Framförallt två frågor återkommer när jag sörjer och saknar Michael Jackson. Eller kanske tre?

Vad var egentligen det största han gjorde?

Vem tog hans liv?

Jag har alltid varit ganska ointresserad av sovandet i syrgastält, skönhetsoperationerna och alla rättegångar. Sägnerna och sorgligheterna om världens mest omtalade man har faktiskt alltid tett sig små jämfört med hans storhet som artist och musiker. De har liksom aldrig kunnat stå i vägen för musiken och den pophistoriska gärningen.

Jag var 14 år när singeln Don´t Stop til You Get Enough släpptes. Rytmen, rösten, stråkarna (och hans bror Jermaines Iggy Pop-aktiga trumslag på en tomflaska), dramatiken, den luftiga produktionen och sparsamma melodin fick hela min värld att gunga. Det var den bästa låt jag någonsin hade hört. Då. Och nu. Jag kan fortfarande spela den hur många gånger som helst. Får fortfarande rysningar.

Det man inte riktigt förstod då, för 30 år sedan, var betydelsen som den och andra sångerna på framförallt albumen Off The Wall och Thriller (men även spår på deras efterföljare) skulle få. Det möte mellan klassisk soul, funk, disco och jazz med pop och rock i outslitliga melodier, fantastiskt producerade sådana, som Michael Jackson och producenten Quincy Jones åstadkom (med starka låtskrivare) i slutet av 70-talet står givetvis på samma hylla som Beatles Sgt Pepper, Beach Boys Pet Sounds och andra klassiker.

Det var musik för alla. Musik som rev gränsen mellan vitt och svart i både pop och popkultur. Dansmusik som man inte behövde dansa till. Samt, framförallt; musik framförd av en man som kunde sjunga och dansa på ett sätt som ingen annan. Allt detta i en tid då bilden (med musikvideon och ett nyfött MTV) blev det viktigaste utrycket för en artist. Något som han blev både först och störst med att utnyttja.

Ändå undrar jag lite om det var i musiken eller artisteriet som Michael Jackson spelade störst roll? Om inte Jacksons roll som förebild för alla som är födda med fel färg och på fel gata i stan är större. Som ingen annan tidigare visade han en hel värld att man kunde få ett annat, bättre liv utan att begå brott eller spela fotboll. Och att man – inte minst som en man – kunde få vara någon annan än den alla vill att man ska vara.

Under mina resor på avlägsna håll i Sydamerika, Asien och Afrika är det inte samtal om eller bilder på Elvis och Rolling Stones som kantat vägen, utan Jackson. Jag har sett hans bild på muggar, tröjor och skitiga foton. Hört små barn skriksjunga sig hesa till Billy Jean. För att inte tala om alla lika-som-bär-jacksons. Med hemsydda glittervantar.

Michael Jackson växte upp parallellt med skrik-, kändis- och sensationsjournalistiken. Filmaren Martin Bashirs TV-dokumentär Living with Michael Jackson sammanfattade mediavärldens syn på honom väl. Det var perfekt, som Bashir gjorde på ett översittande, låtsasfinkänsligt sätt, att påpeka hur konstigt allt han gjorde var. På det viset kunde vi alla åskådare känna oss lite extra normala och omärkliga. Hur många tunnhåriga tyckare i storpressen har inte skaffat sig brödföda på att sitta och gödsla Jackson-skämt och hån i årtionden. Hur mycket har det bidragit till förståelsen mot den udda och oliktänkande? Hur mycket råare har det gjort världen?

Vem kan lasta Jacksons hjärta för att det inte längre slår? Årtionden med denna mobbing, en helvetes aldrig uppgjord, ständigt hemsökt barndom, 4 miljarder kronor i skulder och en stundande tre år lång världsturné kräver ett av stål. Michael Jackson hade mycket, men knappast ett sådant.