PSL

Kent 2009. Foto: Makode Linde

Kent är tillbaka!

Alldeles nu släpper rikets största band nya sången och singeln Töntarna. Den 6 november kommer stjärnorna från PSL-serien Stjärnorna i Psykbunkern med sitt nya album Röd. Den 25 februari nästa år inleds en 14 spelningar lång nordenturné på Annexet i Stockholm.

PSL har som ende medlem i Svenska Journalistförbundet fått en exlusiv pratstund med en lätt gästabudstrött, men samtidigt mycket nöjd Joakim Berg, sångare och låtskrivare i bandet.

Kvartetten och producenten Joshua (som också var med på förra albumet) har arbetat på skivan in i det sista, men i torsdags kunde de till slut lämna in en färdig inspelning som därefter kommer att släppas i, gissningsvis, alla upptänkliga former; digitalt, som box, på 10” vinyl…

- Vi bara satt där och lyssnade igenom hela skivan när den var klar. Vi är extremt nöjda, säger Joakim Berg och berättar vidare att de just har festat av sitt verk med middag för alla inblandade på en firad krog i huvudstaden.

Det är en orkester fylld av arbetsglädje som färdigställt sitt åttonde album.

Röd som sedan ett år tillbaka spelats in i New York, Berlin, i Hyltinge Kyrka och hemma i den egna studion Psykbunkern i Årsta, söder om Stockholm, har kanske ett tema rent textmässigt (albumtitlar som Sjukhus, Hjärta, Idioter, Ensamheten och Vals för Satan (Din vän Pessimisten) kanske skvallrar en del), men spretar lite mer musikaliskt.

Frågan är hur representativ Töntarna – den elektriska slödiscosången som jag tycker bär spår av både franska Justice disco, Familjens bassväng, Kanye Wests vokala ljudutflykter, gruppens hjältar Depeche Mode, deras egen Musik Non Stop och Modern Talking (är det inte introt till You´re My Heart, You´re My Soul som spökar i slutet på låten?) – är för alla de elva spåren?

Kent 2008, under inspelningarna av PSL-serien Stjärnorna i Psykbunkern. Foto: Henrik Burman / PSL

Berg vill inget säga om den saken. Han är rädd för att bli missförstådd (det har blivit fel flera gånger när han sagt saker inför ett skivsläpp). Men han är entusiastisk när han berättar om hur Töntarna blev till. Om hur han och gruppens basist, Martin Sköld, på varsitt håll, en lördagkväll, skrev i stort sett samma förslag till refräng, i samma tonart, med samma ackord. Samma låt kommer man också kunna höra mixad av Punks Jump Up. Och av Familjen, Johan T Karlssons grupp och Kent turnerade ihop våren 2008 och fattade tycke för varandra. Karlsson är ensam gäst på Röd. Mest då som körsångare (på ett ställe hör du verkligen att det är han, skrattar Berg).

Nog om detta, här är vårt samtal.

PSL (P):
Grattis till första singeln! Jag har precis fått höra den.

Joakim Berg (J):
Tack så mycket! Det är en cool liten låt. Trots att man inte har en aning om hur det ska bli har man alltid så otroligt många teorier när man ska släppa första singeln: Vad ska det vara för låt? Ska det vara en attitydsingel? Ska det vara den man tror har störst chans att bli en hit? Nu tyckte alla att den här var en väldigt bra låt, och så var det länge sen vi släppte en stökig midtempolåt som singel. Vi brukar gå ut ganska hårt med upptempo. Och så har låten ett klassiskt namn också, klart att första singeln ska heta Töntarna.

P:
Varför var det klart?

J:
Det är ett bra namn. Det var ett arbetsnamn som bara fastnade och som var omöjligt att bli av med. Efter ett tag skrevs det in i texten också.

P:
Vad handlar den om?

J:
Ja…det är ju det där med att inte berätta för mycket. Den är ju väldigt tydlig i sin dramaturgi, men exakt vilka händelser den avser är inte så tydligt, det vet man nog bara om man varit där.

P:
Du sjunger: Glasögonormen reflekterar ljus…

J:
Genom att prata om texten gör man musiken en otjänst nästan, det finns liksom inget att ta reda på då. Och det har jag lite dålig erfarenhet av. Så fort man berättar något om en text blir den tagen för givet och folk slutar fundera över vad den kan tänkas betyda. Man tappar en av poängerna med att lyssna tycker jag.

P:
Första singeln från förra albumet handlade lite om samhället i stort med textrader som ”Dom jävlarna tog oss en efter en”. Nu har ni tagit ett litet annat grepp med ett alla-får-inte-vara-med-tema?

J:
Ja…den speglar både en person som inte får vara med och en som får vara det. Men sedan vill jag inte säga mer om texten.

P:
Att vara med och inte vara med. Är inte det en bra spegelbild av Kent?

J:
Kanske skulle man kunna se det så. Men, njaaa… Ibland får folk för sig att vissa textrader handlar om bandet, om våra relationer, om hur jobbigt har haft det. Till exempel har vi fått höra att Dom andra skulle syfta på att vi hade en jobbig världsturné och så vidare, men det stämmer inte. Man skriver inte om bandet. Att skriva musik om musik är nog det tråkigaste som finns, haha. Om nu en text skulle handla om någon i bandet så är det på ett personligt plan, och inte på ett ”grupp-plan”.

P:
Blir ni påverkade när era fans vill att gamla gitarr-Kent ska komma tillbaka?

J:
Våra gamla plattor finns och försvinner inte för att vi gör något annat. Det känns så snävt att tänka ”att det här är inget bra för det är en trummaskin”. Man lyssnar väl på en låt? Det spelar väl ingen roll vad det är för instrument som spelar? Men det är väldigt många som inte håller med mig om det här resonemanget.

P:
Hur låter skivan?

J:
Det kommer, som alltid när vi gör musik, att låta Kent. Det låter på ett visst sätt och det blir på ett visst sätt när vi gör musik tillsammans. Det har fått spreta lite. Men andra kanske tycker det finns en gigantisk röd tråd genom hela skivan.

P:
När man ser titlar som Ensamheten och Sjukhus får man en väldigt…ja, jag tjatar vidare om det jag sagt om er förr, en lite Roy Andersonsk känsla. Fortsätter ni berätta om landet ni bor i?

J:
Ja, klart vi skriver om Sverige. Man placerar ju sina sånger i den miljö där vi bor. Mycket som händer här speglas ju – både det man gillar och det man ogillar. När man läser titlarna kan man lätt få för sig att det är en ganska svart skiva, men som vanligt tycker jag att många av titlarna är ganska roliga. Men det spelar ingen roll hur mycket vi gör något på skämt, folk tar alltid oss på hundra procent allvar.

P:
Varför heter skivan Röd?

J:
Det finns en tanke och tematik. Det är så starkt ord och det står för så otroligt mycket. Det finns ju många laddade ord som är färger. Just röd har i alla fall övervägande poisitiv laddning.

P:
Vad betyder ordet röd för dig personligen?

J:
Blod. I bemärkelsen av att det är väldigt mänskligt. Där är alla precis likadana. Men man letar ju efter en titel som känns skön. Förra gången blev det en ordlek, och nu kändes det rätt med bara ett ord. Jag tycker vår bästa titel är Verkligen. Skivan är inte den bästa vi gjort, men titeln. Det är ett skönt ord som man sa mycket då 1995-1996, haha.

P:
Haha, det minns jag. Alla sa verkligen.

J:
Efter många år blir också titeln så intimt förknippad med musiken och en viss period. Till exempel är det ingen som tycker det är konstigt att vi heter Kent längre, trots att det är ett så kasst namn, haha. Vad är det för namn egentligen? Det är så otroligt indie. Det är väldigt roligt. Men varje gång någon frågar vad ens band heter tycker jag det känns jobbigt att säga att vi heter Kent. Det är så töntigt.

P:
Hur har ni arbetat med Röd?

J:
Den absolut första inspelningen gjorde vi 2008-03-15. Det vet jag för att låten heter så. Då var det bara akustisk gitarr och sång in i Martins dator, inspelat i turnébussen. Och efter sista turnén tog vi tag i grejer som vi samlat lite på hög för första gången. Vi börjar alltid arbetet med att prata om vad vi vill göra. Det är alltid enklare om man lyckas sätta upp en bild och visualisera vad man vill göra. Speciellt när vi i bandet gemensamt ska prata om musiken blir det lättare. Att prata om musik är inte så lätt alla gånger.

P:
Hur gjorde ni då?

J:
Redan på ett tidigt stadium kände vi att det vore väldigt skönt att göra en skiva som inte är så konsekvent. Hela idén om att släppa skivan på det här viset föddes då också. Och så skickade vi skisser mellan varandra. Vi satt på varsitt håll och jobbade och pratade mest på telefon. Sen åkte jag och Martin (Sköld, basist, redaktörens lilla anmärkning) till New York och skrev ihop sex låtar ungefär. Oftast funkar det så att om jag skriver en vers så tar han referängen. Och tvärt om. Vi har en låtskrot också, ett upplag av delar som inte kommit till användning tidigare. Ett intro, ett outro, en snygg ackordvända som är lite töntig och så vidare. En grej som är dålig och töntig i en låt kan vara fantastisk i en annan låt. Man ska aldrig kasta något, har man lärt sig. Under inspelningarna provade vi faktiskt en grej från 1993, men som det inte blev något av.

P:
Blir det en singelbaksida kanske?

J:
Nja, vi har nog inte tänkt göra singlar på det sättet. Vi har satsat på remixar istället, vilket alla tycker är tråkigt utom vi själva.

P:
Det kommer två remixar av Töntarna, bland annat en av Familjen som var förband på er förrförra turné. Var det självklart att bollen skulle gå till Johan (Familjen)?

J:
Vi tycker ju att han är fantastisk! Bra på det han gör och en underbar snubbe att hänga med. Han har hälsat på i studion under inspelningarna och är faktiskt med och körar på några låtar också. Hans remix blev väldigt bra och poppig. Punks Jump Up är också med igen. Dom känner ju Martin sedan gammalt… Det roliga är att det är många gamla indiefarbröder som börjar göra dansmusik nu.

P:
Ja, det stämmer, varför är det så tror du?

J:
Anledningen att man gillar den elektroniska musiken tror jag är att det är ett skönt läge att befinna sig i. Det behöver inte vara så mycket mer än en stämning. Ibland kan man bli så mätt på alla jävla mastiga refränger, dels det vi själva gör men också det man matas med hela tiden. Det kan bara vara skönt rensa från allt det ibland. Det blir lite som en spahelg liksom, haha. Framförallt Martin och Markus har alltid varit extremt inne på elektronisk musik. När alla andra lyssnade på Oasis 1996 valde dom Aphex Twin. Men jag kan också bli så jävla trött på grabbigheten i rocken. Det bredbedbenta. Det är vidrigt. Du vet pungkulor som två fotbollar och århundradets man. Hela den grejen är så ointressant.

P:
Var ser du det här?

J:
Ja, ta bara våra två eminenta kvällstidningar som tjatar om Bruce Springsteen i 200 år innan han kommer hit. Vilket han gör två gånger om året. Och så gör de bilagor och intervjuar varandra om Bruce Springsteen. Släpp det! Han har inte gjort en bra platta sedan 1983. Det finns väl ingen som inte vet hur Born to run låter. Jag tycker det är helt otroligt. Springsteen är jättebra, men det vet ju alla redan. På en av kvällstidingarna tror jag att man måste älska Bruce Springsteen bortom all sans och vett för att få anställning på nöjesredaktionen.

P:
Vad fick er att åka till Berlin och den legendariska studion Hansa?

J:
Vi var faktiskt på väg redan när vi skulle göra Isola, men då fanns inte studion kvar riktigt. Det finns en stor sal där, och det var den vi ville åt. Folk har gjort otroligt bra saker där och det är en kreativ atmosfär. Sedan gillar jag Berlin som stad också. Det låter löjligt kanske, men det finns något i byggnaden och det känns, med tanke på husets och stadens historia, som det rockigaste stället i hela Europa. Det hade nog blivit ungefär samma skiva var vi än spelat in. Det viktiga var att komma bort och fokusera på musiken. Som förälder är ens tid så upphackad och det blir svårt att fokusera på musiken när det bara blir en timme eller två på kvällen. Och det är ganska skönt att åka till en plats dit många musiker åkt och, åtminstone på pappret, kommit tillbaka förändrade. Det är det man vill. Framåt eller snett till vänster, bara inte bakåt.

Foto: Per Sinding-Larsen

P:
Har ni tagit det steget själva?

J:
Det har vi. Vi är på väg någon annanstans nu. Framförallt har vi det så väldigt roligt just nu. Det är så bra stämning i gruppen. Alla är kreativa, det finns ingen prestige och alla bara gör. Bästa slingan vinner, liksom.

P:
Vad beror den goda stämningen på?

J:
Jag tror det beror på att vi haft det bra och att vi har fått möjligheten att fördjupa oss i det här arbetet. Och så är vi burna på publikens händer och har ett fantastiskt stöd. Dessutom behöver vi inte bry oss om att försöka vara coola längre. När man är yngre köper man kläder för att bli cool, och skivor för att visa vem man är. Hur vi än gör tycker ändå ingen att vi är coola och det är otroligt befriande.

P:
I februari har ni turnépremiär. Har ni någon plan?

J:
Vi har en plan, men har inte hunnit prata så mycket än. Det finns en idé om vad vi ska göra och den är uttalad, men inte utförd. Vi kommer jobba med Adam (Berg, Joakims bror, red.s anm. igen) igen. Det blev bra förra vändan och så är det skönt att jobba med någon som kommer utifrån och som tänker i helt andra banor än musikmänniskor. Det ska bli roligt att ta tag i låtarna och repa dem nu. Alla vi fyra i ett rum tillsammans igen. Precis som i Berlin.

P:
På tal om kläderna, vem designar dem till turnén? Carol Christian Poell? Damir Doma? Rick Owens?

J:
Haha, skulle förstås vara kul…men dyrt.