PSL

Så har man varit i Norge. Mitt andra hemland. Jag och Soundtrack-Ebbot gästade Turbonegro-Toms talkshow på TV. Sedan lyssnade vi på Ramones manager Arturo Vegas hjärtvarma berättelser samt såg hans fina bilder från tiden med kvartetten. Och mötte Markus från Kristianstad. En av alla Oslos så kallade partysvenskar.

Jag älskar Norge. Halva släkten bor där. Jag pratar svorska med kusin Tom och de andra. Men jag blir lika snabbt råtokig på detta världens rikaste u-land. Norge kan vara så himla ineffektivt, så otroligt ologiskt och krångligt att man vill kasta karbonade på kungen. Ett exempel är vägräkningen som hamnade i min brevlåda i förra veckan. Vilket annat land i världen har råd att jaga bilister över landsgränsen för att driva in 25 kr i vägskatt. Bara portot måste ha kostat mer. För att inte tala om den datakörning de beställt för att få fram mitt bilnummer.

Och vad är det med knark och dessa rik-länder? Jag minns när jag och Andres Lokko var i Schweiz för att intervjua Stevie Wonder i Zürich. Hur jag besökte stadens park. Stadens heroinpark. Massor med pundare som låg och dog långsamt under furuträden. Samma välkomnande bjuder Oslo på. Så fort man klivit av flygtåget (jag orkar inte ens berätta om krånglet med biljettköp till denna transport) möts man av skyhöga spillror med kanyl i blick. Ett land där varje invånare är miljonär (så ser det ut om man räknar oljepengar) har inte samvete eller råd att ta tag i situationen?

Nu var det inte Norge jag var inbjuden att diskutera i Trygdekontoret. Så heter det. Det lysande pratprogram som Happy Tom i Turbonegro kört sedan i våras på NRK3. Istället var det fokus på Sverige. På fåfänga svenska män, vårt intresse för djursex, Sverige som fjärde riket och varför vi svenskar skiter i Norge annat än som inkomstkälla för partysvenskar. Jag och Ebbot skulle försöka försvara vårt rike (det är inte alltid lätt att stötta jordbruksminister Eskil Erlandssons (c) tal i riksdagen om…eh…bonde söker djur). Vi fick feta mothugg av Norges största kvinnliga komiker. Hon undersökte också Ebbot och kollade varför han egentligen bär kaftan… (titta här).

På kvällen åt jag, Ebbot och Tom (eller Thomas som denne psykologiutbildade smarte herre heter egentligen) middag på ett trevligt ställe i en del av Oslo jag aldrig tidigare besökt. Arturo Vega, Ramones manager och femte medlem, var på plats för att hålla föredrag om sitt liv med bandet. Detta under ett gigantiskt Turbonegro-porträtt som hängde på väggen och efter det att en manskör bestående av halva norska rockbranchen framfört I wanna be sedated.

På senare tid har jag blivit lite småalgerisk mot denna ständiga punkdyrkan av Clash, Ebba Grön och Ramones i film och böcker, men grips ändå nästan varje gång över deras öde. Och mest av just Ramones. Det är något med det ständiga helvete som gruppens medlemmar haft med sjukdomar, prostitution, knark och annat helvete som drabbar mig oavsett om jag besöker Ramones-muséet i Berlin eller lyssnar på Arturo Vega. Dessutom tycker jag om musiken. Vega berättade massor med små anekdoter och trivia om varför allt blev som det blev. Han hade lätt kunna hålla på i flera dygn. Vi pratades vid efteråt och Arturo gav mig mitt livs enda Ramones-tröja i present. Jag kommer att använda den.

Ebbot och jag lät vår Norgeresa slockna på ett fint gammalt ställe på Bogstaveien. Vi pratade rock på vuxna mäns vis. Om Lädernunnans senaste konsert i Göteborg och massa minnen från hans tid i Union Carbide. Samt om allt det han företar sig (rapport kommer). Bakom disken stod en snäll Markus från Kristianstad. En av detta märkligaste lands så kallade partysvenskar. En av de som är här för att arbeta och tjäna pengar. Och sätta fart på staden. Åk inte hem, var det sista ord Happy Tom sa till dem alla i programmet. Och till oss.