Idag fyller Michael Jackson 50 år.
Han har skaffat läsglasögon och vill inte sluta som sin idol James Brown. Som en karrikatyr av sig själv. Kan han fortfarande sjunga falsett eller dansa den där måndansen som han stal från de fattiga barnen in the ghetto?
Vad tror alla som önskar honom tillbaka? Att det bara är att trä på vanten och så är allt som vanligt? Visst blev han frikänd för övergreppen mot barn, men ändå dömd.
När Michael Jackson nu fyllt 50 – precis som hans två samtida konkurrenter – Prince och Madonna (vänner har de aldrig varit, historierna om deras möten, flirtar och tänkta sammarbeten är fyllda av gliringar, hat och avundsjuka) tänker jag på vad som hänt sedan deras storhetstid.
På 80-talet fanns det fortfarande popstjärnor. Sådana som hade guldkläder och tigrar som husdjur. Idag är det annorlunda. Skulle du känna igen basisten i Coldplay eller Radiohead på bussen? James You´re beautiful Blunt brukar skämta om hur osynlig han är.
Idag är det publiken som är popstjärnor. Lite Alla ska med. De köper sina guldkläder och tigrar på Zara och förväntar sig sedan att artisterna skall spana in dem. Inte tvärtom. Som förr.
Kom inte och säg att det inte händer något i verldshistorien.
Jag gillar artisten Michael Jackson. Jag kan prata i timmar om honom. Helst om låtarna. Produktionen. Don´t stop til you get enough är fortfarande en av de bästa sånger som någonsin gjorts i alla kategorier. Hör ni att hans brorsa Jermaine är en extra rytmsektion; slående på en glasflaska, precis som Iggy Pop gör i Gimme Danger.
Jag tycker det är sorgligt att Michael Jackson utmålas som den konstigaste konstiga bara för att alla vi andra skall känna oss normala och vanliga. Det känns lite medeltida och ansvarslöst.
Det värsta skit jag sett på TV var den där dokumentären av Martin Bashir gjorde häromåret. Hur han fjäskade in sig för den normalt mycket medieskygge Jackson för att sedan med stor, blöt dömmande blick ställa jobbiga frågor. Klättrar du i träd? Martin Bashir var sådär jättefin som bara objektiva journalister i godhetens tjänst kan vara. Michael, å andra sidan, utmålades, såklart, som helt weirdo.
Martin Bashir tittar vi aldrig mer på.
Däremot spelar jag gärna Smooth Criminal, Rock With You, She´s Out of My Life och Beat it idag.
Och Ben, såklart.
Grattis MJ.
> Kommentera!
> Visa kommentarer (4)