PSL

Islands Big Mac (en inplastad fårskalle med äppelmos) och Carl Reinholdtzon Belfrage

Årets Icelandic Airwaves festival startade lite smått redan i onsdagskväll med PSL-favoriter som Sudden Weather Change och Reykjavík!. Våran stjärnkorre Carl Reinholdtzon Belfrage befinner sig på plats i världens nordligaste huvudstad och sent i natt kom följande rapport.

Hur mår du och Reykjavik? 
- Jag mår utmärkt, tack. Men mår jag bättre än Reykjavik? Well, den frågan lämnar jag öppen tills vidare. Det är nu femte gången jag besöker Reykjavik och det är ingen hemlighet att den finansiella krisen slagit hårt mot den lilla ön, BNP:n är numer i nivå med en Piggelin, men pengar är, som ni vet, en komplex faktor när det kommer till kreativitet. Tidigare har lån, lån och ytterligare lån aldrig varit några problem och den musikaliska kreativiteten har sprudlat på Island. Men har det berott på finansiell kraft? Jag är inte säker på det. Nu, när pengatillförseln strypts, kommer konst eller… Tokio Hotel-musik att födas ur det ekonomiska lidandet? Jag tror på det förra; en än starkare och intressant scen likt discon i det smutsiga sjuttiotals-New York, punken under Thatchers England och rocken i nittiotalets Seattle. På söndag, då Iceland Airwaves avslutas, vet jag lite mer av svaret på den frågan.

Vilka orkestrar ser du mest framemot att se? 
Nico Muhly, Casiokids, James Yuill, Crystal Antlers och Jessica 6. Och i den ordningen.

Vad kommer du ha för typ av ursäkter ifall du missar någon av dem när jag frågar om konserterna var bratur eller dåligtur (obs! isländska) 

Som du vet Per ber jag aldrig om ursäkt eller ångrar någonting. “Att be om ursäkt är den feges lott, hellre då stapla brott på brott”, som min idol Mats Qviberg brukar säga. Men visst, den isländska restaurangen Skaldjurskällaren kan vara skäl till timmar av radiotystnad. För att inte tala om bourbondrinkarma på Kaffibarinn.

Shit, är du också Mats Qviberg-fan, men hur slår den lokala isländska finanskrisen mot Airwaves-festivalen? 
Det är för tidigt att svara på den frågan, låt mig återkomma till detta, men jag kan redan nu se ett mindre antal influgna band från till exempel USA och Malta. Det hade naturligtvis varit fantastiskt att se Julian Casablancas (nya skivan Phrazes for the young är fantastisk), Memory Tapes, Grizzly Bear (som gjorde en lysande spelning på festivalen 2007), Patrick Cleandenim, Clark Phillips, Elizabeth Harper och Lights. Och Steely Dan givetvis. Men det får bli min önskelista till ledningen inför framtida festivaler. Å andra sidan får den nationella scenen nu än mer agera ryggrad åt festivalen utan att för en kväll kunna vila och luta sig mot influgna indiestjärnor från Brooklyn. Det faktum att Reykjaviks egna stjärnor nu måste headlinea festivalen och huruvida de kommer att klara denna uppgift utgör, nu när jag tänker på det, hela spänningen för årets upplaga.