Det kommer en dag i framtiden då vi måste berätta vad som hände på jorden under de fem första åren av 2000-talet.

Vad skall vi stoppa i tidskapseln?

Bitar från World Trade Center ? Flygplanen som körde in i dem? Johan Jönssons dikter? Lagförslagen om medborgarövervakning (läs: FRA. Med flera)? De som kanske kommer att förändra vår värld mer än vad vi någonsin kan förutspå i nuläget? Sånger med Tiedye (mera nu!)? En uppstoppad tokleende Jessica Almenäs?

Jag tycker vi borde trycka ner Soulwax-dvd:n där.

I veckan kommer Part of the Weekend Never Dies, en dvd om de belgiska bröderna Soulwax olika musikprojekt. Fast den handlar också ganska mycket om dig. Och det senaste sekelskiftets klubbkultur.

Den brittiske musikregissören Saam Farahmand (Late of the Pier, Lightspeed Champion, Hercules & Love Affair m fl) har tillsammans med Soulwax själva gjort två filmer på dvd´n. Den ena är en rockumentär om Soulwax på turné. Den andra är en konsert.

Själva dokumentären är inte särskilt informativ.

Den gamle gråtråkige rockjournalisten i mig jag kan sakna en lite mer utförlig historisk bit som berättar historien om hur David och Stephen Dewaele – brödraparet som är det bästa som hänt Belgien sedan Antwerpen six och trapisterölet – vände upp och ner på både pop, punk och dansmusik när de började jobba hemma i Gent för över 10 år sedan.

Bröderna Dewaele klippte ihop stilarna på ett sätt som inte riktigt gjorts förr. Lite hårdare och mycket mindre respektlöst. Här fanns det, kanske för första gången på allvar, (så kallade mash-ups har ju gjorts förr), i den strikt uppdelade pophistorien, rum för både Emerson Lake & Palmer och Peaches.

Vi älskade det. En hel klubvärld älskade det och Soulwax blev något av vägvisare på scen som sedan växte sig stor när Justice, Tiga, Erol Alkan med flera vidareutvecklade idéerna på samma eller andra sätt.

Om allt detta handlar dvd´n inte om.

Tyvärr.

Bortsett från en inledande matnyttig utredning (äntligen!) om brödernas olika grupper och projekt: 2ManyDJ´s (bröderna som DJ:s), Soulwax (bröderna som rockkvartett med två andra medlemmar), Nite Versions (Soulwax remixar sig själva och spelar sedan upp remixerna live) samt Radio Soulwax (allt som vi nämnt på en och samma kväll) – har jag verkligen förstått det rätt nu, Elin? – plus löst intervjusnack med ovanämnda efterföljare samt James Murphy, Klaxons och Nancy Whang så stannar det där.

Däremot är den ett fint tidsdokument.

Den globala klubbkultur som växte fram parallellt med artisterna ovan sätts inom ram. Även om regissören inte direkt ställt sig och gjort djupintervjuer med stenade festare på toaletten kl 8 på morgonen så lär gissningsvis många som varit med känna igen sig. Och var du inte där får du se hur det gick till när den skitiga rockklubben gifte sig med det kulörta ravepartyt (för första gången sedan Madchester-kulturen och Primal Screams klassiska album Screamadelica) och alla bara dansade, dansade, dansade….(tills de gråsprängda, jetlaggade, sönderarbetade diskogubbarna vill ta med sig några neonflickor på efterfest).

Man kan liksom dra streck mellan allt detta och den moderna indie/hipsterkulturens fyrtorn där de kåta amerikanska trikåförsäljare på American Apparell och kulturtidskriften Vice spelar en lika avgörande roll som Justice berömda, blinkande kors. Välkommen till en fest som i allra högsta grad är mer än bara terpentiner. Till ett förhållningssätt och språk som bara de som anstränger sig, och kanske inte ens de heller, förstår. Bortom tomglas och piller finns här samma dröm om ett eget liv och egen värld som när rockmusiken slog ned i Kristinehamn på 50-talet. Som på Docklands 40 år senare (frågan är om Gudrun Schyman varit lika politisk som när hon vågade göra studiebesök på ravefesten i Nacka 1996?)

När du visar Soulwax-filmen för mormor och morfar så kanske de – återigen – påminner dig om 1968 och slaget om almarna i Kungsträdgården och marcher mot kriget Vietnam. Om hur det var att vara ung och protestera på riktigt. Be dem då titta en gång till. Lite noggrannare. Lite mellan rutorna. Det finns tusen sätt att peka finger på. Alla är inte lika synliga som flaggor och plakat.