Peter Morén, Fotograf: Johan Bergmark

Peter Morén är tillbaka! I dag kan PSL avslöja Morén gör en sorts soulskiva på svenska. I Spåren Av Tåren är titeln på det soloalbum Peter, Bjorn and John-gitarristen planerar att släppa i februari nästa år. Ett album som skall svänga långt bortom det tillknäppta och krystade. Och som är lite extra viktigt för en artist som ibland vill hitta hem till sina rötter efter allt resande runt i världen med den framgångsrika trion.

- En kompis sa att de lät som en ruffig och skitig Peter Le Marc. Och de tog jag som en mycket smickrande komplimang, berättar Peter Morén för PSL.

Peter Morén har vi sett en del av de sista två åren. Den förre bibliotekarien, musikläraren, antikvariatbiträdet och filmstudenten släppte solalbumet The Last Tycoon ifjol och i höst har han varit en del av supergruppen Tutankamon.

Men mest och främst har det förstås rört sig runt Peter, Bjorn and John. I våras kom deras senaste skiva med flera USA-turnéer som följd. Det är på en sådan som vi lyckas nå Morén.

PSL: Var håller ni hus?

Peter Morén: Peter Bjorn And John är ute på ännu en USA-turné. Nu har vi landat i San Francisco för att sen avsluta med Los Angeles. Vi har kallat detta våran 10 års-jubileumsturné då vi började repa i november 1999. Det har vi firat genom att ha olika gäster på spelningarna. Andrew WK har dansat i NYC. Vi har haft rappare som Spank Rock, Hollywood Holt och U-N-I, indiefolk som Rubies, Bart Davenport och Botticellis och lokala jazzmusiker som jammat. Och vi har även tagit hjälp av El Perro Del Mar och hennes grymma band som varit support på turnén. På sista spelningen i Los Angeles gästar bland annat Lykke Li och en kör. Så det har varit lite speciellt men mycket lyckat. Det blir sista längre turnén på väldigt länge. Nästa år gör vi ett par europeiska ströspelningar annars ska vi koncentrera oss på att spela in en ny skiva.

PSL: Men först skall du släppa en egen. På svenska. Berätta. Allt!

Peter: Har aldrig haft någon egentligen plan att skriva på svenska. Visst lattjade jag lite med det när jag var Jakob Hellman-tokig som 13-åring och sen skrev jag lite barnvisor när jag jobbade på skola. Men nu var det en ren slump och gick så snabbt hela vägen från ax till limpa att jag inte hann tänka två gånger. Och det var nog bra. Det är något väldigt läskigt och utlämnade med att sjunga på sitt eget språk när man är van vid engelskan. Rösten låter direkt annorlunda.

PSL: Hur gick det till?

Peter: Rent praktiskt startade det med att jag och Tobias Fröberg satt och skrev låtar. Vi delar en liten skrivarlya/studio på S:t Eriksplan i Stockholm sedan i januari och har gett oss in i lite låtskrivarprojekt till andra artister. Den här gången skrev vi förutsättningslöst utan specifik adressat. Bl.a. en retro-soulig låt med ganska klyschig text. När jag kom hem ekade låten kvar i huvudet men en helt annan text dök upp, nu på svenska. Och plötsligt blev det väldigt personligt. Utifrån detta frö växte det. Plötsligt skrev jag nio låtar till på en dryg vecka. Överlag utgick jag ifrån texter som jag sen satte musik till. På något sätt kom det att handla om att återknyta till rötter, vilket jag tror till viss del har att göra med att jag befunnit mig så mycket på resande fot på senare år. Då börjar man av någon anledning att fundera mer kring det svenska både i positiv och negativ mening. Dels har det handlat om just svenskan som språk att hitta sig själv i och spegla sig i. Det är en befrielse att kunna referera till saker som bara svenskar kan relatera till vilket jag gjort bland annat via svenska författare, folkhemsnostalgi och vägen från bondesamhället till IT-samhället under 1900-talet samt mer specifika kopplingar till mina egna rötter i Dalarna och den svenska landsbygden kontra den stora vida världen. Självfallet blir det en helt annan typ av texter. Även de allra mest personliga kärleks och relationslåtarna, som de också finns ett par av på skivan, får ju en helt annan ton på svenska.

PSL: Spännande! Hur låter det?

Peter: Vi spelade in trummor och percussion med Lars Skoglund (PSL-fakta: Laakso, Lykke Li med flera) på bara ett par dagar. Så även arr och spelstil sattes väldigt snabbt utifrån mina grundtankar och referenser. Och självklart påverkade även Lars detta mycket. Ibland lyssnade vi på någon gammal Booker T, Delfonics eller Lee Dorsey-låt och gjorde våran version av ett komp. Därefter spelade jag in gitarr, bas och piano och Tobias la lite orglar och synthar. Vänner och bekanta har hjälpt till att garnera med trumpet, fiol och vibrafon och Adam Olenius och Markus Krunegård har körat på ett par låtar.

Tobias jobbade också i ett tidigt stadium med att få till en ganska speciell produktion. Vackert och skirt och samtidigt skrotigt och ruffigt. De flesta saker är körda genom gamla bandekon och effekter. Vi har ibland överdrivit t.ex. bas eller handklapp på en låt överdimensionerat mycket, vilket var vanligt förr i tiden och ger karaktär, medans nu ofta mixar är ganska slätstrukna och jämna. Tobias har varit väldigt viktig för skivan, dels som sångcoach och effektspecialist, men även som ren peppare. När man gör något sånt här som i mina ögon känns lite vågat, behöver man en hejarklack.

PSL: Varför blev det just såhär?

Peter: Jag har på senare år varit helt nere med gammal soul och funk från 60- och 70-talen. Jag har alltid gillat Stax och Motown, men nu har jag även gått vidare i soulträsket med mer obskyrare saker, den slickare Philly- och Chicago-soulen, New Orleans-funk och annan sydstatsoul. Och även reggae och dub. Sedan tidigare har jag även varit inne på afrikanskt och brasilianskt från samma era… jag är förresten mycket stolt över att jag lyckats spela guika på en låt – ett brasilianskt instrument som Jorge Ben alltid använder – och som låter lite som en kåt apa… Så det var för mig viktigt att skivan skulle svänga och att det skulle vara något lite ”rootsigt” över den. Att den inte skulle kännas tillknäppt eller krystad.

Tobias brukar säga att vissa låtar är riktig “bonnarock” och det står jag för. Jag skäms inte för att jag river av blues-solon ibland. Jag är uppväxt med 60-talspop men även mycket rockabilly, Elvis och Buddy Holly och jag tycker allt detta märks på skivan vid sidan av soul-influenserna. Det stämmer ju också så väl överens med texterna på något sätt. Hade skivan varit på engelska hade den kanske bara känts retro. Nu känns det fräscht och nytt. Åtminstone för mig. Återstår att se vad andra tycker. På vissa spår finns även något av folkmusik/jazzvisa som känns väldigt svenskt. Lite Olle Adolphson sådär. Om man ska jämföra med svenska artister hamnar man väl hos Olle och kanske Pugh. Men en kompis sa att de lät som en ruffig och skitig Peter Le Marc. Och de tog jag som en mycket smickrande komplimang.

PSL: Är alla låtar dina egna?

Peter: Det finns två covers på skivan som går i linje med allt som sagts ovan, en Everly Brothers-låt och en Smokey Robinson-låt, men med helt egna texter. Med Smokey-låten (Ooo Baby Baby) var det kul att hålla kvar den klassiska soulsnyftarstämningen där subjektet bönar och ber om förlåtelse och att bli älskad men ur ett samtida svenskt pro-feministiskt jämställdhetsperspektiv.

PSL: Hur ser the masterplan ut? Turne å livetrippel å sånt?

Peter: Album i februari via Bonnier. Sen lite spelningar under våren, förhoppningsvis festivaler och kanske lite mer gig på hösten.

PSL: När var hur kommer första smakprovet?

Peter: Jag hoppas på en singel i januari. Lutar kanske åt låten Esther, en rak gitarrpoplåt och för övrigt namnet på min hund.

PSL: Vad säger Bjorn and John?

Peter: Vi brukar som regel aldrig spela upp work-in-progress för varandra, utan istället lämna fram det färdiga resultatet. Det kanske är dumt men det finns någon slags stolthet i att visa att man kan själv. Jag fick nyss Hortlax Cobras nya ep (PSL-fakta: Johns band), som lät super. Björn är inblandad i så mycket att jag inte hört hälften.

PSL: Hinner du med något annat också?

Peter: Nästa år blir det förutom PBJ-inspelningen, fokus på att turnera och promota denna skiva och det sköna är att jag kan fokusera på Sverige, kanske Skandinavien och göra det ordentligt. Inte som förra soloplattan och känna pressen att åka runt i hela världen samtidigt som PBJ spelade in Living Thing (PSL-fakta: senaste PBJ-skivan). Två internationella turnékarriärer samtidigt kan bli lite mycket. Av naturliga skäl känns I Spåren Av Tåren som en väldigt viktig skiva för mig. Lite av en nystart. Så jag hoppas den når ut. Sen vill jag också satsa mer och mer på låtskrivande. Har jobbat en hel del med engelska TheCocknBull Kid första album som jag hoppas kommer nästa år. Och även en del svenska grejer. Så hoppas det blir mer sånt nästa år. Tutankamon gör också en svensk mini-turné nu i december.