs-samhälls-kultur. Vi pratar om Skratta- inte-Svensson-din-dotter-kan-ligga-i-baksätet version 2.0.

Bakom angreppet står orkestern BrokeNCYDE. En kvartett så kallade amerikanska partillejohnnys (Amerikanska? I Texas behövs ingen brunkräm och den amerikanske mannen har nog fortfarande en bit kvar till läppglansbruk) från Albuquerque ibestående av medlemmarna Se7en, Phat J, Mik L och Antz. Samt Bree. Den senare är dansare. Utklädd, passande nog, till gris.

Börja med att visa BrokeNCYDES musikvideo Freaxxx för en fokusgrupp tonårsföräldrar. Säg den ansvarskännande moder som inte räds den totala råknulla-råsupa-råröka-mentaliteten av ett ännu värre, ännu mer empatilös skit-i-totalt-allt-perspektiv än vad vi är vana vid från andra musikanter. Och säg den Bon Iver-knaprande rockredaktör som köper gruppens totala ostiga stilkrasch av emo, euro och pojkgruppspop kryddat med dödsdesperata GHB-skrik.

BrokeNCYDE går lite längre än de flesta andra, både i uttryck och musik. Det som kan anses lite småjobbigt är vetskapen om att deras hela deras universum bara ligger runt om hörnet. Detta är ingen film av Kids-regissören Larry Clark. Detta är en fortsättning på Alexis Weak rumlande runt Gullmarsplan. Från en glob där klassklyftan är tillbaka. Som aldrig förr. Och från camsexets förlovade värld. Kanske förklarar pseudonymen Sofia i DN:s nya nätsexserie bäst av allt vad vi skådar och hör hos gruppen när hon berättar varför hon postar nakenbilder på sig själv på nätet: Jag gillar att göra sånt som enligt den äldre generationen är snuskigt och omoraliskt

Och att BrokeNCYDE kommer här och nu, i lågkonjunkturen, är förstås ingen tillfällighet. En av rockmusikens främsta arbetsuppgifter är att skrika av sig lite då börskurvorna pekar neråt och ungdomshopplösheten ökar. För snart 20 år sedan gjorde Nirvana det. Nu är det BrokeNCYDES tur.

MER? Läs Lars Jämtelids fina krönika eller Popponny. Där får du på köpet också lära dig nästan allt om årets…dans?… crabcore.

BRA? Jag är ingen Bon Iver-knaprare. Jag är såklart svag för BrokeNCYDEs. Musik.