En bra kompis är död.

Samt en av de bästa, mest inspirerande musikskribenter jag läst.

Hans namn var Lennart Persson. Cancern var kort och hård. Han blev 58 år gammal.

Några av er kanske minns Lennart från TV-programmet Studio Pop som jag gjorde för några år sedan. Andra från hans texter i Sonic, Sydsvenskan, på musiksajten Feber eller ännu längre tillbaks i tiden, i Arbetet. Eller böckerna han skrev.

Själv kommer jag ihåg Lennart som en ständigt pågående och stor inspiratör.

Och, när jag senare lärde känna honom; en man med ett varmt, gott hjärta.

Jag läste Lennart redan i Arbetet 1973 och följde honom senare med fanzinen Larm och Feber. Det var sådana som han och musikjournalisten Bengt Eriksson som fick mig att börja skriva själv om musik.

Lennart kunde redan tidigt prata om musik som få andra. Han skrev om en sång eller en artist på ett sätt som gjorde att man kunde spela upp musiken i huvudet utan att lyssna på den. Så stark och nära var hans berättelse.

Att han sedan kunde sin historia gjorde inte saken sämre.

Lennart, jag har köpt otaliga skivor på din inrådan. Det står minst en Leadbelly hemma i bokhyllan som hamnat där efter ditt förslag. För att inte tala om Gun Club.

Under många år stod han också själv i skivbutiken Musik & Konst i Malmö bakom disken. Det blev ganska dyrt att bo bara ett kvarter därifrån. Man gick aldrig ifrån butiken med mindre än minst en extra du borde lyssna på den här-skivan.

Jag var väldigt glad när han tackade ja till att medverka i Studio Pop. Att han orkade pendla Malmö-Stockholm vecka efter vecka när vi bandade.

Poängen var inte bara att Lennart var så kunnig och inspirerande. Han stod ovan all den popjournalistiska positionering och allt trendskapande som jag själv många gånger haft problem med att se någon poäng med.

När vi säsongsavslutade TV-serien hade han på egen hand kopierat upp hela The Stooges då slutsålda Funhouse-box till mig. Med handgjort boxomslag och allt. Det är en av de finaste presenter jag fått i hela mitt liv. Han visste att jag skulle älska den.

Jag gav honom en inramamning av Al Greens visitkort som tack.

Och i höstas bad jag honom skriva några rader på PSL om The Cramps när gruppens sångare Lux Interior dog.

Det och några, som vanligt, entusiastiska mejl var den sista kontakt vi hade.

Natten till i fredags stod jag utanför skivbutiken och tänkte på Lennart som befann sig på ett sjukhus några kvarter därifrån. Tog ett kort. Omslaget till hans sista bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död fanns, som ni kanske kan se, upptejpat i fönstret. Jag hade hoppats att han hade orkat ses, men förstod att inte mycket kraft fanns kvar. Och att tiden som återstod var kort. Mycket kort.

Igår dog han. En bra kompis är borta. Jag och hans fina familj är nog inte de enda som sörjer.