Sist jag såg henne var för kanske tolv-tretton år sedan. Vi satt vid ett stort köksbord på Södermalm i Stockholm. Mamma Unni och pappa Mats hade bjudit mig på middag en solig vårvardag. Och vilken middag sen. Det kändes som om det var vi och deras 12000 barn. Minst en köttbulle flög i luften.
Numera träffar jag barnen oftare än föräldrarna. De är något färre än 12000, men fina och lätta att tycka om. Pappa och mamma Drougge har något att vara stolta över. Iggy var det längesedan jag såg, men Babs jobbade med mig på svt i vintras. Leo har jag beundrat för hans snillrika popmusik i duon Lo-Fi-Fnk och så är det då Nova – eller Nottee som hon kallar sig när hon inte arbetar kontorstid på ett försäkringsmäkleri.
Igårkväll gjorde Nottee, den där då tioårnånting gamla tjejen vid det stormiga köksbordet, sin allra första spelning. På vår fest. Låtar har hon samlat på sig sedan skoltiden (jag skriver allt själv, ensam, berättade hon). Viss scenrutin har inhämtats sedan hon hjälpt Leos duo med att spela bas. Men att stå där själv, inför publik, med det egna bandet, var helt nytt.
Igår fick vi höra henne spela Young Modern Life och premiärlyssna på nya Take it Off (i en version som den aldrig mer kommer att framföras i, enligt kompositören). Bra, klassisk och känslig popmusik med nya snitt. Inte minst med ett housepiano och god rytminramning. Förstagångsnervositeten och självkritiken kändes nog mindre hos oss som lyssnade än hos Notte själv. Det var på något sätt så självklart att se henne beträda den pyttelilla scenen på AG. Leo (den enda från middagssittningen som fick komma igår, de andra i familjen får vänta till kommande konserten på Debaser, menade Notte) verkade lite tagen efteråt. Tänk, där stod hon, hans syster, på helt egna ben. Jag log ikapp. Nottee har blivit stor på mer än ett sätt. Nittitalet har blivit notteetal. Vi längtar efter mer. Vi tror på Nottee.
> Kommentera!
> Visa kommentarer (0)