Det är julafton. Jag får vara lite barn igen. Jag får tillbaka min uppväxt i ett hårt, tungt rektangulärt paket, den stora boken om poptidningen Poster.

Jag växte upp med Poster. Den var lika stor som Svenska Dagbladet, men innehöll inga ledare av Per Gudmundsson. Istället kunde man omvandla hela tidningen till tapet. Mina väggar var fulla med dessa posters. Det var många andra svenska tonårsumsrum också under denna tid, det sjuttital då rockmusiken fortfarande var både oåtkomligt magisk och mytisk.

Jag visste vilken dag i månaden Poster kom. Jag nästan köade efter den i kiosken på Roy´s Stormarknad i Sjöbo. Jag köade efter all rock som fanns i Sjöbo. Visste exakt vilka skivor som stod i backarna på Teleservice på Västergatan. En gång köpte jag i ren upphetsning två exemplar. Det var det när Paul Stanley pekade. Det blev dyrt.

Poster var inte bara bilder. Den av porrkungen H:son skolade tyske redaktören Hans Hatwig såg till att det fanns lite fakta och intervjuer också. Poster handlade precis som TV alltid gjort mycket om de artister som tål att fotograferas; Kiss, Sweet, Runaways och ABBA. Så var sjuttitalet. Man bjöd till med frisyr och kostym. Oförglömlig är bilden nedan, när Harpo är utklädd till en exotisk katt. Hans flickvän var kängru. Eat your heart out, Wayne Coyne!

Hatwig var medveten om hur hans läsare – inte minst unga pojkar som jag i puberteten – fungerade i kroppen och tryckte in lite sex i tidningen också. Man låg där om aftonen och drömde om att Suzi Quatro gick i min klass. Att vi hade typ gympa ihop. Och vad hon sa om hur det var att spela bas. Poster var också ett sätt att stänga dörren till mamma och pappa. Man visste att de hatade de där bilderna på Sex Pistols i Westwoods cowboykuktröjor som tillsammans med Alice Cooper med orm, David Bowie och Queen täckte varenda kvadratcentimeter både i mitt hus och i mitt inre.

Tretti år senare hatar ingen mamma eller pappa någon popmusik eller artist. Inte heller är varken den eller de särskilt svåråtkomliga. Tvärtom. Vi får nästan fly undan all pop. Och det lär inte bli annorlunda när all världens musik blir tillgänglig precis var och närsomhelst via Spotify och andra strömtjänster. Då går jag ner i min källare. Då låter jag författarna Fabian Hansson Bernstones och Mathias Brinks ambitiösa återskapande på 256 sidor i POSTER – Nordens största poptidning 1974–1980 av en tid som flytt bli en stunds tidsmaskin