Kön till Parken och tre av de sista konserterna på årets Way Out West i natt var aplång. Den ringlade sig långt ut på Avenyn. Många stod i timmar och ösregn utan att ändå komma in. Andra lyckades smita igenom köksingångar eller via restaurangen på ovanvåningen. De 300 som fick plats kunde knappast klaga. Skriet gav sin allra första konsert. En perfekt uppbyggd halvtimma där duon Isak och Jacob (förstärkta med batterist) skapade stämningsfylld och laddad rock med syntar och, avslutningsvis också, gitarr. Och, jovisst, de spelade Fåglarna, men inte den planerade, utänkta avslutningsmelodin. Arrangörerna hann bryta innan. I publiken satt förresten deras vän, Olle Ljungström.
David Sandström struntade i arrangörernas anmodan. Han och hans sympatiska komporkester Overdrive jammade på bra och spelade mycket av det bästa från senaste albumet trots att det viftades nervöst av scenansvariga från scenkanten. En ny skiva är förresten planerad. Denna gången i helt eget namn. När vi sågs efter konserten berättade David om att det kan bli med mycket syntar. Och att många tjatar om att han ska sjunga på svenska. Ja, inte minst jagsjälv.
Avslutande brittiska Ladyhawkes första spelning på modersmarken (ja, hennes mamma är från Sverige) får inte bli den sista. Debutalbumet lämnade en del att önska, men på scen är det tätt, tungt och elektriskt. Det är svårt att låta bli att dansa. Inte minst till Paris is Burning. Men Debbie Googe valde att sitta ner under spelningen. Basisten från My Bloody Valentine reste sig dock upp från barpallen då jag samlade mod, gick fram och tackade henne för gruppens fantastisk musik. Då fick jag både en blöt puss, en kram och ett leende av lycka. Way Out West 2009 kunde knappast ha slutat bättre.
> Kommentera!
> Visa kommentarer (6)