Jag var på Kristallen häromaftonen.

Den faaaaaantaaaaastiska TV-prisgalan som sändes i femman.

På vägen in i Globen blev jag tillfrågad av några kollegor om vilket favorit-TV-program jag har. Kunde egentligen bara komma på ett. Och det är inget TV-program. Det sänds här i datorn. Från skrivbordet vid sidan om mitt eget. Jag pratar förstås om LLC.

Jag är, som trogna PSL-läsare kanske noterat, ganska skittrött på cirkusen runt mode. Därför känner jag glädje över att LLC – som egentligen ska handla om mode – i sina bästa stunder – också handlar om andra saker. Egentligen levererar LLC mer samtidsanalys än den sortens tidstypiska begärsjournalistik - var aaaaldrig nöjd, köp nytt, köp nytt, köp nytt - vi får precis överallt annars.

När Lisa ber kuratorn och programledaren Tony Cederteg berätta om sina tatueringar så får jag på en och samma gång en klassisk jag-lämnar-landet-för-stora-staden-story samtidigt som han berättar om vilka obegränsade möjligheter han har, i en renässansvänlig tid som nu, 2008, i sitt arbete. Och, sist, men kanske viktigast, om hur en man av idag kan vara.

Det var på LLC jag upptäckte Robert Svensson.

Robert Svensson stod och strök en skjorta i ett inslag ni kan se här. Han berättade modigt och öppenhjärtigt om sig själv och sitt förhållande till det han tog på sig. Hans lilla historia säger mer om nutidsmannen än tusen ton dumstatistik från beteendeundersökare. Och lite mer än vad den normala…eh… stilbloggen någonsin i närheten av.

Jag blev helt knäckt.

Det var som att höra en ny bra sång. Som den vackra nyss med Tiedye.

Robert Svenssons berättelse kunde varit min egen. Och säkert många, många andras. Både pojkar och flickor. Gamla och unga. Jag bestämde mig för att göra en cover på inslaget om och med honom. Vi filmade likadant. Jag citerade honom ordagrant.

Tyvärr är jag ingen vidare skådespelare. Jag var tvungen att ringa upp Robert för att förklara att min handling var en hyllning. Så att han inte skulle tro något annat.

Måste jag ringa igen nu?

För här kommer en liten hyllning till. Robert Svensson råkar nämligen också vara musikant. I ett år har han arbetat med sitt debutalbum Young Punks are on the Never-Never. Han har fått sällskap på vägen av bland andra Markus Krunegård och Adam Olenius. Och skivan är bra.

Robert kan sin pophistoria och blandar brittisk allväderspop från 80-talet (läs Aztec Camera, Prefab Sprout) med Stina Nordenstam-ballad och Springsteenglimtar.

Brett kanske?

Men handlaget är detsamma som när han tar på den där skjortan:

Varsamt och personligt.